Medan vi säljer lägenheten, kan du väl bo på äldreboendet ett tag, sa min dotter.
Birgitta gifte sig sent i livet. För att vara ärlig hade hon haft otur med män och som fyrtioårig trodde hon inte längre att hon skulle hitta någon värdig man.
Fem år äldre än henne dök Erik upp, en riktig charmör men med tre tidigare äktenskap bakom sig och tre barn som enligt domstolsbeslut fått hans lägenhet.
Efter ett par månader av flytt mellan dyra andrahandsboenden, blev det så att Birgitta slingrade sig in med maken hos hennes sextioåriga mamma, Ingrid.
Erik gillade inte alls det hela och rynkade på näsan så fort han klev in över tröskeln.
Det luktar gammalt här inne, sa han med ogillande min. Vi borde verkligen vädra mer.
Ingrid hörde klart och tydligt, men valde att inte kommentera.
Var ska vi sova någonstans? suckade Erik, missnöjd med allt i sitt nya hem.
Birgitta började genast flänga fram och tillbaka. Hon ville göra honom nöjd till varje pris, så hon tog undan sin mamma i köket.
Mamma, vi tar ditt rum så länge, viskade Birgitta. Kan inte du bo i det lilla så länge?
Samma dag blev Ingrid, utan minsta tvekan, utknuffad till det lilla rummet, som knappt gick att kalla för bostad.
Ingen hjälpte henne bära sakerna, för Erik vägrade helt enkelt.
Från den dagen blev vardagen tung för Ingrid. Erik klagade på maten, på städningen, till och med på tapeterna.
Men mest irriterade honom doften i lägenheten. Han påstod att lukten av ålder gav honom allergi.
Så fort Birgitta dök upp i hallen, började Erik hosta överdrivet mycket.
Så här kan man inte leva! Vi måste göra något åt det här! utbrast han förbannad till Birgitta.
Vi har inte råd med en egen lägenhet, svarade hon hjälplöst.
Skicka iväg din mamma någonstans, sa Erik och gjorde en min. Här går det inte att andas.
Men vart skulle jag skicka henne?
Vet inte, hitta på något! Den här lägenheten är förlorad, vi måste sälja och köpa nytt! va bra, det gör vi, gå och prata med din mamma!
Vad ska jag säga till henne då? undrade Birgitta oroligt.
Kom på något! Lägenheten blir ju ändå din när hon är borta. Nu kan vi påskynda processen, svarade Erik utan att blinka.
Det känns fel…
Vad är viktigast för dig, hon eller jag? Jag räddade dig när du var fyrtio, vem skulle annars ha velat ha en gammal nucka? hotade Erik, väl medveten om hur han skulle trycka på rätt knappar. Lämnar jag dig är du ensam igen, och ingen annan kommer ta dig.
Birgitta kastade en blick på honom och gick till mamman i kammaren.
Mamma, du trivs nog inte här längre? började dottern försiktigt.
Har ni flyttat ut ur mitt rum? frågade Ingrid oroligt.
Nej, men vi har ett annat förslag. Du ska ändå testamentera lägenheten till mig? frågade Birgitta hoppfullt.
Självklart.
Då kan vi lika gärna göra allt nu. Lägenheten säljs, så köper vi en ny i ett bättre område.
Ska vi inte bara renovera?
Nej, vi behöver större.
Men vart ska jag ta vägen, Birgitta? Ingrids underläpp började darra.
Du kan bo på äldreboende så länge, sa Birgitta och försökte låta uppmuntrande. Bara ett tag. Sen hämtar vi hem dig.
Är du säker? Ingrid tittade bedjande på sin dotter.
Självklart. Allt ordnas, vi gör om och hämtar dig, Birgitta tog hennes hand.
Det fanns inget annat för Ingrid än att lita på henne och skriva över lägenheten.
Så fort pappren var klara gnuggade Erik händerna.
Packa hennes grejer, vi kör henne till äldreboendet.
Redan? sa Birgitta förskräckt, med dåligt samvete.
Självklart, varför vänta? Inte ens hennes pension har vi någon nytta av. Hon har levt klart sitt liv, nu får hon ge oss chansen, sa Erik krasst.
Men vi har ju inte ens sålt lägenheten än?
Gör som jag säger, annars blir du ensam, sa han med betoning på varje ord.
Två dagar senare lastades Ingrids saker in i bilen och de körde henne till äldreboendet.
På vägen torkade Ingrid tårarna, försökte så gott det gick att gömma det för dottern.
Erik följde inte med. Han stannade hemma och vädrade ut lukten.
Ingrid installerades snabbt på äldreboendet och Birgitta sa ett snabbt, skamset hej då.
Du kommer väl och hämtar mig snart? ropade Ingrid hoppfullt när Birgitta försvann.
Självklart, mamma, sa hon, och såg bort.
Hon visste att Erik aldrig skulle låta Ingrid flytta in igen i deras nya lägenhet.
De sålde omgående Ingrids gamla bostad och köpte en ny, större lägenhet på Eriks initiativ skrevs den på honom, med motiveringen att Birgitta inte var att lita på.
Någon månad senare tog hon ändå upp frågan om sin mamma. Men Erik reagerade aggressivt:
Talar du om henne igen åker du ut! röt han.
Birgitta höll tyst. Hon visste att Erik menade allvar. Sedan dess nämnde hon aldrig sin mamma.
Vid ett par tillfällen försökte Birgitta åka till äldreboendet, men tanken på Ingrids tårar fick henne att vända.
I fem år väntade Ingrid varje dag på att Birgitta skulle komma och hämta henne.
Men hon kom aldrig. Ensamheten blev för svår och Ingrid gick bort.
Birgitta fick veta det först ett år senare, när Erik kastade ut henne ur lägenheten. Då mindes hon sin mamma.
Skulden blev så övermäktig att Birgitta drog sig tillbaka till ett kloster, för att be om förlåtelse resten av sitt liv.
