Svenska titeln: Sjuksköterskan till min fru – Vad menar du? – Lida trodde att hon hört fel. – Varför ska jag flytta? Varför? Till vad? – Men herregud, ska vi inte ha några scener? – rynkade han pannan. – Det är väl självklart. Du har ingen att ta hand om längre. Och vart du tar vägen, det bryr jag mig inte om. – Eddie, vad håller du på med? Vi skulle ju gifta oss… – Det har du själv hittat på. Något sådant har jag aldrig tänkt. Vid 32 års ålder bestämde sig Lida för att ändra sitt liv i grunden och lämna sin lilla hemort. Vad fanns kvar för henne där? Lyssna på sin mammas klagomål? Mamman kunde inte sluta skylla på Lidas skilsmässa. Hur kunde hon tappa sin man på det viset? Och just den där Vasja förtjänade inte ens ett gott ord – en suput och en kvinnotjusare! Hur kunde hon ens gifta sig med honom för åtta år sen? Lida var inte ens ledsen för skilsmässan – tvärtom, hon kände plötsligt att hon kunde andas lättare. Men det blev tjafs med modern om allt möjligt, och ständiga bråk kring pengarna som aldrig räckte till. Nu hade hon bestämt sig: hon skulle till Uppsala och ordna sig ett bättre liv där! Hennes gamla skolkompis Viktoria har redan varit gift i fem år med en änkling. Så vad om han är sexton år äldre och inget att se på – han har ju både lägenhet och pengar. Och Lida var minsann inte sämre än Viktoria! – Äntligen! Du har vaknat! – stödde Vickan idén. – Packa väskan, du kan bo hos oss den första tiden och jobb löser vi. – Men tror du din man Peter inte blir sur? – oroade sig Lida. – Äsch då! Han gör alltid som jag vill! Oroa dig inte, det här ordnar sig! Men Lida stannade aldrig länge hos sin vän. Efter ett par veckor, när hon tjänat sina första kronor, hyrde hon ett rum. Och bara några månader senare hade hon en väldig tur. – Vad gör en klok och skötsam kvinna som dig på torget? – frågade Edvard Borg, en återkommande kund, medlidsamt. Lida kände de gamla kunderna vid namn vid det här laget. – Det är kallt, fattigt och slitsamt, svarade hon. – Men man måste ju leva. Och så log hon lekfullt: – Eller har du ett bättre förslag? Edvard var knappast någon drömman i hennes ögon. Tjugo år äldre än henne, småfet, börjande kal fläck och med sträng blick. Alltid petig när han valde grönsaker och aldrig en krona för mycket – men välklädd och med fin bil. Han var ingen luffare i alla fall. Fast han hade vigselring, så som make betraktades han inte. – Du verkar vara en både ansvarsfull och ordningsam kvinna, – sade Edvard plötsligt – Har du någonsin tagit hand om någon sjuk? – Har hänt ja. Tog hand om grannen när hon fick stroke – barnen bodde långt bort och hade inte tid. Då bad de mig. – Perfekt! – Edvard såg bekymrad ut. – Min hustru, Tamara, blev liggande nu efter en stroke. Läkarna säger att det är små chanser. Tog hem henne, men jag hinner inte ta hand om henne. Kan du hjälpa till? Jag betalar bra. Lida behövde inte fundera länge. Det var ju bättre med en varm lägenhet – även om man fick tömma potta – än att frysa hela dagarna på torget! Dessutom erbjöd Edvard henne husrum, så hon behövde inte betala hyra. – De har tre separata rum! Plats så det räcker och blir över! – sade Lida glatt till Vickan. – De har inga barn. Tamaras mamma däremot – en riktig dam – nästan 70 men på jakt efter nytt giftermål och har fullt upp med sin nya man. Ingen vill ta hand om sjuka Tamara. – Är hon så sjuk? – Ja, stackaren, hon bara ligger och kan inte prata. Kommer knappast bli bättre. – Ser jag rätt nu, är du glad över det här? – Vickan tittade misstänksamt. – Nej, nej… Inte glad… Men efteråt kanske Edvard blir fri… – Har du blivit galen, Lida?! Skulle du önska livet ur någon för en lägenhets skull?! – Nej, jag önskar ingen illa… Men vill inte missa en chans! Du har det ju bra, du! De bråkade rejält och talade inte på månader. Först efter ett halvår berättade Lida att ett förhållande med Edvard inletts. De kunde inte leva utan varandra, men gifta sig – det tänkte han inte. De fick nöja sig med att vara älskare. – Men ni lever här ihop medan hans fru ligger för döden i rummet bredvid? – sa Vickan kritiskt. – Förstår du inte hur fel det där är? Eller är du helt förblindad av hans pengar – som du ens säkert inte vet om finns? – Något snällt ord får jag aldrig från dig! – blev Lida sur. Och så tog samtalen slut igen. Men hon kände ingen skuld (bara kanske lite). Alla andra är så präktiga! Mätta förstår aldrig hungriga, som man säger. Strunt i det – hon klarar sig utan väninnan! Lida skötte Tamara med all noggrannhet och ansvar. Och när hon och Edvard blev ett par tog hon över allt annat hushåll också. En man vill inte bara ha det bra i sängen – han ska få god mat, tvättade skjortor, städat och fint. Allt verkade fungera – även om Edvard slutade betala för vården av Tamara. Men vad spelade det för roll – de var ju nästan som gifta nu! Han köpte mat och hon fick hushållspengar – och märkte inte ens att det knappt räckte. Fast han hade chefsjobb och hög lön. Men hon tänkte: Efter bröllopet får de ordning på allt. Passionen sinade, Edvard kom inte lika snabbt hem – men Lida skyllde på trötthet över den sjuka frun. Vad han tröttade ut sig på kunde hon inte förstå, men hon tyckte synd om honom. Trots att det inte kom oväntat, brast Lida i gråt när Tamara gick bort. Ett och ett halvt år hade hon lagt på den sjuka – den tiden var borta. Lida ordnade med begravningen – Edvard klarade inte av det. Han gav snålt med pengar, men hon gjorde allt anständigt. Ingen kunde klaga. Inte ens grannarna – som sneglade surt på grund av romans med Edvard – kunde säga annat. Till och med svärmor var nöjd. Och just därför chockade Eddies ord Lida totalt. – Du förstår, jag har inte längre behov av dina tjänster. Du har en vecka på dig att flytta, – sa han kallt, tio dagar efter begravningen. – Vad menar du? Var ska jag ta vägen? Varför? – Kan vi slippa scener? Vad är det du inte fattar? Ingen att ta hand om längre. Vart du tar vägen är inte mitt problem. – Eddie, vi skulle ju gifta oss…? – Det var din idé. Det har jag aldrig sagt. Nästa morgon, efter en sömnlös natt, försökte Lida prata med Edvard igen, men han upprepade bara det han sagt igår och bad henne packa snabbt. – Min fästmö vill renovera innan vi gifter oss – sa han. – Fästmö?! Vem? – Inte din sak. – Jaså? Men jag går inte förrän du betalar lönen. Ja, titta inte så där! Du lovade 40 000 i månaden. Jag fick bara två betalningar. Du är skyldig mig 640 000. – Vad bra du är på att räkna! – log Edvard snett. – Dröm vidare… – Och hembiträde har jag varit också! Men okej – du ger mig en miljon så går vi skilda vägar! – Annars? Ska du gå till domstol? Du har ju inget kontrakt. – Jag berättar för Tamara Andrejevna, – svarade Lida lågt. – Det är ju din svärmor som köpt din lägenhet. Tro mig – om jag pratar är det du som står utan jobb också. Du vet hur hon är. Edvard bleknade men hämtade sig snabbt. – Vem skulle tro på dig? Inbilla dig inget. Och förresten, jag vill inte se dig mer. Gå nu direkt. – Du får tre dagar på dig, älskling. Det blir skandal utan, – sa Lida och stack till ett vandrarhem. Hon hade i alla fall sparat lite av hushållskassan. Fyra dagar senare, utan svar från Edvard, dök hon upp i lägenheten. Och vilken tur – där var Tamara Andrejevna. På Edvards bleka ansikte såg hon direkt att några pengar aldrig skulle komma. Så hon avslöjade allt för svärmor. – Hon tjatar bara en massa! – försökte Edvard. – Ljuger rakt upp och ner! – Jo, jag hörde ett och annat på begravningen, men trodde inte på det. Nu förstår jag. Och du, svärson, du vet väl vems namn det står på lägenheten? Edvard stod stum. – Så, du har en vecka på dig att försvinna härifrån. Nej – tre dagar! Tamara Andrejevna gick mot dörren men stannade vid Lida. – Och du, lilla du, tror du ska ha tack nu eller? Ut härifrån! Lida rusade ut – inga pengar skulle hon få. Tillbaka till torget igen – där finns det alltid jobb…

Sjuksköterska åt en fru

Va? Vad menar du? Linnea trodde att hon hört fel. Var ska jag flytta? Varför då? Vad har hänt?

Snälla, dra inte igång en scen nu, suckade han. Det är ju rätt självklart. Du har ju ingen att ta hand om längre. Vart du tar vägen struntar jag helt i.

Edvin, vad håller du på med? Vi skulle ju gifta oss?

Det har du bara hittat på själv. Något sånt har jag aldrig lovat.

När Linnea var 32 bestämde hon sig för att göra något drastiskt och lämna lilla byn där hon vuxit upp.

Vad fanns det för henne där? Skulle hon lyssna på sin mammas eviga klagande?

Mamman kunde aldrig släppa att Linnea blivit skild. Hur kunde hon släppa sin man?

Fast ärligt Per var ändå inget att ha. Alkis och otrogen på det! Hur hon ens lyckades gifta sig med honom för åtta år sen var ett mysterium.

Skilsmässan sörjde hon aldrig. Nej, det kändes nästan som om hon kunde andas lättare.

Mamman och hon bråkade ständigt om det där. Och om pengar, som det aldrig fanns nog av.

Men nu skulle Linnea ta tåget upp till Uppsala och börja om där!

Sara, bästa vännen från gymnasiet, hade redan varit gift i fem år med en änkling.

Och vad då om han var 16 år äldre, inte precis någon Alexander Skarsgård, men han hade både lägenhet och gott om stålar.

Linnea tänkte att hon minsann inte var sämre själv än Sara!

Äntligen! Du börjar tänka klart! Sara peppade henne. Packa ihop på en gång, du kan bo hos oss så länge. Vi hittar jobb till dig.

Är din Bengt inte emot det? tvekade Linnea.

Tvärtom! Han gör allt jag ber om! Vi klarar oss alltid!

Men Linnea blev inte kvar hos Sara länge.

Några veckor på deras bäddsoffa, sen hade hon fått ihop de första pengarna och hyrde ett rum.

Bara ett par månader senare vände allt till det bättre.

Sån som du borde väl inte stå ute på torget och sälja grönsaker? sa hennes stamkund Edvard Bo, medlidande i rösten.

Hon visste vilka alla återkommande kunder var.

Det är kallt, man fryser och äter skralt. Men vad ska man göra? Pengar måste man ju ha.

Sen log hon lite och höjde ögonbrynen: Eller har du nåt annat erbjudande?

Edvard Bo, drömprinsen var han då inte. Femtio plus, rätt plufsig, lite gles uppe på huvudet och hade en blick som såg igenom allt.

Och alltid petigt noga med grönsakerna och betalade alltid prick till sista kronan. Men fina kläder, körde Volvo och luktade aldrig gammalt knappast någon lodis, inte ens alkoholist.

Dock, han hade vigselring, så Linnea såg honom aldrig som potentiell make.

Du verkar som en riktigt pålitlig och ordentlig kvinna, sa Edvard, övergick snabbt till att dutta, har du tagit hand om sjuka människor förr?

Jo, grannkärringen blev jag ombedd att hjälpa. Hon fick en stroke och barnen bor långt härifrån, ville inte själva ta hand om henne. Så jag ställde upp.

Perfekt! Mannen såg riktigt lättad ut, men blev allvarlig: Min kära fru, Margareta, har också fått stroke. Läkaren säger att det är liten chans att hon blir frisk. Jag tog hem henne men har inte tid att ta hand om allt själv. Hjälper du mig? Jag betalar som man ska.

Linnea tvekade inte länge. Det var ju ändå bättre att ta hand om någon i en varm lägenhet än att frysa på torget i tio timmar!

Som bonus erbjöd Edvard henne rum hemma hos sig, så hon behövde inte oroa sig över hyran längre.

De har ju tre egna rum! Det är ju stort som en handbollsplan! berättade Linnea för Sara. Inga ungar heller.

Margaretas mamma var förresten en riktig donna, 68 men försökte fortfarande verka 40. Gift på nytt och fullt upptagen med sin nya kärlek. Ingen annan fanns som ville hjälpa till.

Är hon så sjuk? undrade Sara.

Jomen du, det är riktigt illa. Hon bara ligger där, kan knappt yttra sig. Kommer nog aldrig tillbaka.

Men är du glad för det? Sara kisade mot henne.

Inte glad, självklart inte, Linnea såg bort, men Edvard blir ju fri sen

Du är inte klok, Linnea! Vill du en annan människa dö bara för att… Vad, kunna få en lägenhet?!

Jag önskar ingen nåt illa! Men du har ju allt du har aldrig behövt kämpa!

De bråkade rejält, så först ett halvår senare berättade Linnea att hon och Edvard hade börjat smyga med en liten romans.

På riktigt de kunde knappt vara i skilda rum. Men han skulle ju aldrig lämna sin fru, så kärlekshistorien fick fortsätta i hemlighet.

Så ni myser på och i rummet intill ligger hans svårt sjuka fru? skakade Sara på huvudet. Fattar du inte att det är äckligt? Bryr du dig bara om pengar? Vet du ens om han har några egentligen?

Jag får aldrig ett vänligt ord av dig! Linnea blev arg.

Så de tappade kontakten igen. Men Linnea kände sig knappt skyldig. Det är ju så alla egentligen gör mätta förstår inte hungriga, som man säger.

Hon skötte om Margareta med största noggrannhet. Sen när Edvard kommit in i bilden tog hon på sig allt; städ, tvätt, matlagning, rubbet.

För en man kan man inte bara duga i sängen han ska serveras mat, skjortor strykas, golven vara skinande.

Hon trodde Edvard var nöjd. Själv trivdes hon också.

Hon reagerade knappt längre på att hans pengar för omvårdnaden slutat komma de nästan var ju nästan gifta ändå!

Han gav henne pengar till maten, hon höll i kassan och märkte knappt att det var snålt tilltaget.

Hans lön som arbetsledare borde varit bättre, men det skulle nog ordna sig när de gifte sig.

Med tiden falnade passionen han kom hem senare och senare, men Linnea skyllde på att han var trött av allt kring sin sjuka fru.

Varför han var trött när han knappt gick in till Margareta förstod hon dock aldrig, men hon hade ändå lite medömkan.

Det var ju väntat men Linnea grät ändå när Margareta gick bort.

Hon hade ändå gett ett och ett halvt år av sitt liv till den kvinnan. Det kunde ingen ta ifrån henne. Linnea ordnade hela begravningen eftersom Edvard var för bedrövad.

Visst, pengar till det fick hon knappt ihop men hon fixade allting. Ingen kunde säga att hon inte gjorde rätt för sig.

Inte ens grannarna, som alltid tittade snett på henne och Edvard i såna hus kan man inte hålla nåt hemligt men på begravningen nickade de nästan uppskattande. Även svärmor var nöjd.

Linnea hade då aldrig kunnat ana vad Edvard skulle säga till henne efteråt.

Som du förstår behöver vi inte dina tjänster längre, så du har en vecka på dig att flytta, sa han torrt, tio dagar efter begravningen.

Va? Linnea trodde öronen svek. Vart ska jag ta vägen? Varför?

Men snälla, börja inte nu. Vad är problemet? Det finns ingen att ta hand om längre. Vart du tar vägen rör inte mig.

Edvin… vi skulle ju gifta oss?

Det har du fantiserat ihop själv. Jag har aldrig lovat dig det.

Nästa morgon, efter en sömnlös natt, försökte Linnea prata med honom igen, men han upprepade exakt samma ord och bad henne packa ihop snabbt.

Min fästmö vill fixa köket innan bröllopet, sa han.

Din fästmö? Vem är det?

Det angår inte dig.

Jaså? Men då så, men först får du betala mig för jobbet jag gjort. Och titta inte så där! Du lovade fyrtio tusen i månaden, och jag har fått det bara två gånger. Du är skyldig mig sex hundra tusen kronor.

Oj, titta vad snabbt du kan räkna! flinade han. Skulle inte tro det

Och dessutom hushållsarbete ska du ha gratis eller? Okej, jag nöjer mig med en miljon. Och inget snack.

Annars vadå? Tänker du dra det till domstol? Du har inget avtal.

Jag berättar för Solveig, din svärmor. Det är ju hon som köpte lägenheten åt er.

Han bleknade men samlade sig snabbt.

Vem skulle tro på dig? Bara tomma hot. Ut från mitt hem!

Du har tre dagar, Edvin. Om jag inte ser miljonen blir det ett jäkla liv, sa Linnea, packade väskan och bokade in sig på ett vandrarhem. Hon hade i alla fall lyckats lägga undan lite av hushållspengarna.

Efter fyra dagar, utan svar, gick hon hem till Edvards lägenhet. Och som tur var där satt Solveig.

Luften gick ur Edvard när han insåg att han bestämt sig för att inte betala. Linnea la då fram hela historien för svärmor.

Hon ljuger! Hittar bara på! protesterade Edvard.

Nja du, jag har hört rykten på begravningen, men trodde aldrig det stämde, sa Solveig kallt. Nu är allt glasklart. Och du vet vem som äger lägenheten?

Edvard stirrade bara.

Så, då vill jag aldrig se dig här mer. Inte om tre dagar ens du packar och försvinner nu!

Solveig gick till dörren, men gav Linnea en skarp blick.

Ja, och vad väntar du på, din fjant? Ska du ha applåder? Ut med dig!

Linnea rusade därifrån. Konstatera: inga pengar blir det. Bara att gå tillbaka till torget och börja om där finns det åtminstone alltid jobbEn vecka senare satt Linnea ensam på ett café, med sitt sista kaffebröd och ett litet kvitto på vad livet kostat henne. Förlorad kärlek, förlorad vänskap, husrum och arbete men ändå, något hade lossnat inombords. En ny sorts frihet fanns i henne, ett tomrum som inte längre behövde fyllas med någon annans godkännande.

Hon tog fram mobilen och bläddrade bland jobbannonser, och när hon ringde en av dem sa hon klart: Jag har tagit hand om gamla och sjuka. Jag vet vad jag går för. Rösten darrade inte.

Bakom disken hördes ett skratt, och Linnea såg en lång kvinna med vit slinga i håret le vänligt mot henne. Du ser ut som du kan behöva ett jobb. Vill du börja här i morgon? Vi behöver nån som inte är rädd för att ta i. Kaffet är gratis för personalen.

Linnea log tillbaka för första gången på länge. Kanske handlade livet inte om att få rätt, eller om vem som vinner mest. Det handlade om att inte ge sig och att resa sig om och om igen, även när ingen applåderar.

Hon tog emot nya förklädet med skratt i magen och tänkte: Här, i doften av kaffe och ljusa samtal, kunde hon börja om på nytt. Utan att vara någons sjuksköterska eller fru bara Linnea, och det var tillräckligt.