Jag minns hur det var den där gången för länge sedan, när jag vände hem tidigare än planerat.
Är du vid busshållplatsen nu? Eriks röst sprack i luren, alldeles för hög. Nu, på riktigt? Varför sa du inget? Vi hade ju bestämt torsdag!
Jag ville överraska dig, mumlade Ingrid och rynkade pannan. Erik, varför låter du inte glad? Jag är slut, helt slut. Kom ut då!
Vänta! ropade han plötsligt högt. Kom inte hit. Alltså, jo, men… Ingrid, du, här hemma är det tomt som fan. Jag åt upp allt igår. Kan du inte bara svänga förbi mataffären den vid hörnet. Köp lite kött, riktigt nötkött.
Den tunga väskan pressade hennes axel så hon nästan skrek till.
Den där värken i ryggen, som blivit hennes ständiga sällskap de senaste månaderna, sköt som en blixt ner till svanskotan.
Hon sänkte försiktigt packningen ner på den slitna betongen vid hållplatsen.
Ingrid pustade, la handen över magen.
Barnet därinne rörde sig missnöjt. Sjätte månaden var ingen lek, särskilt när man fått för sig att överraska mannen och därför rest från föräldrarna hela tre dagar i förväg.
Hon hade längtat så att sista milen på bussen räknade hon nästan elstolparna utanför fönstret.
Undrar vad Erik gör nu? Han anar nog inte ens att hon är hemma, bara tio minuters gångväg kvar.
Vägen till porten kändes evig.
Väskorna var packade med föräldrarnas gåvor burkar med sylt, hembakt bröd, tunga svenska äpplen allt vägde som sten.
När hon gått knappt femtio meter insåg Ingrid: Hon skulle inte orka hela vägen. Ryggen skulle lägga av.
Hon tog upp mobilen och ringde sin man.
Hej älskling, viskade hon när han till slut svarade.
Ingrid? Vad har hänt? Hur är det? Erik lät alldeles orolig.
Det är lugnt, dumma du. Jag har kommit hem!
Jag står utanför vårt hus. Kan du komma ner, snälla? Väskorna är så tunga, mamma packade på helt galet
Det blev tyst i luren. Ingrid kollade för säkerhets skull att samtalet inte brutits.
Är du där? Eriks röst blev hög och uppriven. Men vi skulle ju ses på torsdag! Varför sa du inget?
Jag ville överraska dig, Ingrid rynkade pannen än mer. Men Erik, är du inte glad? Jag är så himla trött, jag orkar snart inte mer.
Vänta! skrek han. Kom inte hit… alltså jo, men lyssna! Vi har inget hemma! Kan du inte svänga förbi butiken vid hörnet och köpa nötkött?
Jag har tagit ledigt från jobbet idag, såg till så vi kunde äta något bra tillsammans, så du får en riktig välkomstlunch.
Men Erik, på allvar? Ingrid blev förvånad. Hör du vad jag säger? Jag är gravid i sjätte månaden, står här med två feta väskor på gatan.
Jag har nästan kramp i ryggen! Kött? Vi har ju potatis hemma, och ägg.
Hämta mig, snälla. Jag behöver äta och lägga mig.
Nej men Ingrid, du fattar inte, började han hetsa och prata fortare. Jag vill att allt ska vara perfekt. Det är två steg bara. Köp kött, ta lite färsk potatis den vi har är ju vissen.
Be någon om hjälp, eller ta det sakta bara…
Snälla! Det är ju för oss. Jag fixar allt här så länge.
Ingrid såg på sina röda händer, avskurna av väskornas remmar. Något bittert, hett vällde i bröstet.
Är det här på riktigt? hennes röst darrade. Du säger alltså till din gravida fru att gå och handla kött? Du kan själv inte gå ner?
Men jag har ju börjat… förbereda här! Om jag ger mig av nu hinner jag inte bli klar.
Ingrid, kom igen nu. Jag har längtat efter dig så.
Ta 800 gram nötkött och en liten påse potatis, du vet i nätpåse.
Kom igen, jag väntar!
Han la på. Ingrid stirrade på den mörknande skärmen.
Hon kunde inte fatta vad som just hade hänt. Hon ville bara börja gråta, där på den folktomma hållplatsen under det kalla skenet från gatlyktan.
Istället för en famn och varm säng en sväng till köttdisken.
Kanske planerar han verkligen något otroligt? hann hon tänka.
Hon suckade, lyfte väskorna och bökade ändå mot butiken.
***
Ingrid knuffade vagnen mellan butikens hyllor, och kände blickarna från den sömniga kassörskan.
Nötköttet var tungt, och potatisen omöjlig att bära.
När hon kom ut ur affären kände hon knappt sina händer längre. Fingrarna var som krumma krokar.
Telefonen ringde igen.
Har du handlat? sa Erik glatt.
Ja, svarade Ingrid mellan tänderna. Jag står utanför porten nu. Öppna.
Stanna! nu pep han nästan. Gå inte upp än! Sätt dig på bänken, vänta bara tio minuter.
Driver du med mig? Ingrid ropade ut, struntade i de få som passerade. Erik, jag kommer föda av ilska! Tio minuter? Mina ben svullnar, jag kan knappt stå!
Överraskningen är inte klar! höll han envist fast. Om du går in nu är allt förstört. Sitt ner, andas lite frisk luft!
Fem minuter, Ingrid, jag svär. Jag måste lägga på nu!
Hon sjönk ner på den slitna bänken utanför porten. Väskorna dunsade i marken.
Hon ville helst kasta köttpåsen genom fönstret upp till tredje våningen.
Tio minuter gick. Sen tjugo. Ingrid satt där, armarna om magen, och skummade inombords.
Hon fantiserade om att mötas av… vad då? Blommor? Frukost med levande ljus? En liten fiolspelare i hörnet?
Inget av det hade varit värt att sitta ute, höggravid, efter en sömnlös natt.
När trettiofem minuter gått gnisslade portdörren.
Erik kom ut. Han såg smått galen ut tröjan ut och in, svettig panna, håret på ända.
Där sitter du! sa han och log ansträngt, tog tag i väskorna. Men, kom igen! Se vilket väder… Ja, just det. Nu går vi in.
Varför är du så svettig? Ingrid kisade, reste sig tungt, tog stöd mot räcket. Och du luktar ju klorin lång väg.
Du får se! svarade han och studsade mot hissen, som ett barn.
Upp till lägenheten. Erik slet upp dörren som om han väntade applåder.
Ingrid klev in i hallen, möttes av den stickiga doften av klorin och billig frisk havsbris.
Hon klev in i vardagsrummet. Sen köket. Tittade in i badrummet.
Lägenheten var kliniskt ren. Men också oväntat tom.
Den vanliga röran var borta. Mattan ny-dammsugen, fuktiga spår på vissa ställen, dammet borta.
Hennes prydnadsgrejer hopträngda i ett hörn.
Nå, vad säger du? Erik sken upp som en nyslipad enkrona. Överraskning!
Ingrid vände sig långsamt mot honom.
Är det… allt? sa hon tyst.
Vad menar du allt? Erik blev nästan förnärmad. Titta! Jag har städat i tre timmar!
Skurat golv överallt, diskat varenda tallrik, rengjort toaletten tills den blänker.
Jag ville att du skulle komma hem till ett rent hem, slippa tänka på något.
Jag har stressat som en galning medan du… var i affären.
Ingrid kände gråten bulta i halsen.
Så för att skura golvet… stakade hon fram mellan tårarna. … skickade du mig till butiken? Du mötte mig inte utanför fast jag bad om det, för att du… skurade golv?
Ja! ropade Erik, gestikulerade nervöst. Jag ville ju bara väl! Du brukar alltid gnälla om att jag aldrig gör något hemma.
Jag ville visa dig, bevisa. Du kom tidigare jag hann inte bli klar! Var tvungen att hålla dig borta för att hinna.
Men istället för att säga tack ser du ut som om jag spottat i gröten.
Erik, är du dum på riktigt? nu skrek hon rakt ut, rörd till tårar. Jag bryr mig inte om hur rent det är!
Jag har ont i rygg, fick släpa tunga väskor ensam!
Jag är gravid, Erik! Förstår du betydelsen? Gra-vid!
Jag ville bara att du tog min hand, följde mig hem. Inte att du viftade med moppen!
Erik blev röd i ansiktet. Han slängde trasan i diskhon.
Typiskt! hojtade han tillbaka. Det är aldrig nog för dig! Jag har skurat, lagat, fixat sen klockan fem i morse för din skull, planerat överraskning.
Och du bara skriker när du kommer in!
Ser du vilken ordning här är? Så här fint hade vi inte ens på bröllopsdagen!
Men varför ska det vara så rent om jag måste lida för det? Ingrid snörvlade av ilska. Du lät mig sitta ute på bänken länge.
Jag frös, benen värkte!
Du tvingade mig handla tunga saker när jag knappt orkade stå! Erik, det är ingen överraskning. Det är bara… elakt.
Elakt, är det? Erik sprang runt i köket, vevade med armarna. Ursäkta att jag inte är perfekt! Andra skulle vara glada: karln har städat, och vill laga mat dessutom.
Du tänker bara på dig själv! Åh, min mage, åh, min rygg.
Jag har också varit vaken hela natten, väntat, försökt hitta på något fint!
Ingrid gömde ansiktet i händerna.
Du förstår inte… snyftade hon. Du bytte mitt välmående mot ett rent golv.
Vad spelar det för roll då! Erik skrek igen, slog näven i bordet. Du kom tidigare! Hade du bara hållit vår plan hade allt varit klart, du hade trädit in i ett nystädat hem och allt hade varit bra.
Men nej, du var tvungen att dyka upp mitt i natten! Och göra det till mitt fel!
Du är bara otacksam, Ingrid. Bara otacksam.
Han rusade ut ur köket, smällde dörren till sovrummet.
Barnet sparkade till därinne. Ingrid sjönk ner på en stol, stirrade på köttpåsen som Erik inte ens tagit ur påsen.
Hon mådde illa, hjärtat bultade.
Efter en stund smög Erik in i köket.
Ska du ha mat eller ska du bara sura nu? morrade han.
Gör inget, Erik, sa Ingrid lågt, utan att lyfta blicken. Låt mig bara vara. Jag vill sova.
Som du vill! svarade han högt, och smällde dörren igen.
Ingrid vinglade in i badrummet.
Där såg hon sig i spegeln blek, svarta ringar under ögonen, håret åt alla håll.
Hon tänkte på bussresan hem, hur hon fantiserat om Eriks varma kram och ett enkelt Tack gode Gud att du är hemma.
Jo, visst. Kram
När Ingrid, nyduschad, kom ut fortsatte bråket.
Han skrek åt henne igen, slängde faktiskt en köttbit efter henne.
Hon gick. Direkt, som hon var hade inte ens hunnit byta om.
Färden gick tillbaka till föräldrahemmet.
***
Alla försökte övertala Ingrid att inte skilja sig: svärföräldrar, svägerska, släktingar långt ut i kanten.
Och Erik ringde, om och om igen, bad henne komma tillbaka.
Men Ingrid hade redan bestämt sig: sådan man ville hon inte ha. Skilsmässan var självklar.
Varför skulle hon leva med någon som satte rena golv högre än deras barns hälsa?
