Nu räcker det! Jag står inte ut med att ni kommer hem till oss varje helg längre — om svågern, hela hans familj och svenska gränser för gästfrihet Kanske har du också träffat den där speciella personen som tror att hela världen kretsar kring honom, och att alla alltid har lust och tid att passa upp? Varje helg har min svåger, hans fru, deras två barn och hennes bror glatt dykt upp hos oss – utan att ens fråga om det passar. Det här har pågått i snart ett år. Jag älskar visst att ha gäster, men inom rimliga gränser. Efter jobbveckan vill man ju koppla av! I stället har jag fått stå vid spisen hela helger, bädda sängar och tvätta lakan, medan släkten inte ens frågar om vi har tid eller lust att ta emot dem. De kommer minst tre gånger i månaden, och jag och min man har aldrig betett oss så mot andra släktingar. Jag försökte be min man prata med dem, men han vågade inte. Så jag fick ta tag i det själv – slutade laga mat och städa, lät dem fixa själva och började prioritera min egen tid och mina egna vänner. En gång klagade svägerskan till och med på att dotterns vita strumpor blivit gråa på vårt golv! Då sa jag bara att moppen står i badrummet – det är bara att köra i gång. Till slut fattade de vinken. Nu kommer de bara efter att ha stämt av, stannar inte över natten och dyker bara upp ibland. Har du haft samma problem med påträngande släktingar – och hur löste du det?

Jag har fått nog av att ni kommer varje helg!

Kanske har du också stött på den där typen av människor som är övertygade om att hela världen kretsar kring dem, och de bryr sig inte alls om att du kanske har dina egna planer. Min svåger med familj dyker alltid upp hos oss varje helg utan att fråga. Svågerns familj består av honom själv, hans fru, deras två barn samt fruns bror. Så hela gänget kommer över och sover över. Inte en enda gång har de frågat om det passar oss eller om vi har något annat för oss.

Detta har pågått i snart ett år, och nu har jag verkligen fått nog. Jag uppskattar att ha gäster, men allt med måtta. Det känns som att min egen tid inte finns efter en lång vecka på jobbet vill jag kunna ta det lugnt och vila i hemmet.

I stället ägnar jag hela helgerna åt att laga mat, underhålla gäster vid köksbordet, bädda åt dem och sedan tvätta berg av sängkläder när de har åkt. Varje gång har jag frågat mig själv om de inser att det är ganska ohyfsat att bara dyka upp så där oinbjudna, även om vi nu är släkt. Hade det hänt någon enstaka gång hade jag nog inte reagerat så hårt, men nu är de här minst tre gånger i månaden.

Varken jag eller min man beter oss så mot någon annan släkting. Kanske borde vi själva ha tagit oss friheten att våldgästa dem, så de hade fått uppleva hur det känns. Jag har bett min man att prata med dem, men han vet inte hur han ska lägga fram det utan att de tar illa vid sig kanske tycker han inte att det är så farligt heller. När han vägrade hjälpa till insåg jag att jag var tvungen att göra något själv.

Jag började med att sluta laga mat på helgerna. Gästerna fick nöja sig med rester från veckan, och tog det slut fick de laga sin egen mat. Jag klarar mig utan att äta om det skulle knipa.

En gång när de satt vid köksbordet och väntade på mat, fick de bara te. Jag sa helt enkelt att det inte blev någon middag idag, så om någon var hungrig kunde de själva ta tag i det. Ansiktena var en studie i förvåning, men ingen ställde sig och lagade mat, utan de drack sitt te och gick och la sig.

Dessutom slutade jag städa hela lägenheten innan de kom. En gång klagade min svägerska på att hennes dotters vita strumpor hade blivit gråa. Jag svarade bara att jag inte hunnit moppa golven, men att städgrejerna fanns i badrummet om hon var orolig. Sedan dess har hon aldrig nämnt städningen igen.

Och kanske viktigast av allt jag slutade sätta mina egna behov åt sidan. Jag ändrade inte längre mina planer för att passa deras infall. Efter en timme med sällskapet ursäktade jag mig och gick vidare med mina egna grejer, och om jag inte hade något att göra så började jag med någon storstädning allt för att undvika att sitta av tiden med dem. Ville min man fortsätta umgås med sin familj, fick han sköta det.

Till slut, efter ännu ett sådant besök, sa min svåger till min man: Har vår tid gått ut nu, eller? Hur han kom på det är ett mysterium, men sedan dess ringer de alltid innan de tänker komma och sover aldrig över och det sker mycket mer sällan.

Det här lärde mig att det är viktigt att sätta egna gränser, även bland familj och vänner. Respekterar man sig själv, kommer andra också att göra det. Så våga stå upp för din egen tid det är först då andra kan förstå ditt värde.