Såld vän. Farfars berättelse Och han förstod mig! Det var inte roligt, jag insåg att det var en dum idé. Jag sålde honom. Han trodde att det var en lek, men sen förstod han att jag hade sålt honom. Tiderna är ju olika för alla. För någon är all inclusive aldrig tillräckligt, för andra räcker en skiva rågbröd med korv i mängder. Så även vi levde våra liv, allt möjligt hände. Jag var liten då. Min morbror, farbror Lars, gav mig en schäfervalp och jag var lycklig. Valpen fäste sig vid mig, förstod mig på en halv sekund, tittade mig i ögonen och väntade, väntade på att jag skulle ge kommando. – Ligg, – sa jag och väntade, och han lade sig, lojalt bligande i mina ögon, redo att dö för mig. – Vakt, – kommenderade jag, och valpen reste sig snabbt på sina knubbiga ben och stod stilla och svalde förväntansfullt. Han väntade, väntade på belöningen, väntade på något gott. Men jag hade inget att unna honom med. Vi själva gick hungriga då. Sådana tider var det. Min farbror Lars – mammas bror, han som gav mig valpen – sade till mig en gång: – Men sörj inte, grabben, kolla vilken trogen vän han är. Sälj honom, och sen ropar du på honom, så springer han ändå till dig. Ingen kommer märka nåt. Så får ni lite pengar, kan köpa godsaker både till honom och dig och mamma. Lita på farbror, jag vet vad jag gör. Idén tyckte jag om. Tänkte inte på att det var fel. En vuxen rådde ju, det var väl på skoj, och så skulle jag få köpa något gott. Jag viskade i det varma, lurviga örat på Trofast att jag skulle ge bort honom, men sedan kalla på honom och då skulle han springa till mig, smita från främlingarna. Och han förstod mig! Skällde till, som om han sa att han skulle göra så. Nästa dag satte jag på honom kopplet och gick mot stationen. Där såldes allting – blommor, gurkor och äpplen. Nu kom folk med pendeltåget, de började köpa, pruta. Jag gick fram lite, drog med hunden. Men ingen kom fram. Nästan alla hade gått, när en strikt man kom emot mig: – Du grabben, vad står du här för? Väntar du på någon, eller försöker du kanske sälja hunden? Vilken fin valp, jag tar honom, här har du pengar, sade han och gav mig en sedel i handen. Jag räckte över kopplet, Trofast snurrade på huvudet och nyste glatt. – Gå nu, Trofast, gå vännen, – viskade jag, – jag ropar på dig sen, spring då. Och han gick med mannen, medan jag i smyg följde efter för att se vart han tog min vän. På kvällen kom jag hem med bröd, korv och lite godis. Mamma såg strängt på mig: – Har du stulit från någon, eller vad är det här? – Nej mamma, jag hjälpte några på stationen att bära saker, fick betalt. – Duktig pojke, gå och lägg dig, jag är trött, ät och sen ska vi sova. Hon frågade inte ens om Trofast, brydde sig inte mycket om hunden. Farbror Lars kom förbi på morgonen. Jag skulle till skolan, men ville bara springa till Trofast och kalla på honom. – Nå, sålde du din vän? – skrattade han och rufsade mig i håret. Jag drog mig undan utan att svara. Jag hade ändå inte sovit en blund, och brödet och korven gick inte ner. Det var inte roligt, jag förstod att det var en dum idé. Inte konstigt att mamma inte gillade farbror Lars: – Han är tokig, lyssna inte på honom, – brukade hon säga. Jag tog skolväskan och sprang ut. Det var tre kvarter till huset, och jag sprang dit i ett svep. Trofast satt innanför ett högt staket, fastbunden med ett tjockt rep. Jag ropade på honom, men han tittade sorgset på mig, lade huvudet på tassarna, viftade på svansen, försökte skälla men det kom bara krax. Jag sålde honom. Han trodde att det var en lek, men sedan förstod han att jag hade sålt honom. Då kom den nye ägaren ut och fräste åt Trofast. Han drog in svansen och jag förstod att nu var det kört. På kvällen bar jag grejer på stationen. Det blev inte mycket pengar, men jag fick ihop vad jag behövde. Jag var rädd men gick ändå fram till grinden och knackade på. Mannen öppnade: – Ja du pojk, vad gör du här? – Farbror, jag har ångrat mig, – och så räckte jag tillbaka pengarna han gett mig för Trofast. Mannen kisade på mig, tog emot pengarna och lossade på repet: – Alltså, ta honom du, pojk. Han bara saknar dig, han blir aldrig nån vakt, men akta dig, han kanske inte förlåter dig. Trofast tittade dystert på mig. Lek blev till prövning för oss båda. Sen kom han fram, slickade mig på handen och tryckte nosen mot min mage. Nu har det gått många år, men jag har förstått att man aldrig, inte ens som skämt, säljer sina vänner. Och mamma blev glad då: – Jag var så trött igår, men sen kom jag på, var är vår hund? Jag har blivit van vid honom, han är vår, Trofast! Farbror Lars kom knappt och hälsade mer, för hans skämt föll oss inte längre i smaken.

Sålde vännen. Morfars berättelse

Och han förstod mig!
Det var inte alls roligt, jag insåg att det här var en dum idé.
Jag sålde honom. Han trodde att det var en lek, men så småningom insåg han att jag faktiskt hade sålt honom.
Tiderna är ju olika för alla. För vissa är all inclusive inte särskilt generöst, för någon annan är det nog med en bit rågbröd och korv.

Vi levde också olika, så var det.

Jag var liten då. Min morbror, Lennart, gav mig en valp av schäferras, och jag var lycklig. Valpen fäste sig vid mig direkt, han förstod mig på halva ordet, såg mig i ögonen och väntade, väntade på att jag skulle ge kommando.

Ligg, sa jag lugnt, och han lade sig, lojal och redo att göra vad som helst för mig.

Tjäna! kommenderade jag, och valpen ställde sig snabbt upp på sina runda tassar och stod stilla, slukade och väntade på sin belöning, på en godbit.

Men jag hade ingenting att fjäska honom med. Vi svalt ju själva.

Det var sådana tider.

Morbror Lennart, mammas bror, som gett mig valpen, sa en gång till mig:

Sörj inte, grabben, titta på honom, han är så trogen och lojal. Sälj honom, och ropa sedan på honom, han kommer ändå att springa tillbaka. Ingen kommer att märka något. Och så får du ju pengar också. Köp något gott till honom, dig själv och din mamma. Lyssna på din morbror, jag vet vad jag pratar om.

Jag tyckte idén lät spännande. Jag tänkte inte på att det där inte var rätt. En vuxen sa ju så, det var väl bara på skämt och så kunde jag köpa lite godsaker.

Jag viskade till Trofast i hans varma, lurviga öra, att jag skulle lämna bort honom, men att jag skulle ropa honom och att han skulle springa till mig, och lämna främlingen.

Och han förstod mig!
Han gav ifrån sig ett skall, som om han vill säga: Så gör vi.

Nästa dag satte jag på honom kopplet och gick till pendeltågsstationen. Där såldes allt möjligt. Blommor, gurka, äpplen.

När folk började strömma av tåget började de köpa och pruta.

Jag gick fram lite och drog Trofast med mig. Men ingen kom fram.

Till slut var nästan alla borta, men så kom en man fram, med allvarlig min:

Du grabben, vad gör du här, väntar du på någon eller vill du kanske sälja hunden? Han där, stor och fin valp, jag tar honom, så där. Och han tryckte en bunt kronor i min hand.

Jag gav honom kopplet, Trofast såg sig omkring och nös glatt.

Farväl, Trofast, gå nu, vännen, gå, viskade jag, jag ropar på dig snart, kom då. Och han gick iväg med mannen, och jag gömde mig och såg efter vart han tog min kompis.

På kvällen kom jag hem med bröd, korv och lite karameller. Mamma såg strängt på mig:

Har du stulit nu, eller vad?

Nej, mamma, vad tror du, hjälpte folk med deras väskor vid stationen, de gav lite.

Ja, bra gjort, ät nu och kom och sov, jag är så trött.

Hon frågade inte ens efter Trofast, han betydde väl inte så mycket för henne då.

Morbror Lennart kom nästa morgon. Jag gjorde mig redo för skolan, fast egentligen ville jag bara till Trofast och ropa på honom.

Nå, hur gick det? skrattade han, sålde du vännen? Han rufsa mig i håret. Jag drog mig undan och svarade inte.

Jag hade ändå inte sovit hela natten, och brödet och korven smakade inte alls.

Det var inte alls kul, jag insåg att det var ett riktigt dumt påhitt.
Inte konstigt att mamma inte gillade morbror Lennart.

Han tänker inte alltid rätt, lyssna inte alltid på honom, brukade hon säga.

Jag ryckte åt mig väskan och sprang ut hemifrån.

Det var fyra kvarter dit, och jag sprang hela vägen utan att stanna.

Trofast satt bakom ett högt staket, fastbunden med ett tjockt rep.

Jag ropade på honom, men han bara låg där med huvudet på tassarna, viftade på svansen och försökte skälla, men rösten höll inte.

Jag hade sålt honom. Han trodde det var lek, men nu hade han förstått att jag faktiskt sålt honom.
Då kom den nya ägaren ut på gården och sa strängt åt Trofast. Han hoppade till och drog in svansen, och jag förstod att det var kört.

På kvällen jobbade jag vid stationen med att hjälpa till med folks väskor. Det gav inte mycket, men jag samlade ihop tillräckligt. Det var läskigt, men jag gick ändå tillbaka till huset och knackade på grinden. Mannen jag kände igen öppnade:

Jaha, och vad vill du nu då, pojk?

Farbror, jag ångrar mig, här och jag räckte fram alla pengarna han gett mig för Trofast. Han kisade mot mig, tog emot pengarna och knöt upp Trofast från repet:

Ta med honom då, han saknar dig ändå, han blir ingen vakthund, men kom ihåg, han kanske aldrig förlåter dig.

Trofast såg sorgset på mig.

Leken vi spelade blev en prövning för oss båda.

Sen kom han fram till mig, slickade min hand och tryckte nosen mot min mage.

Det har gått många år sen dess, men jag förstod den gången att man aldrig, inte ens på skoj, säljer en vän.

Och mamma blev glad då:

Jag var så trött i går, men sen tänkte jag: var är vår hund? Jag har vant mig vid honom, han är vår, Trofast!

Morbror Lennart kom sällan på besök efter det, hans skämt passade oss inte längre.