Vår mormor, Maj-Britt, hade redan fyllt åttio år när detta utspelade sig. Jag minns tydligt hur hon för ungefär en vecka sedan resolut bad min äldre bror Henrik och hans fru att lämna hennes bostad i Vasastan. Efter den händelsen blev hon mycket tystlåten och ville knappt prata med någon av oss. Om jag ringde för att säga att vi tänkte titta förbi, lade hon genast på luren. Hon öppnade ytterdörren för ingen.
Varför Henrik plötsligt flyttade till en slumpmässig hyreslägenhet ville han aldrig berätta. Det förvånade mig inte nämnvärt att mormor valt att kasta ut honom, för han hade alltid varit lite ansvarslös och gjort av med mer än han tjänade.
När mormor flyttat ihop själv och fått gott om plats i lägenheten ordnade släkten ett familjeråd. Mormor själv deltog inte. Frågan på agendan var enkel och allvarlig: Hur skulle Maj-Britt egentligen klara sig ensam i den åldern?
Pappas syster Britt-Marie tyckte att hennes trettioåriga dotter, Elin, som var arbetslös, kunde flytta in och passa på att ta hand om mormor. Trots att vi alla visste att Elin var känd för att vara obekymrad och likgiltig.
Pappas andra syster föreslog istället att Maj-Britt skulle flytta till en liten etta, som enligt henne skulle bli billigare:
De unga har redan tagit över bostaden. Hur ska mor ha råd med hyran för en så rymlig lägenhet själv? undrade hon.
Min farbror sig frivilligt att mormor kunde flytta hem till honom, så kunde hans son bo i Maj-Britts lägenhet. Det lät ganska vettigt: åttio är en aktningsvärd ålder att vara ensam. Unga måste också lära sig leva på egen hand. Alla dessa förslag hade givetvis slag av omtänksamhet, men var i själva verket ganska själviska.
Jag oroar mig bara för mamma. På det sättet hamnar hon i goda och trygga händer! sa farbror.
Mormor hade redan bott med en av farbrors söner förut, men nu ville han att hennes andra son skulle ta över. Pappa föreslog att Maj-Britt skulle få bestämma själv hur hon ville ha det, men det möttes med protester från alla håll.
Mest framfusig och påstridig var ändå Britt-Marie, så till slut gick alla med på att Elin skulle flytta in. Hon började till och med att packa sina väskor och Maj-Britt informerades över telefon om beslutet. Den gamla damen, som inte var dummare än att hon begrep vad de tänkte göra, lade på med en smäll.
När Elin kom och försökte hälsa på mormor tänkte hon redan ut vilken sorts renovering hon skulle göra. Men saker och ting gick inte som hon hoppats. Maj-Britt ville inte öppna dörren. Däremot hade hon ställt ut en burk inlagda tomater till Elin i dörröppningen.
Hur kan hon leva sådär ensam? klagade Elin. Hon säger att hon aldrig egentligen levt förut på åttio år, och nu helt plötsligt har hon fått smak för att leva! Vem vet vad som händer? Om hon blir sjuk då? Ensamheten är ju farlig!
Mormor tänker absolut inte! Ingen som helst eftertänksamhet! Hon har bott med sina föräldrar, med morfar, med sina barn, barnbarn, och till och med med barnbarns familj. Och nu ska hon plötsligt leva ensam i lugn och ro i en trea på det! Det är ju skandal! Yngre behöver få ta plats!
Pappa var ändå den mest förnuftiga i frågan. Han tyckte inte heller om tanken på att mormor skulle vara helt ensam. Han kom ändå på en lösning. Det var sant mormor kunde inte lämnas helt utan tillsyn. Systrarna hade rätt, vad som helst skulle kunna hända, särskilt då ingen längre hade nyckel till lägenheten efter att mormor bytt alla lås när hon kastat ut Henrik. I den åldern är varje dag osäker.
Min pappa, med mammas godkännande, monterade en kamera i hallen i mormors lägenhet. Nu kunde alla oroade släktingar kolla och försäkra sig om att Maj-Britt hade det bra och rörde sig omkring som vanligt. Själv gjorde mormor grimaser åt kameran när hon gick förbi.
Hon tyckte det var helt rimligt att betala hyran och alla utgifter själv, särskilt då hon var ensam och gjorde åt mindre el och vatten. Hon avböjde all ytterligare hjälp, så länge alla bara lät henne vara ifred. På så sätt var alla nöjda med att tekniken hade löst situationen och skrämt bort oönskade besökare.
Så slutade allt gott. Fast Maj-Britt släpper fortfarande inte in någon, inte ens på en kopp kaffe. Igår var jag förbi och fick hämta burken med sylt hon ställt ut till mig i trapphuset. Hon verkar fortfarande bära på en rädsla att förlora sin frihet och självständighet. Men jag hoppas hon en dag känner sig trygg nog att bjuda hem oss igen.
