Alltså du vet jag orkar verkligen inte längre med det här att ni kommer hit varje helg!
Har du någonsin stött på den där speciella typen av person som på riktigt tror att hela världen snurrar runt dem och liksom helt struntar i att vi andra också har vårt eget liv? Min svåger och hela hans familj dyker alltid upp hos oss och slår läger hela helgen. Svågerns familj är han själv, hans fru, deras två barn och hans frus lillebror. Hela gänget ramlar in som en karavan och sover över. De kollar aldrig ens om vi har plats, tid eller lust de bara dyker upp, oavsett våra egna planer.
Det här spektaklet har pågått i snart ett år och jag är verkligen måttligt less. Jag tycker ju jättemycket om att ha folk hemma, men någon måtta får det vara. Tänk dig att aldrig ens kunna få ta hand om sitt eller bara få varva ner efter en jäktig jobbvecka i lugn och ro.
Istället för att ligga på soffan med en bok tvingas jag stå hela helgerna och laga mat, småprata, fixa bäddning och så tvätta lakan i kopiösa mängder när de väl åkt hem. Varje gång undrar jag för mig själv: inser de ens själva att de är oförskämda när de bara dyker upp utan att fråga först, även om vi är släkt? Hade de kommit sällan hade jag nog inte känt lika, men vi snackar ändå minst tre gånger i månaden.
Varken jag eller min man skulle någonsin göra så här mot våra släktingar och ibland tänker jag att vi borde bara hälsa på hos dem lika oblygt, så får de känna hur det är. Jag har bett min man att prata med dem, men han vet inte hur han ska säga det utan att såra dem. Eller så tycker han innerst inne att det är rätt soft? Han vägrar i alla fall hjälpa till, så till slut tog jag saken i egna händer.
Till att börja med slutade jag laga mat på helgerna. Gästerna fick glatt snaska i sig resterna från veckan, och tog det slut så var det upp till var och en att fixa något. Själv klarar jag mig gott på bara kaffe och knäckebröd.
En dag satte sig hela släkten kring bordet och väntade på middag, alla med frågande miner mot mig. Jag sa rätt och slätt att idag finns det inget lagat, så är ni hungriga får ni fixa något själv. Det blev tyst, och ingen rörde kastrullerna de drack sitt te och gick och la sig.
Sen slutade jag också storstäda innan de kom. Vid ett tillfälle gnällde svägerskan på att dotterns vita strumpor blev gråa hos oss. Jag sa att jag helt enkelt inte hunnit skura golven och att mopp och hink står i badrummet om hon var sugen på att lösa det. Hon klagade aldrig mer om städningen efter det.
Och viktigast av allt jag förstod att jag måste sätta mig själv lite först. Jag slutade ändra på mina egna planer för att passa deras spontana besök. Jag förtjänar också ett privatliv och vill umgås med folk jag själv väljer på mina villkor. Så när de kom satte jag mig kanske en timme, sen ursäktade jag mig för att göra mitt. Vill min man underhålla sin familj får han gärna göra det själv. Om jag hade en riktigt oplanerad dag så började jag med någon storstädning bara för att slippa hänga med dem.
Efter en sådan där helg sa min svåger till min man: Jaha, vi kanske har tagit lite för mycket tid här nu va? Alltså, hur lyckades han fatta det till slut! Och sedan dess nu kommer släkten bara när vi pratat ihop oss innan, aldrig mer övernattning, och faktiskt mycket, mycket mer sällan. Har du varit med om något liknande? Hur löste ni det?
Allt låter kanske lite hårt, men ibland måste man verkligen sätta gränser annars försvinner det egna livet, du vet.
