Ett barn till en väninna När Lilia närmade sig slutet av sin graviditet lämnade hennes lillebror hemmet, pappan började supa, och från den dagen förvandlades Lilias liv till ett helvete. Varje morgon vädrade Lilia huset, bar ut tomflaskor från köksbordet och väntade på att pappan skulle vakna. – Pappa, du får inte dricka. Du har ju knappt återhämtat dig efter slaganfallet. – Jag gör som jag vill, vem kan förbjuda mig? Det är lättare att uthärda smärtan. – Vilken smärta? – Smärtan av att inse att jag inte betyder något för någon. Inte ens för dig. Jag är bara en börda för dig. Ett misslyckat liv, Lilia. Födde barn som bara ärvt min svaghet och fattigdom. Allt är förgäves, min dotter. Det är enklare att dricka. Redan upprörd blev Lilia arg. – Inte alls förgäves, pappa. Det finns de som har det värre. – Hur mycket värre? Du växte upp utan mamma. Och nu ska du föda ett stackars barn utan pappa, som får fortsätta leva i fattigdom. – Allt är inte så svart, pappa. Livet är föränderligt, det kan vända när som helst. Lilia mindes med sorg hur hon nyss varit lycklig och på väg att gifta sig med Elias. Världen gungade, men livet måste gå vidare. Den dagen super pappan igen. Lilia ropade, förtvivlad: – Har du supit upp de pengar jag sparat? Hur hittade du dem? Har du rotat igenom hela huset, i mina saker också?! – Allt i det här huset tillhör mig, sa pappan. – inklusive pensionen du gömmer! Min pension. – Har du druckit upp allt? Har du inte tänkt på hur vi ska överleva? – Varför skulle jag tänka? Jag är sjuk. Du har vuxit upp, nu får du ta hand om mig! Lilia letade igenom alla skåp. – Jag vet att det fanns två paket pasta och lite smör kvar igår. Nu är allt borta! Vad ska vi äta till middag? Lilia var chockad. Hon satte sig på en stol och gömde ansiktet i händerna. Hur skulle hon veta att tant Natasha i hennes frånvaro supade ner pappan och länsade huset? Tyst som en orm hade Natasha slunkit in och gjorde allt för att söndra familjen. Den natten grät Lilia. Hon låg i sängen, nedbruten och hungrig. På morgonen knackade Natasha Anatoljevna på. Hon kom in i modemedveten kappa och stövlar, tog inte ens av sig skorna utan gick rakt in. – Hej. En väninna på socialförvaltningen berättade att ni har skulder och snart får elen avstängd. Vad händer, Lilia? Häller du upp lite te? Utan att vänta gick Natasha till köket och började leta i skåp och kylskåp. – Jag gör eget te, du är ju gravid, som min dotter Stina… Men ni har varken socker eller te hemma. Här finns ingenting! Kom, vi går till affären. Lilia undvek att möta hennes blick. – Tant Natasha, du får inget te av mig. Det är nog bäst att du går nu. Men Natasha gav sig inte. – Har du problem? Jag ser det. Minns du att jag erbjöd dig att bo hos mig? Nu ber jag dig inte längre. Det är nödvändigt – flytta in hos mig. Här finns inga villkor för barnet, din pappa dricker, ni har inget att äta och du behöver vitaminer… Packa och följ med. Lilia satte sig – snurrig i huvudet. Tårarna rann, Natasha kramade henne: – Lyssna nu, lilla vän. Jag vet hur du ser på mig. Du förlåter mig nog aldrig, min dotter tog din fästman. Men jag är ingen ond människa – jag kan inte se dig lida. Vill du eller inte, så kommer jag ta hand om dig. Sen gick allt som i en dimma: Natasha hjälpte Lilia packa och beställde taxi. När förlossningen satte igång fanns Natasha Anatoljevna hos henne hela tiden. – Lyssna nu, Lilia. Jag har redan sagt till personalen att du vill adoptera bort barnet. När du väl fött, ta inte i henne, håll henne inte. Bara titta inte. Lilia kämpade med värkarna. – Jag bryr mig inte, bara det tar slut… – Glöm inte vad jag sa – du klarar inte ett barn själv. Jag har redan hittat en fin familj som gärna adopterar henne. Några timmar senare föddes en flicka. – Tre och trehundra, frisk, allt bra. Sjuksköterskan svepte in barnet och tog ut henne utan att visa Lilia. Men barnläkaren såg strängt på den unga mamman: – Hur menar du nu? Du har en frisk, vacker dotter och vill inte ens se henne? Lena, hämta barnet hit och lägg henne vid mammans bröst. Lilia skakade på huvudet: – Jag vill inte. Jag har inget att leva för, ville aldrig föda… Det finns andra som behöver henne. – Du är inte klok. Titta i alla fall på henne. Lilia knep ihop ögonen, men kände hur något mjukt snuddade vid hennes hand. Sjuksköterskan la ner babyn intill Lilia, som till sist såg på sin dotter. Det lilla, försvarslösa barnet såg på henne, kisande, sökte sig upp mot henne. – Ska vi mata nu, mamman? log barnläkaren. Hon gladdes när Lilia började skälva vid första mötet med sitt barn. – En sån fin liten flicka, hon behöver dig – inte några fosterföräldrar, förstår du? Lilia grät och höll om sin dotter. I timmar låg hon där, såg på henne, kunde inte slita sig. Så vaknade hennes modersinstinkt. – Här är meningen med mitt liv – min dotter. Vem bryr sig om Elias har gått, om pappa stökar: min dotter behöver mig, då stannar jag. Lilia vaknade av Natashas röst. Natasha Anatoljevna, i morgonrock, gick in i rummet. – Har du glömt vårt avtal? sa hon tyst. Du lovade att lämna bort barnet. Jag har ordnat med folk som tar henne direkt. – Jag har ändrat mig. Jag ger henne inte till någon. – Men du har inga pengar, du är praktiskt taget hemlös! Vart ska du ta barnet? – Hem. Jag ska inte besvära dig mer. Klarar mig. Natasha fick ett elakt uttryck. – Du är galen! Hur ska du klara dig? Ska du tigga på stan? Natashas skrik väckte dottern. Lilia gick till henne. – Rör henne inte! Jag matar och vyssjar. Säger till personalen att du inte har mjölk, sa Natasha. Lilia skakade på huvudet: – Här bestämmer inte du. Det är min dotter. Jag har sagt mitt. – Du kan inte ändra dig! Du lovade! skrek Natasha. – Gå. Natasha lämnade rummet. Rumskamraten, Lera, lyfte huvudet. – Vem var det där? – Min faster. – Herregud. Bra att du körde ut henne. Jag heter Lera, jag hjälper dig om du behöver. Det finns snälla människor också. – Jag heter Lilia. – Trevligt att träffas, Lilia. Vet du, jag tyckte den där kvinnan såg ut som om hon ville ta din bebis. Otäckt. Före utskrivningen fick Lilia besök. Hon gick ut i korridoren. Barndomsvännen Stina, höggravid, stod nervöst. – Hej. Lilia satte sig på bänken. Stina slog sig ner. – Jag hörde att du fått barn. – Ja, en dotter. Stinas blick flackade. – Du vet, mamma har hittat en familj som vill adoptera. – Jaha? – De är rika, vill betala bra för dottern. Stina grep Lilia om handen: – De erbjuder en miljon! Förstår du? Du får råd med ett rum, kan köpa dig en egen lägenhet. – Jaså, en miljon? sa Lilia. Om du bryr dig så, så sälj ditt eget barn. Stina tjurade, men gav sig inte. – Vänta, Lilia. Ge henne till mig! Jag tar hand om henne, hon är ju Elias dotter. – Tror du att du klarar två barn? – Du fattar inte! Mitt liv rasar! Lilia reste sig för att gå. Stina grep tag i hennes ärm, galen i blicken. – Jag behöver det här barnet, Lilia! – Släpp. …Några timmar senare kom Elias själv. Lilia drog sig undan när han dök upp. – Har du fött? Får jag se? – Nej! Din Stina ska föda – gå till henne! – Vi måste prata, Lilia. Sedan du fick barn har jag inte kunnat sova. Jag vill ha dottern. Avsäg dig henne så adopterar jag henne direkt. Lilia skakade på huvudet. – Jag är inte som du. Jag överger aldrig någon som behöver mig. Du får ingen dotter av mig! Elias gav sig inte. – Lägg av! Du hade inga rättigheter att föda mitt barn! Jag hämtar det som är mitt! – Du? Din mammas pojke! Fråga mamma om lov! Lilia sköt undan exet, tog dottern och gick till sjuksköterskans expedition: – Kan ni se till att ingen mer kommer hit? Jag orkar inte mer folk! Epilog På utskrivningsdagen gick Lilia ut från BB, dottern i famnen. Hon var inte ensam. Hennes rumskompis Lera blev också utskriven, hennes man och mamma mötte dem. Lilia stannade vid trappan när hon såg Reznikovfamiljens bil. Ur bilen klev Elias mamma Valeria, skärpte blicken mot Lilia. Lilia rös. Den blivande svärmodern såg ut som en varg beredd att hoppa. Lera såg på Lilia och ställde sig intill. – Vem är det där, Lilia? – Elias föräldrar. – De ser ut som om de står och väntar på dig. Hela gänget är konstiga, Lilia. Jag sa ju att min mamma har ett rum till dig, följ med hem. Lilia nickade. Hon kände samma oro. *** Efter en tid hos nya vänner fann Lilia oväntat kärleken. Leras kusin Ivan, en gammal ungkarl, började uppvakta henne. Ivan visade sig vara en bra man – snäll och reko. Han gifte sig med Lilia, adopterade hennes dotter och började hjälpa svärfadern. Stina och Elias? Deras äktenskap sprack. Det visade sig att Stina låtsades vara gravid och gick runt med fejk-mage, och lurade hela Reznikovfamiljen. För att skydda dottern tvingades Natasha Anatoljevna till slut erkänna för svärsonen att Stina hade fått missfall tidigt och föreslog vad hon ansåg vara en elegant lösning: – Elias, bli inte arg på min dotter. Ja, hon förlorade barnet, men du har ju ett barn på vägen! Varför inte adoptera barnet som Lilia föder som ert? Ingen behöver veta något om Stinas missfall. Vi låtsas att det är hennes. Elias gillade planen. Allt hade gått vägen, om inte Lilia ”krånglat” och vägrat lämna kvar sin dotter på BB, vilket satte Stina och hennes mamma i knipa. Elias mamma Valeria blev besviken och körde ut Stina, och tvingade Elias att skiljas.

Barnet till en väninna

När Elsa gick igenom de sista månaderna av sin graviditet, hade hennes lillebror flyttat hemifrån, och hennes pappa började dricka mer än vanligt. Sedan dess var Elsas liv som ett enda långt mörker.

Varje morgon öppnade hon fönstren för att vädra ut alkoholdoften, plockade tomflaskor under bordet och väntade på att hennes pappa skulle vakna efter sitt rus.

Pappa, du får inte dricka så där. Du var ju nära att få en stroke.

Jag gör som jag vill. Vem ska hindra mig? Det är lättare att stå ut med smärtan då.

Vilken smärta?

Smärtan av att inse att jag inte behövs för någon. Inte ens för dig. Jag är bara en börda för dig, Elsa. Borde aldrig ha gift mig, aldrig skaffat barn som bara ärvt min svaghet och fattigdom. Allt var förgäves, flicka. Det är enklare att dricka bort det.

Arg och utmattad svarade Elsa:

Ingenting har varit förgäves, pappa. Många har det mycket värre.

Hur då värre? Du växte upp utan mamma. Och ditt barn ska också växa upp utan pappa, och vi är fattiga.

Allt behöver inte vara svart, pappa. Saker kan förändras snabbt.

Elsa mindes med sorg hur lycklig hon varit strax innan, förväntansfull inför bröllopet med Emil. Visst, livet hade tagit en vändning, men man måste ändå fortsätta.

Den dagen söp pappan sig fullare än vanligt. Elsa skrek åt honom:

Har du druckit upp alla pengar jag lagt undan? Hur lyckades du hitta dem? Har du letat igenom hela huset och rotat bland mina saker?!

Allt i huset är mitt, sa han stolt. Till och med pensionen du gömmer för mig! Min pension!

Har du supit upp rubbet? Tänkte du inte på vad vi skulle leva på?

Varför ska jag bry mig? Jag är sjuk. Du får ta hand om mig nu när du är vuxen!

Elsa letade genom alla skåp.

Jag vet att vi hade pasta och lite smör kvar igår. Det är borta! Vad ska vi äta till middag?

Hon satte sig ned med ansiktet i händerna, förtvivlad.

Hon visste inte att hennes faster Marianne, när Elsa var borta, hade börjat komma förbi, lurat i pappa ännu mer sprit och tagit med sig mat och allt av värde.

Marianne slingrade sig in i deras hem som en tyst orm och gjorde allt för att förstöra vad som fanns kvar av familjen.

Den natten grät Elsa sig till sömns, hungrig och uppgiven.

Nästa morgon bultade det på dörren in kom Marianne. Hon hade dyra stövlar och en trendig kappa, brydde sig inte om att ta av sig skorna utan gick rakt in.

Hej! Min väninna på kommunen berättade att ni har skulder och att elen kommer stängas av. Vad är det som händer, Elsa? Har du te?

Utan att vänta på svar började Marianne rota i kylskåpet och skåpen.

Jag gör te själv, du är ju höggravid precis som min Stina Men ni har varken te eller socker kvar. Här är verkligen tomt. Ska vi gå till affären?

Elsa undvek att se på sitt ovälkomna besök.

Faster Marianne, du får gå. Jag bjuder dig inte på något te.

Marianne gav sig inte.

Jag ser hur ni har det. Har ju sagt förut, flytta hem till mig. Nu menar jag allvar packa dina saker och följ med. Det finns inga villkor för en bebis här, din pappa dricker och ni har inte ens mat! Du behöver vitaminer, frukt och omsorg Kom nu, plocka ihop dina grejer.

Elsa satte sig ner, svimfärdig, tårarna rann utan att hon kunde hejda dem. Marianne lade armarna om henne:

Lyssna, flicka lilla. Jag vet vad du tycker om mig, och visst, min dotter snodde din fästman. Men jag är inte ond, jag kan inte titta på när du går under. Oavsett vad du vill jag tänker hjälpa dig.

Resten var som i dimma. Marianne hjälpte Elsa att packa och ringde en taxi.

***

Den dag värkarna satte igång lämnade Marianne henne inte ensam en minut.

Lyssna noga, Elsa. Jag har redan pratat med personalen. De vet att du vill adoptera bort barnet. Så när du föder, ta inte barnet i famnen, amma henne inte. Titta inte ens.

Elsa jämrade sig:

Åh faster, det gör så himla ont. Jag bryr mig inte, bara det är över.

Glöm inte, Elsa du klarar inte det här själv. Jag har redan en fin familj som vill adoptera direkt.

Några timmar senare föddes en liten flicka.

Tre kilo trehundra, frisk, allt bra.

Sjuksystern svepte in barnet i en filt och bar direkt ut henne Elsa fick inte ens se dottern.

Men barnläkaren såg allvarligt på Elsa:

Vad är det här? Du har fått en frisk, vacker flicka och vill inte ens se på henne? Agneta, ta in barnet igen, låt henne få sitt hos mamma.

Elsa skakade på huvudet:

Jag vill inte. Jag har inte råd att leva själv, ville inte ens bli mamma Någon annan behöver henne mer, jag skriver under och lämnar bort henne

Du måste i alla fall titta, flicka lilla!

Elsa knep ihop ögonen men kände snart något mjukt röra vid handen.

Barnet låg bredvid, gnydde och sökte bröstet med sin lilla mun. Elsa sneglade försiktigt på dottern.

Det lilla, värnlösa barnet tittade tillbaka, kisade mot henne och sökte hennes värme och hud.

Nå, mamma? Dags att mata din lilla tjej, log barnläkaren och såg hur Elsa skakade av känslor. Ser du, hon är verkligen söt. Hon behöver dig, inte några främlingar.

Elsa började gråta, höll om sin dotter och nickade tyst.

De närmaste timmarna låg Elsa och dottern tillsammans. Elsa kunde inte slita blicken från underverket.

Så vaknade moderskänslan.

“Det här är meningen med mitt liv min dotter. Spelar ingen roll om Emil stack, om pappa sviker… Min dotter behöver mig, och därför stannar jag.”

***

Elsa vaknade av Mariannes röst.

Marianne kom in svept i morgonrock och såg kyligt på Elsa där hon låg i sjukhussängen.

Har du glömt vad vi kom överens om? väste hon. Du lovade adoptera bort barnet. Jag har redan folk som kan hämta henne idag.

Marianne, jag har ändrat mig. Jag lämnar henne inte ifrån mig.

Men du har ju inga pengar! Du är ju hemlös, hur ska du klara det?

Jag tar henne hem. Jag ska inte vara till besvär för dig längre.

Elsa såg Mariannes ansikte förvridas till en arg grimas.

Du är galen! Hur ska du klara dig? Ska du tigga?

Barnet började vakna av Mariannes skrik, Elsa gick till henne.

Låt bli! Jag matar henne med ersättning. Vi säger bara till läkarna att du inte har mjölk, utbrast Marianne.

Elsa skakade på huvudet:

Det är inte ditt beslut. Hon är min dotter. Jag har sagt mitt jag tänker inte lämna bort henne!

Du kan inte! Du lovade! Marianne stirrade vilt på henne.

Gå nu.

Marianne gick. Elsa hörde sin rumskamrat viska:

Vem var det där?

Min faster.

Usch! Bra att du sa åt henne. Jag heter Lova, säg till om du behöver hjälp. Det finns fortfarande goda människor där ute.

Jag är Elsa.

Trevligt att träffas. Den där kvinnan såg ut att vilja ta din bebis. Hon var underlig.

***

Strax före utskrivningen kom ett besök till Elsa. Hon fick gå ut i korridoren, besök var inte tillåtna på rummet.

Utanför stod hennes gamla vän Stina, höggravid.

Hej.

Elsa satt försiktigt på bänken.

Jag hörde att du fött.

Ja, en dotter.

Stina såg osäker ut.

Du vet ju vad mamma fixat en familj som vill adoptera din flicka…

Och?

Det är verkligen snälla människor. De är rika och vill ge allt för att få henne.

Stina tog Elsas hand:

De erbjuder en miljon kronor för din dotter. Tänk dig du skulle kunna köpa en egen etta eller använda pengarna som insats.

Elsa log stelt:

En miljon? Om du oroar dig så, sälj då ditt eget barn.

Stina surade men fortsatte klänga sig fast.

Vänta, ge henne till mig! Jag kan ta hand om henne, hon är ju Emils dotter

Tror du att du fixar två barn?

Elsa, du förstår inte! Mitt liv faller ihop!

Elsa reste sig för att gå, Stina grep hennes jackärm, ögonen var vilda:

Jag behöver det här barnet, Elsa!

Släpp.

Ett par timmar senare dök Emil själv upp. Elsa ryggade tillbaka.

Så du har fött? Kan jag få se henne?

Nej! Gå och hälsa på din Stina och hennes kommande barn!

Vi måste prata, Elsa. Jag kan inte sluta tänka på dig och flickan. Hör nu, låt mig ta hand om min dotter. Avstå från henne, så adopterar jag henne genast.

Elsa skakade på huvudet:

Jag är inte som du. Jag överger aldrig någon som behöver mig. Du kan åka hem du får henne inte!

Emil vältrade sig inte därifrån.

Ge mig mitt barn! Du hade inte rätt att föda henne! Jag tar henne ändå!

Du?! Din mamma bestämmer väl för dig?

Elsa tryckte sitt barn mot bröstet och gick ut till sköterskan:

Kan ni hålla folk borta från mitt rum? Jag vill inte träffa någon mer, det är ett enda svängdörr här.

Epilog

På utskrivningsdagen gick Elsa ut från BB med dottern i famnen.

Hon var inte ensam Lova, hennes rumskamrat, skrevs ut samtidigt och möttes av sin man och mamma.

På trappan stod Resviks bil. Ur bilen klev Emils mamma, Catarina Resvik, som fäste misstänksamma ögon på Elsa.

Elsa rös av obehag.

Den före detta svärmodern blickade mot Elsa som en varg på jakt.

Lova såg uttrycket och gick fram till Elsa.

Vem är det där, Elsa?

Emils föräldrar.

Hon betraktar dig, som om hon väntar på något. Elsa, det känns inte rätt du borde följa med hem till oss. Mamma har förberett ett rum åt dig där.

Elsa nickade, en känsla av oro gnagde inom henne.

***

Hos sin nya vän fann Elsa oväntad trygghet Lovas kusin, Ivan, började visa henne uppmärksamhet.

Ivan var en vänlig själ, äkta och omtänksam. Han gifte sig småningom med Elsa, adopterade hennes dotter och började till och med hjälpa Elsas pappa.

Vad hände med Stina och Emil? Deras äktenskap rasade.

Det visade sig att Stina fejkat graviditeten med en kudde under klänningen och lurat hela Resvik-familjen.

Marianne, som så gärna ville hjälpa sin dotter, erkände till sist för Emils pappa att Stina hade fått missfall tidigt i graviditeten. Hon föreslog genast en lösning:

Emil, min kära svärson, bli inte arg på Stina. Ja, hon fick missfall, men du har ju ett barn på sidan. Varför tar ni inte Elsas barn istället? Ni kan adoptera henne, det är ändå ditt kött och blod. Och för att inte oroa dina föräldrar säger vi inget om Stinas missfall de tror bara att det är hennes barn när Elsa föder.

Emil gillade planen.

Allt gick bra tills Elsa vägrade lämna sin nyfödda dotter ifrån sig och satte stopp för väninnans och Mariannes listor.

Emils mamma, Catarina Resvik, blev rasande över lögnerna och kastade ut Stina, vilket även ledde till skilsmässa.

Tiden har gått sedan dess. I dag när jag bläddrar i mina dagboksanteckningar förstår jag att man aldrig ska låta någon annan bestämma över sin lycka. Ingen har rätt att ta ifrån dig det du älskar mest. Jag är tacksam för min dotter, för min nya familj och för styrkan att stå upp för oss båda.