Medan vi säljer lägenheten, kan du väl bo på äldreboendet så länge, sa dottern.
Gunilla gifte sig väldigt sent. Hon hade länge haft otur i kärlek, och som fyrtioåring hade hon mer eller mindre gett upp hoppet om att hitta någon, som hon själv sa, vettig karl.
Men så dök fyrtiofemårige Lennart upp ingen prins direkt, men hon fastnade ändå. Han hade varit gift flera gånger och hade tre barn, och enligt tingsrättens beslut fick han ge bort sin lägenhet till sina barn.
Så efter några månader med andrahandskontrakt släpade Gunilla med honom hem till sin sextioåriga mamma, Ingrid.
Så fort Lennart klev över tröskeln snörpte han på munnen och rynkade näsan det syntes tydligt att han inte gillade lukten hemma hos Ingrid.
Här luktar det gammalt, muttrade han missnöjt. Det borde vädras ordentligt.
Ingrid hörde väl vad svärsonen mumlade, men hon valde att låtsas som ingenting.
Var ska vi bo? suckade Lennart olyckligt, redan trött på allt.
Gunilla började genast vimsa runt för att göra honom till lags och smusslade iväg mamma till köket.
Mamma, vi tar ditt sovrum så länge, viskade hon. Du kan väl bo i lillrummet tills vidare?
Samma dag snällt nog flyttades Ingrid in i det lilla förrådsrummet, som knappt var beboeligt. Hon fick själv bära sakerna, för Lennart vägrade hjälpa till. Allt började kännas tungt för Ingrid från den dagen.
Lennart var missnöjd med det mesta maten, städningen, till och med tapetfärgen. Men allra mest klagade han på lukten. Han hävdade att han fått allergi av gammellukt i lägenheten.
Så fort Gunilla kom innanför dörren hostade han överdrivet och såg lidande ut.
Såhär kan vi inte leva! Vi måste göra något! utbrast Lennart till Gunilla en kväll.
Men vi har inte råd att hyra något, svarade hon förvirrat.
Skicka iväg din mamma någonstans, stånkade han. Det går inte att andas här!
Men var ska hon ta vägen då?
Kom på nåt! Lägenheten är ändå din när hon är borta. Vi skyndar bara på processen lite, mumlade han med ett ryck på axlarna.
Det känns fel bara
Men är det hon eller jag som är viktigast för dig? Jag tog hand om dig fast du var över fyrtio, gammal och ensam då också. Vem hade velat ha dig om inte jag? hotade Lennart, väl medveten om Gunillas ömma punkt. Går jag, så är du ensam igen.
Gunilla kastade en blick på honom och gick sedan bort till mammas nya rum.
Mamma, det måste kännas jobbigt att bo här, eller hur? började hon försiktigt.
Får jag tillbaka mitt sovrum i alla fall? undrade Ingrid oroligt.
Nej vi tänkte på annat. Du kommer ändå att ge mig lägenheten senare?
Ja, såklart, svarade Ingrid.
Men då kanske vi kan sälja den redan nu och köpa nåt rymligare? Gärna i ett bättre område…
Kunde vi inte bara renovera denna istället?
Nej, vi behöver större, mamma.
Men var hamnar jag då? Ingrids underläpp darrade.
Du kan bo på äldreboendet tills vidare, berättade Gunilla glatt, som om det var en jättebra idé. Men det är bara tills vi köpt nytt, sedan hämtar vi dig.
Lovar du? sa Ingrid med smått förtvivlad blick.
Självklart. Vi fixar allt, renoverar, och sen bor du med oss, svarade Gunilla och kramade hennes hand lite stelt.
Ingrid hade inget val och skrev till sist över lägenheten på Gunilla.
Pappersarbetet var knappt klart innan Lennart gnuggade händerna förnöjt.
Packa tantens saker! Vi skjutsar henne till äldreboendet, sa han.
Redan nu? Gunilla kände samvetskvalen gnaga i magen.
Varför vänta? Hon duger knappt ens med sin pension. Bara problem med henne. Hon har levt sitt liv, nu är det vår tur! sa Lennart kallt.
Men lägenheten är ju inte ens såld än
Gör som jag säger, annars får du stå där ensam igen, hotade han.
Två dagar senare lastades Ingrids grejer och hon själv in i bilen, och så bar det iväg mot äldreboendet.
På vägen torkade Ingrid bort tårarna så dottern inte skulle märka. Något i henne sa att det här inte skulle sluta väl.
Lennart åkte förstås inte med. Han skulle vädra ur nu när lägenheten äntligen var tom.
Ingrid fick ett rum på boendet direkt, och Gunilla stressad och skamsen hastade därifrån med en snabb kram.
Du hämtar mig sen, väl? ropade Ingrid när Gunilla gick.
Absolut, mamma, mumlade Gunilla och vek undan blicken.
Men Lugnt visste hon att Lennart aldrig skulle gå med på att låta Ingrid flytta in hos dem igen.
Med lägenheten såld och pengarna i fickan 3,5 miljoner kronor köpte de en ny bostad. Lennart skrev den på sig själv, för han litade inte på Gunilla.
Några månader senare försökte Gunilla ta upp frågan om mamma igen, men Lennart fräste ifrån.
Tjatar du mer om henne så kastar jag ut dig! snäste han.
Gunilla visste att han menade allvar och behöll sin oro för sig själv. Någonstans ville hon hälsa på mamman på äldreboendet, men rädslan och skammen höll henne tillbaka varje gång.
Ingrid väntade i fem år. Varje dag trodde hon att Gunilla skulle komma tillbaka. Men det gjorde hon aldrig. Sorgen tog till slut över och Ingrid somnade in ensam.
Gunilla fick veta det först ett år senare, när Lennart sparkat ut henne ur lägenheten och hon plötsligt mindes sin mamma.
Skuldkänslorna blev för mycket. Hon flyttade ut till ett kloster, för att få ro och försöka sona det hon gjort.
