Sommarlagar
När pendeltåget bromsade in vid den lilla perrongen stod Barbro Berggren redan längst ut på kanten, med en grov tygkasse tryckt mot bröstet. I kassen rullade äpplen runt, en burk körsbärssylt och en plastlåda med kanelbullar. Allt detta var förstås onödigt barnbarnen kom ju mätta, direkt från stan, med ryggsäckar och matkassar, men ändå ville hon alltid göra något hemmagjort.
Tåget stannade, dörrarna slogs upp, och ut tumlade de genast tre stycken: långe, skrangliga Joel, hans lillasyster Tyra, samt ännu en väska som verkade ha sitt eget liv.
Mormor! Tyra upptäckte henne först och vinkade så armbanden hon bar klirrade till.
Barbro kände hur något varmt lättade i halsen. Hon ställde försiktigt ner kassen på marken utan att tappa greppet och öppnade famnen.
Oj, vad ni… Hon tänkte säga “har vuxit”, men hejdade sig just i tid. De visste redan, så klart.
Joel kom gående långsamt, kramade henne med en arm medan han höll koll på väskan med den andra.
Hej, mormor.
Han var nästan huvudet längre än henne. Skäggstubb på hakan, smala handleder, hörlurarna hängde runt nacken. Barbro insåg att hon sökte efter pojken som brukade springa på deras sommarställe i gummistövlar, men hennes blick hittade bara vuxna drag.
Morfar väntar på er där nere, sa hon. Kom nu, så kotletterna inte kallnar.
Vänta bara, jag ska ta ett foto, Tyra hade redan plockat fram mobilen, tog kort på perrongen, tåget och Barbro. Till storyn.
Ordet story flög förbi som en svala. Hon hade frågat sin dotter i vintras vad det betydde, men svaret hade blåst bort. Huvudsaken var att barnbarnet log.
De gick ner för betongtrappan. Längs vägen, vid deras gamla Volvo, stod Axel Berggren. Han reste sig upp, klappade Joel på axeln, kramade om Tyra och nickade åt Barbro. Axel var tystare av sig, men Barbro visste att även han innerst inne var glad.
Så, nu är det sommarlov? frågade han.
Japp, Joel slängde in ryggsäcken i bagaget.
På bilresan blev det tyst i baksätet. Utanför rullade röda stugor, trädgårdar och odlingslandskap förbi, någon get skymtade till i ett hörn. Tyra bläddrade i mobilen ibland, Joel skrattade till åt något på skärmen, och Barbro märkte att hon följde varje handrörelse, varje finger som snuddade den där svarta rutan.
Det gör inget, tänkte hon. Huvudsaken är att det får kännas som hemma. Resten … så får det väl vara som det är nuförtiden.
Huset mötte dem med doften av nystekta kotletter och dill. På verandan stod det gamla bordet, täckt av en vaxduk med citronmotiv. På spisen fräste det i stekpannan, och i ugnen gräddades en kålpaj.
Oj, vilket kalas! sa Joel, när han kikade in i köket.
Det är ingen fest, det är lunch, svarade Barbro per automatik, och rättade sig snabbt. Kom in, tvätta händerna. Där borta vid sköljskålen.
Tyra hade redan plockat upp mobilen igen. Medan Barbro ställde fram sallad, bröd och kotletter, såg hon hur barnbarnet fotade tallrikar, fönster och katten Mysan som kikade försiktigt ut från under stolen.
Vid matbordet har vi inga mobiler, sa hon i förbifarten när alla satt sig.
Joel såg upp.
Va?
Hon menar det, Axel blandade sig i. Ät nu, så kan ni greja med mobiler sen.
Tyra tvekade, men la mobilen uppochned vid sidan av tallriken.
Jag skulle bara ta en bild…
Du har redan tagit bild, sa Barbro mjukt. Vi kan äta först, sen kan du… ja, lägga ut.
Hon sa “lägga ut” lite osäkert, visste inte om uttrycket var rätt, men lät det vara.
Joel såg ut som om han blivit ombedd att ta av en rymdhjälm.
Vi har lite rutiner här, fortsatte hon försiktigt medan hon hällde upp saft. Lunch vid tolv, middag klockan sex. På morgonen stiger vi upp senast nio. Sen får ni göra vad ni vill.
Senast nio… Joel drog på orden. Och om jag ser film sent?
Då sover man på natten, sa Axel utan att se upp från tallriken.
Barbro kände hur det blev spänt mellan dem. Hon skyndade sig att tillägga:
Vi är ju inte i lumpen! Men om man sover bort halva dagen är den borta sen. Här finns å att bada i, skog, cyklar.
Jag vill bada! sa Tyra snabbt. Och cykla. Och ha fotosession i trädgården.
Ordet “fotosession” lät redan bekantare.
Bra, nickade Barbro. Men först får ni hjälpa till lite. Potatislandet ska rensas, jordgubbarna vattnas. Ni är ju inte på hotell.
Mormor, det är sommarlov… började Joel, men Axel såg på honom.
Sommarlov är inte samma som spa.
Joel suckade, men sa inget mer. Tyra petade till hans sneaker under bordet och han log snett.
Efter maten gick barnen till sina rum för att packa upp. Barbro tittade in efter en halvtimme. Tyra hade redan hängt upp sina t-shirts på stolen, ställt sina krämer och laddare på fönsterbrädan. Joel satt på sängen, nersjunken mot väggen, scrollade på mobilen.
Jag har bäddat om till er, sa Barbro. Säg till om något är fel.
Det är lugnt, mormor, svarade Joel utan att se upp.
Ordet lugnt sved lite, men Barbro nickade bara.
Vi grillar ikväll, sa hon. När ni vilat, möts vi ute i trädgården en stund.
Mm, muttrade Joel.
Hon smög ut och stod kvar en stund i hallen. Inifrån hördes Tyras dova skratt, hon videochattade med någon. Barbro kände sig plötsligt gammal. Inte för att ryggen värkte, utan på ett annat sätt som om barnen levde på en egen, osynlig våningsplan dit hon inte nådde.
Det löser sig, tänkte hon. Man får inte pressa för mycket.
På kvällen, när solen dalade, stod de tre i trädgårdslandet. Jorden var varm, torrt gräs prasslade under skorna. Axel förklarade, visade på morötterna.
Drag upp de här, låt de där stå, förklarade han för Tyra.
Men om jag tar fel då? Tyra satte sig på huk och rynkade på näsan.
Ingen fara, sa Barbro. Det är ingen bondgård.
Joel stod avvaktande med en hacka, sneglade mot huset. I hans fönster blinkade blått sken glömd datorskärm.
Har du lagt ifrån dig mobilen nu? frågade Axel.
Den ligger där uppe, muttrade Joel.
Det gjorde Barbro gladare än det borde.
De första dagarna höll rutinerna ihop livet. Barbro knackade på dörrarna, barnen suckade men satt ändå vid frukosten halv tio. De hjälpte till litegrann, sen spreds de: Tyra hade fotosession med Mysan och jordgubbarna, Joel plöjde böcker, lyssnade på musik, stack ut på cykel.
Reglerna hängde på småsaker. Mobilerna låg undan vid matbordet. Nätterna var tysta. Bara en natt, tredje natten, vaknade Barbro av fnitter från Joels rum. Halv ett stod klockan på.
Ska jag strunta i det? tänkte hon.
Fnitter igen, sedan ett bekant röstmeddelande-ljud. Hon suckade, tog på morgonrocken, knackade tyst.
Joel, är du vaken?
Tystnad.
Japp, viskade han.
Han öppnade dörren, kisandes mot korridorslampan. Rödögd, håret på ända, mobilen i handen.
Varför är du vaken?
Tittar på film.
Klockan ett?
Jag och kompisarna ser samtidigt och skriver…
Barbro såg framför sig hur ungdomar satt i olika städer och följde samma film ihop.
Okej, så här, sa hon. Mig gör det inget du ser film, men om du inte sover orkar du inget nästa dag. Går du med på film till tolv, sen släck?
Han gjorde en grimas.
Men de andra…
De är hemma hos sig, du är hos oss. Vi har våra rutiner. Jag säger ju inte att du måste lägga dig klockan nio.
Joel kliade sig i nacken.
Okej, sa han till slut. Till tolv.
Och stäng dörren, annars stör ljuset, la Barbro till. Och ha lågt ljud.
Tillbaka i sängen tänkte Barbro, kanske var hon för snäll. Förr var hon strängare. Men något tog emot. Tiderna var ju annorlunda nu.
Små konflikter dök upp. En varm dag bad Barbro Joel att hjälpa Axel att bära brädor till boden.
Jag kommer snart, sa Joel, ögonen klistrade vid mobilen.
Efter tio minuter hade inget hänt.
Joel, nu bär morfar själv, sa hon, med en ny skärpa i rösten.
Jag skriver klart bara, fräste han.
Vad är det du skriver som är så viktigt? kunde Barbro inte låta bli att fråga.
Han stirrade tillbaka.
Det är turnering. Lagspel.
I vadå?
På mobilen. Går jag, förlorar laget.
Hon tänkte säga att verkliga livet var viktigare, men såg på hans spända axlar.
Hur länge tar det?
Tjugo minuter.
Okej. Om tjugo minuter hjälps ni åt. Avtalat?
Han nickade, och exakt tjugo minuter senare hörde hon honom snöra på sig skorna.
Sådana avtal gav henne känslan att hon kunde påverka. Men så kom den dag då allt blev annorlunda.
I mitten av juli skulle de åka till torget och handla plantor. Axel önskade hjälp att bära kassarna var tunga.
Joel, du följer med morfar imorgon, sa Barbro vid middagen. Jag och Tyra gör sylt.
Jag kan inte, kom det direkt.
Varför inte?
Vi har bestämt med kompisarna att dra in till stan. Det är festival, musik och food trucks … han vände sig hoppfullt till Tyra, men hon bara ryckte på axlarna. Jag har sagt det.
Barbro minns inte om hon hört det. Kanske hade hon, men missat.
Vilken stad? Axel såg bister ut.
Vår stad, vi tar pendeltåget.
“Pendeltåget” föll Axel inte i smaken.
Kan du vägen?
Alla vi är där. Dessutom jag är sexton snart.
Det lät mest som bevis för att han borde få bestämma.
Din pappa och jag sa att du inte går någonstans ensam, sa Axel.
Jag går inte ensam. Vi är ett gäng.
Ännu värre.
Barbro kände trycket stiga. Tyra lät sista makaronen glida av gaffeln och sköt undan tallriken.
Så här gör vi, försökte hon. Ni två åker ikväll, så kan han dra till festivalen imorgon?
Torget är öppet bara imorgon, skar Axel av. Jag måste ha hjälp.
Jag kan, sa Tyra oväntat.
Du är med Barbro, svarade Axel per automatik.
Jag klarar sylten själv, sa Barbro. Ta med Tyra.
Axel såg förvånad ut, men också tacksam.
Och Joel då? Han ska bara lata sig alltså? muttrade han.
Jag… började Joel.
Förstår du inte att det inte är som i stan? nu blev Axels röst hårdare. Det är vi som har ansvar för dig.
Någon ska alltid ansvara för mig, muttrade Joel. Kan jag aldrig själv få bestämma?
Det blev tyst. Barbro kände hjärtat krympa. Hon ville säga att hon förstod honom, men sa bara:
Så länge du bor här, följer du våra regler.
Joel sköt undan stolen häftigt.
Skit samma då, mumlade han. Jag stannar hemma.
Han försvann ut och smällde igen dörren. Längre upp hördes ett dovt dunk.
Kvällen var stel. Tyra försökte skämta om en influencer men ingen skrattade på riktigt. Axel såg bara på sin tallrik. Barbro diskade och tänkte på sina stränga ord. De ringde i huvudet hela kvällen.
På natten vaknade Barbro av ovanlig tystnad. Inga golvbrädor knarrade, ingen bil hördes på landsvägen. Ingen lampa lyste under Joels dörr.
Kanske sover han ut, tänkte hon och vände på sig.
Nästa morgon var klockan kvart i nio när Barbro kom till köket. Tyra satt och gäspade, Axel läste Dagens Nyheter.
Var är Joel? frågade Barbro.
Sover väl fortfarande, sa Tyra.
Barbro gick upp. Knackade.
Joel, dags att gå upp.
Ingen svarade. Hon öppnade dörren. Sängen slarvbäddad men tom. Hans tröja på stolen, laddaren på bordet. Ingen mobil någonstans.
Hon kände det susa till i bröstet.
Han är inte där, sa hon.
Vad menar du, Axel reste sig.
Han är borta.
Han kan vara ute på gården, sa Tyra.
De letade. Joel var varken i förrådet eller jordgubbslandet. Hans cykel stod kvar.
Tåget går 08:40, sa Axel och sneglade mot vägen.
Barbros handflator var iskalla.
Han kanske är med några ungdomar utanför…
Vilka då? Här finns ingen han känner.
Tyra tog upp sin mobil.
Jag skriver till honom.
Hennes fingrar dansade över skärmen. Efter ett tag såg hon upp.
Inget svar. En bock bara.
Ordet en bock bara sade Barbro inget, men på barnbarnets min förstod hon att det var illa.
Vad gör vi? frågade hon Axel.
Han tvekade.
Jag åker till stationen, sa han. Kollar om nån sett honom.
Tänk om han bara är … började Barbro.
Han gick utan ett ord, avbröt Axel. Det är allvar.
Snabbt var han påklädd och på väg ut till Volvon.
Du stannar hemma, sa han åt Barbro. Om han dyker upp, hör av dig. Tyra, du säger till direkt om han hör av sig.
När bilen rullade ut satt Barbro kvar på verandan, handen hårt om kökshandduken. I huvudet snurrade bilder Joel auf perrongen, i tåget, i trängseln… Hon tvingade bort dem.
Lugn nu. Han är inte liten längre. Inte dum heller.
En timme gick. Sen en till. Tyra kollade mobilen gång på gång.
Ingen kontakt, suckade hon. Inte ens online.
Vid elva kom Axel tillbaka. Trött i ansiktet.
Ingen har sett honom, sa han. Jag var nere vid centralen också. Inget.
Han åkte nog till festivalen, mumlade Barbro.
Med vilka pengar då? Axel såg misstänksam ut.
Han har på sitt kort, sa Tyra. Och i mobilen.
De utbytte blickar. För dem var pengar kontanter för barnen digitala.
Ska vi ringa hans pappa? undrade Barbro.
Ring, nickade Axel. Han får veta ändå.
Det var ett jobbigt samtal. Sonen mumlade först, blev sedan arg. Undrade varför vi inte hade bättre koll. Barbro satt kvar på pallen efteråt, med händerna över ansiktet.
Mormor, sa Tyra lågmält, han har inte försvunnit. Han är bara sur.
Sur och gått, muttrade Barbro. Som om vi vore fiender.
Dagen kröp fram. Syltning, vedbärning allt gick trögt. Tystnad och oro.
Sen, framåt kvällskvisten, hördes steg på verandan. Barbro ryckte till. Grinden gnisslade. Och där stod Joel.
Samma gamla t-shirt, dammiga jeans, ryggsäck på axeln. Ansiktet trött men oskadat.
Hej, sa han lågt.
Barbro reste sig, ville springa fram, men stannade.
Var har du varit?
I stan, Joel tittade ner. På festivalen.
Ensam?
Med några från grannbyn. Vi hade skrivit ihop.
Axel kom ut på verandan, torkade händerna.
Fattar du hur vi haft det … började han, men rösten sprack.
Jag försökte skriva, kvickt sa Joel. Men nätet försvann. Sen dog mobilen. Hade glömt laddaren hemma.
Tyra stod redan bredvid, mobilen i handen.
Jag messade dig, sa hon. Bara blå bocken hela tiden.
Jag glömde inte er, sa Joel. Men … jag tänkte att frågar jag får jag inte gå, så jag … ja.
Han tystnade.
Och bestämde dig för att bara sticka? avslutade Axel.
Tystnad igen, nu med trötthet mer än ilska.
Kom in, ät lite, sa Barbro.
Han gick in i köket, satte sig vid bordet. Hon ställde fram en tallrik soppa, bröd, saft. Han åt hungrigt.
Det är dyrt där, mumlade han. Era foodtrucks …
Ordet era lät ovant, men Barbro tog inget vidare på det.
När han ätit färdigt satt de på verandan. Solen nästan nere, kvällsluften sval.
Så här då, sa Axel, satte sig på bänken. Du vill ha frihet, det förstår vi. Men vi har ansvar för dig. Här säger du till om du ska iväg. Inte kvällen innan utan helst dagen innan det. Vi pratar igenom tillsammans hur du tar dig, vem du möter, hur du kommer hem. Ingen smyger iväg.
Och om ni säger nej? Joel såg på honom.
Då blir du sur, men stannar hemma, blandade Barbro sig i. Då får vi ta det som det är.
Han såg lite vilsen ut.
Jag ville inte att ni skulle oroa er, sa han tyst. Ville bestämma själv nån gång.
Att bestämma själv är bra, sa Barbro. Men det gäller också vad man gör med oro hos dem som bryr sig.
Hon blev förvånad över vad hon sa det var inget föredrag, bara ett konstaterande.
Han suckade.
Okej. Jag fattar.
En sak till, sa Axel. Om mobilen är död, då letar du el och laddar. I värsta fall på Pressbyrån. Men du ringer eller messar oss direkt.
Okej, nickade Joel.
De satt tysta en stund. En hund skällde bortåt vägen. I trädgården jamade Mysan.
Hur var festivalen då? frågade Tyra.
Sådär musik, okej mat.
Har du bilder?
Telefonen dog.
Nämen! Inget bevis, inget content!
Joel log snett.
Efter den dagen blev det lite annorlunda i huset. Reglerna fanns kvar, men blev mjukare, mer flexibla. På kvällen satte Barbro och Axel sig ner och skrev de regler som kändes viktiga: upp senast tio, hjälp till två timmar om dagen, meddela när man ger sig av, inga mobiler vid matbordet. Lappen tejpade de fast på kylskåpet.
Som på kollot, muttrade Joel.
Familjekollo, svarade Barbro.
Tyra ville lägga till sina egna regler.
Ni behöver inte ringa var femte minut när jag går till ån, sa hon. Knacka innan ni kliver in också.
Vi knackar alltid, sa Barbro förvånat.
Skriv ändå dit det, sa Joel, så det blir rättvist.
De lade till två rader. Axel muttrade, men skrev på.
Sakta dök det upp gemensamma saker som inte kändes som krav. En kväll tog Tyra fram ett gammalt Fia med knuff från verandan.
Kan vi spela? föreslog hon.
Jag spelade alltid, sa Joel livligt.
Axel skulle just gå till garaget men satte sig också. Visade sig att han kom ihåg reglerna bäst. De skrattade, smågnabbades, lurade varandra, mobilerna låg bortglömda.
En annan kväll tröttnade Barbro på frågan vad blir det till middag? och sa:
På lördag lagar ni mat. Jag säger bara var saker finns.
Vi? Joel och Tyra ropade i kör.
Ja! Vad ni vill, bara det går att äta.
De gick in för det med full kraft. Tyra letade recept på nätet, Joel hackade grönsaker, de småbråkade. Det luktade lök och kryddor, disk travades, men luften var lätt och nästan festlig.
Vi får se om det blir kö till toaletten sen, gnällde Axel, men åt upp allt.
I trädgården hittade de också kompromiss. Istället för att be dem rensa hela landet, fick de varsin egen rad.
Det här är din, Barbro pekade på Tyras jordgubbsrad. Den här är din, sa hon till Joel och pekade på morötterna. Sköt om det som ni vill. Annars blir det inget skörd.
Experiment! sa Joel.
Testgrupp och kontroll, skojade Tyra.
Tyra fotade jordgubbarna och lade upp dem under min trädgård. Joel vattnade morötterna ett par gånger och glömde sedan. När de skördade i slutet av sommaren hade Tyra massor av bär, Joel några små morötter.
Har du lärt dig nåt nu? log Barbro.
Morötter är inte min grej, sa han allvarligt.
De skrattade ett rent skratt.
I slutet av augusti hade huset fått sitt eget lugn. Frukost tillsammans, olika sysslor på dagen, samling vid middagsbordet. Joel satt ibland länge med mobilen, men släckte själv vid tolv. Tyra gick till ån med en kompis, och messade alltid när hon kom hem.
De tjafsade ibland, om musik, salt i soppan, om disken skulle tas direkt eller vänta. Men det kändes mer som vardagsgnabb.
Sista kvällen bakade Barbro äppelkaka. Hela huset doftade sött, kvällsbrisen letade sig in. Väskor låg packade på bordet.
Vi måste ta bild! sa Tyra.
Inte en sån där … började Axel, men tystnade.
Bara för oss, sa hon. Lova.
De gick ut i trädgården. Solen sjönk bakom häcken. Tyra ställde mobilen på en hink, satte på timer, skyndade tillbaka.
Mormor i mitten! Morfar höger, Joel vänster.
De trängde ihop sig, lite klumpigt. Barbro kände Joels armbåge vid sin sida, Axel flyttade sig närmare. Tyra la armen om dem.
Le! ropade hon.
Kameran klickade. Två gånger.
Får jag se? bad Barbro.
På skärmen såg de ut lite tokiga: hon i förkläde, Axel i skjortan, Joel rufsig, Tyra i färgglad tröja. Men sättet de höll om varandra på något gemensamt, något eget.
Kan jag få den här bilden utskriven? frågade Barbro.
Självklart, sa Tyra. Jag skickar.
Men hur gör man det från mobilen? undrade Barbro.
Jag visar dig, sa Joel. ELLER så kommer du till oss sen, då fixar vi det.
Barbro nickade. En inre ro bredde ut sig. Inte för att de nu borde förstå varandra helt det skulle bli fler diskussioner. Men någonstans mellan regler och frihet hade en stig trampats upp.
Sent, när barnen gått till sängs, gick Barbro ut på verandan. Nattluften var klar, några stjärnor syntes över taken. Huset var tyst.
Axel kom snart ut och satte sig bredvid.
Imorgon åker de, sa han.
Imorgon, svarade hon.
De satt så ett tag.
Det gick ändå, mumlade Axel.
Det gick, höll hon med. Jag tror faktiskt vi lärde oss något.
Vi eller de? log han.
Barbro skrattade lågmält. I Joels rum var det mörkt. Hos Tyra likaså. På hans nattduksbord låg mobilen på laddning, tyst och med ny kraft inför morgondagen.
Barbro stängde dörren, släckte kökslampan, och slängde en blick på lappen med regler på kylskåpet. Hörnen började redan vika sig, pennan låg bredvid. Hon strök med fingret över namnteckningarna och tänkte att nästa sommar får de väl skriva om lappen ändra, lägga till. Men det viktigaste skulle vara kvar.
Med det kröp hon ner under täcket och kände hur huset andades lugnt och djupt, med plats både för det gamla och det nya.
Det här sommarlovet lärde jag mig att regler och frihet inte är motsatser. De blir som bäst när de får ta varandra i hand.
