Jag heter Yngve. Jag är 65 år gammal. Jag har varit gift med min fru Siv i 34 år, men nu, när åldern långsamt lagt sitt dova täcke över dagarna, har jag blivit förälskad i en annan kvinna. Siv är 62. Vår son, Björn, är sedan länge vuxen och har själv familjoch deras skratt ekar ibland avlägset som fåglar mellan trädtopparna när vinden vänder.
När Björn lämnade boet, började tomheten slingra sig omkring oss. Siv och jag blev liksom främlingar, två gestalter som gick genom samma korridorer utan att riktigt mötas.
När vi båda gick i pension föreslog jag att vi skulle köpa ett rött litet hus med vita knutar ute på landet. Siv ville helst stanna, men jag övertalade henne. Vi flyttade dit en sommar; björkarna viskade och syrenerna doftade. Men Siv vantrivdes, hon låg helst i soffan och läste deckare av Liza Marklund, eller tittade på Så ska det låta. Hon ville absolut inte hjälpa till i trädgården jag mår inte bra, sa hon. Så fick jag vattna jordgubbslandet och klippa gräset själv.
När höstregnet kom återvände vi till Göteborg. Siv suckade av lättnad. Själv kände jag mig sämre till mods för varje dag mellan spårvagnarnas gnissel. Efter en vecka packade jag ryggsäcken och åkte tillbaka till stugan. Därute kändes luften klarare, nästan som att gå omkring i ett slags vakendröm där allting var dubbelt och förunderligt; samma träd som igår, men ändå så främmande.
Siv stannade i stan. Nu ses vi nästan aldrig. Och där på landet träffade jag Märta. Hon är 60, ler snett och luktar av nybakat bröd och gödsel. Först höll hon mig på armlängds avståndmen så, en kväll, när solen brann som en apelsin på himlen, såg hon på mig och log på riktigt.
Jag vill skilja mig från Siv, men rädslan river i bröstet. Vad ska Björn tro? För tillfället säger jag till Siv att jag måste fixa med huset och veden, och det gör jag jumen de där timmarna bland hallonsnåren och de långa samtalen med Märta är egentligen det jag längtar till.
Siv vet ingenting än. Ibland känns det som att mitt öde dansar snett i en dröm utan slut, där allting flyter ut. Ska jag våga berätta sanningen och gå vidare, eller ska jag sitta kvar här bland skuggorna och undra vad som kunde ha blivit? Jag vet verkligen inte.
