Jaså, nu har du fått för dig något igen? Äldreboende? Det kan du glömma! Jag tänker inte lämna mitt hem någonsin! ropade Lisas pappa John Ekström och kastade en kaffekopp mot henne, siktandes mot huvudet. Hon duckade skickligt, van vid hans utbrott sedan länge.
Det här kunde inte fortsätta. Förr eller senare skulle han hitta på något som verkligen skadade henne, och hon skulle aldrig se det komma. Ändå, när Lisa fyllde i papprena för att placera honom på äldreboende, brottades hon bara med skam och skuld. Trots allt hade hon redan gjort mer för honom än han någonsin gjort för henne.
När pappan lastades in i färdtjänstbilen, skrek han, slog omkring sig och spydde ur sig förbannelser över alla som hade tagit beslutet.
Lisa stod vid köksfönstret och såg bilen köra iväg. Hon hade varit med om en liknande stund förut, fast då som liten flicka, med ingen aning om hur hennes liv skulle bli.
Lisa var enda barnet hemma. Hennes mamma vågade sig aldrig på fler barn, för maken var en tyrann som förpestade allt. Lisas pappa, John Ekström, var redan en äldre herre, ett bra stycke över fyrtio när Lisa föddes.
Han hade inte gift sig av kärlek, utan för att det passade hans karriär. Någon äkta känsla för familj hade han aldrig han stod själv högst upp på sin prioriteringslista. För att kamma hem rätt image och avancera på kommunen slog han sig ihop med en trevlig, ung sjuksysterska Malin från Borlänge, dotter till metallarbetare. Hennes föräldrar blev nästan högtidligt smickrade av kopplingen till en sådan man och Malins egna åsikt om giftermål spelade ingen roll. Bröllopet var storslaget, men Malins föräldrar var inte på plats de passade, enligt John, inte in på finfesten.
Malin fick snabbt flytta in i Johns hus. För att lära henne alla oskrivna regler och vett och etikett bland det fina folket fick Malin en särskild handledare att borsta bort daladialekten, hålla tyst om problem och blunda för sådant som skavde.
Hur gick dagen? frågade John och sjönk ner i sin fåtölj när han kom hem.
Jo, tack, jag har lärt mig bordsskick och börjat plugga engelska, svarade Malin, väl medveten om att hon aldrig fick ge anledning till missnöje.
Jaha. Och vem har skött huset medan du hållit på med det? frågade han vidare.
Jag har fixat allt, lagat mat och gjort inköpslistor tillsammans med hushållerskan, sade Malin.
Hyfsat, men du! Se till att alltid se proper ut, du får inte gå omkring och se lantig ut. Om du sköter dig ordentligt så kanske jag ordnar chaufför och städerska, men inte än du har inte förtjänat det.
Men hur hon än försökte blev bra dagar få. John kom nästan alltid hem sur och irriterad, och lät det gå ut över henne för stjärnglansens skull vågade tjänstefolket inte säga ifrån, men de kunde i värsta fall prata. Malin var helt ensam det fanns ingen att ta hjälp av och ingenstans att ta vägen.
Första gången han slog henne var en månad efter bröllopet. Inte för att Malin gjort något fel, utan bara för att visa vem som bestämde. Sen kom det där med jämna mellanrum han slog där kläderna kunde dölja och undvek blånader som grannar kunde upptäcka. Malin lärde sig gömma sina skador och le lagom vackert när Johns kollegor och vänner hälsade på.
Första året gick och de började ifrågasätta varför de inte fått barn ännu.
Hörru du, John, nog måste din fru vara gravid snart? Eller är det kanske du det är fel på? Du borde skicka henne till läkare, inget bra att slösa tid på en barmark, skämtade en kollega under en kräftskiva.
Vi har inga planer på det just nu, hon pluggar fortfarande, svarade John torrt.
Pluggar? Vad ska hon med det till? Hon ska vara hemma med barn, sade vännen bryskt.
Sen började Malins maraton genom vårdcentraler och undersökningar. John tvingades hålla sig i schack så inte sjukhuspersonalen upptäckte något olämpligt. Till slut slog läkaren fast att Malin var fullt frisk om någon hade problem, var det John.
Han tog illa vid sig och gick motvilligt själv till utredning. Några veckor senare fick han beskedet: hans chanser att bli pappa var små och ett mirakel skulle till. John blev oförskämd mot omgivningen, riktade frustrationen mot Malin men hon reagerade inte längre. Från att ha varit rädd blev hon istället apatisk.
För att distrahera sig skaffade John sig en älskarinna, och därmed lät han Malin vara ett tag.
Det tog två och ett halvt år till innan Malin till slut blev gravid och Lisa föddes. Hon var sin far upp i dagen, men John brydde sig ändå varken om spädbarnet eller om Malin. Allt ansvar vilade på Malin och barnflickan.
Ju äldre Lisa blev, desto mer triggade hon sin pappas ilska, och det blev svårare för honom att hålla sig i skinnet. Vid fem års ålder fick hon sin första örfil för att hon tjatade efter något när John precis kommit hem från ett rörigt möte på rådhuset. Han slängde ungen bokstavligen in i väggen, la sig sedan och glodde på TV som om ingenting hänt.
Där och då fattade Lisa man provocerar inte pappa. Men John nöjde sig inte, nu när linjen var passerad kunde han säga vad han ville, slå till om han ville, även när andra såg på. Nu satt han så tryggt att han inte längre behövde låtsas vara någon förebild. Han kunde förnedra Lisa inför gäster, skratta åt hennes rodnad och nedtryckta tårar.
John, jag har hört att din Lisa är så duktig på fiol! Kan vi inte få höra henne spela lite? sade någon från föräldrakooperativet en kväll.
Fiol? Hon klarar väl knappt av att hålla stråken rätt väg upp! Om ni nu absolut vill, så, Lisen! Släpa fram din fela och låt gästerna få höra, men jag varnar er!
Lisa, röd som en tomat av skam, hämtade instrumentet och framförde något så stelt och skräckslaget att hon aldrig mer tog i en fiol efter musikhögstadiet rädslan för publik hade slagit rot för livet.
Hon trodde länge det var så där hemma hos alla andra också; varför ler alla på bilderna i böcker när hennes egen pappa hatade världen? Mamma blev aldrig heller någon lycklig förebild. Hon lyckades inte älska Lisa; relationen till John hade bränt ut henne. När Lisa var tretton dog mamman i en bilolycka, åtminstone enligt officiella papper, vad som egentligen hände visste ingen. Lisa slöt sig allt mer.
När hon tog studenten fick hon inte själv välja John bestämde vad hon skulle läsa på universitetet, det var ett av få val han fortfarande gjorde åt henne. Då hade han redan tappat sin roll både hemma och på jobbet, och tvingats sälja av det mesta för att slippa rättsliga följder för sina tidigare affärer. Han lyckades ducka rampljuset, gick i pension och flyttade till sommarstugan. Lisa hälsade inte på. Hon orkade inte höra hans sura kommentarer igen.
Kvar i ensamheten blev John snabbt mer och mer gränslös, och det påverkade honom psykiskt. Grannar började ringa Lisa och oroa sig för hans aggressiva beteende. Till slut bestämde hon sig, motvilligt, för att ta hem honom.
Med dottern att hacka på kände sig John plötsligt friskare. Han vände upp och ner på hennes hem, bråkade, kastade saker, ställde till scener med jämna mellanrum. Lisa flyttade honom till ett rum med lås, men inget hjälpte. När dessutom demensutvecklingen blev tydligare återstod bara ett val: hon bokade plats åt honom på ett äldreboende.
Lisa, själv utan familj, kämpade med känslan av misslyckande hon kände att det var hennes fel, alltihop. Men att låta honom bo kvar hemma var rent av farligt. Läkarna konstaterade att han inte längre förstod sitt eget beteende. Men hatet mot dottern låg kvar, även efter att han glömt hennes namn.
Hon besökte alla äldreboenden i stan, och fastnade till slut för ett som inte var billigt 15 000 kr i månaden. För att ha råd fick Lisa ta extra pass på ICA och leva väldigt knapert.
Flera dagar efter att John flyttat kände Lisa sig vilsen. Hon minns när hon och mamma en gång tidigare försökt lämna honom, något som snabbt hade stoppats och slutade med att modern dog. Trots allt det kunde Lisa inte sluta gråta varje gång hon besökte pappan skuldkänslorna satt lika djupt som vanan att ta ansvar för hans humör.
Och som om inte det räckte började hennes egen hälsa också vackla under trycket.
