Hon var inte ensam. En enkel historia
Det var en sen vintermorgon och ljuset hade precis börjat smyga sig in över Stockholm. Ute på gården hörde jag hur sopmaskinerna kämpade med att skrapa bort nattens tunga snö, och dörren till trapphuset slog igen gång på gång när folk rusade till sina jobb.
Katten Sigvard satt på fönsterbrädan på sjätte våningen och betraktade allt som hände nedanför med pigga ögon.
I sitt förra liv hade Sigvard varit ekonom och inget betydde mer för honom än kronor och ören. Men nu hade han lärt sig att det finns saker i livet som är långt viktigare än pengar.
Han hade förstått att ingenting är mer värt än en vänlig blick, lite värme från hjärtat och ett tak över huvudet. Resten ordnar sig nog.
Sigvard vände sig om och såg Inga, hans räddare, sova tungt på den gamla blommiga soffan. Katten hoppade ner och la sig försiktigt vid hennes huvud på kudden. Han tryckte sin mjuka, varma päls mot hennes tinning.
Sigvard visste att Inga hade huvudvärk varje morgon, så han gjorde nu sitt bästa för att hjälpa till.
Siggan, du är då en riktig doktor du, mumlade Inga när hon vaknade och kände kattens mjuka lilla kropp, du tar då bort värken igen, vad vore jag utan dig… Tack snälla, hur bär du dig åt egentligen?
Sigvard ryckte nonchalant på tassen som för att visa att det där, det var ju ingenting, han kunde betydligt mer!
Just då hördes ett dovt morrande från hallen. Det var hunden Gösta, som blev lite avundsjuk.
Gösta hade varit Ingas trogne följeslagare i många år. Varje gång det hördes okända steg i trappen så skällde han högt, för alla skulle veta att Inga hade sitt skydd.
Gösta ansåg sig helt klart vara husets herre.
Vad månne Gösta var förut? Byggledare kanske, eller polis, tänkte Sigvard när han tittade på hunden. Han gapar då högt, men han gör nog nytta. Kanske är det tryggare för oss med honom.
Ja, ni är då mina älsklingar, vad skulle jag göra utan er, sa Inga och reste sig långsamt från soffan medan lederna knakade. Nu ska ni få mat och sen går vi ut en sväng.
Och får jag pensionen de närmaste dagarna så köper jag en kyckling till oss.
Ordet kyckling fick båda djuren att sträcka på sig och lyssna noggrant. Sigvard började trampa med tassarna på soffan, spann högt och stötte sin breda panna mot Ingas sneda, artritiska hand.
Men åh, du förstår ju varje ord du, du busiga katt, skrattade Inga förtjust. Och Gösta pep till som om han också ville visa att han begrep, och tryckte sin stora, blöta nos mot hennes knän.
Ja, de är verkligen mina små själar här i hemmetdet värmer i huset och gör att jag inte känner mig så ensam, tänkte Inga med ett litet leende.
Vad som händer sen när jag dör, ja, det vet man aldrig. Alla säger olika och man kan inte veta. Jag skulle gärna vilja bli en katt hos snälla människor. Hund hade jag nog inte klarat, så högljudd kan jag nog inte vara. Men som katt skulle jag vara riktigt mysig, bara jag hamnade hos rätt folk.
Nå, nå, vad får jag för konstiga tankar på gamla dar, skakade Inga på huvudet och log. Åldern spelar en spratt.
Hon märkte inte att Sigvard drog på munnen och kastade en nöjd blick mot Gösta. Inte hund vill hon bli, utan katt.
Sigvard kunde numera läsa tankar. Det var en rätt bra talang, tyckte han.
Så där kan det gå ibland.
