Det var en sån där grå, sen vintermorgon när snön liksom inte ville ge sig av. Ute på gården hörde man hur fastighetsskötaren skrapade undan snön med skovan, så att det skar i den tidiga tystnaden.
Portdörren slog igen med jämna mellanrum folk var uppe och på väg till sina jobb redan, och man såg glimtar av stickade vantar och tunga jackor ila förbi i den trånga trappuppgången.
Katten Sixten satt på fönsterbrädan sex trappor upp och spanade ut över vintern nedanför, sådär som bara katter kan, med en min av mild överlägsenhet.
Förr i sitt tidigare liv då som en stressad börsmäklare hade Sixten tänkt att det enda som räknades var pengar. Uträkningar, affärer, siffror. Numera visste han bättre.
Nu hade han fattat att det finns saker som väger tyngre än kronor och ören. Det betyder mer med en snäll blick, lite äkta värme, och förstås ett tryggt tak över huvudet. Resten får lösa sig senare.
Sixten sneglade bakåt i rummet, där på den slitna soffan låg hans räddare i nöden, farmor Birgitta, och sov fortfarande. Han hoppade diskret ner från fönsterbrädan och rullade ihop sig vid hennes huvudkudde, lade sig tätt emot hennes grå hår med sin varma, mjuka päls.
Sixten visste att farmor Birgitta alltid hade ont i huvudet på morgonen, och nu gjorde han sitt bästa för att hjälpa.
Sixten, du är ju rena rama huskuren du, mumlade hon när hon vaknade till och kände hans lilla kropp, du får bort smärtan varenda gång, hur bär du dig åt egentligen?
Sixten tog sig en liten tvätt över tassen så där nonchalant, som för att visa att för honom var det här inget stordåd han kunde så mycket mer!
Just då hördes ett smågrinigt gruff ute i hallen. Det var svartsjukan som vaknade till hos hunden Bosse.
Bosse hade varit farmor Birgittas trogna vän i många år nu. Han skällde alltid extra högt om någon främmande närmade sig deras port, för alla skulle veta att här fanns ingen som rörde farmor Birgitta ostraffat.
Han såg sig själv som självklar herre i huset, inget snack om saken.
Undra vad Bosse var i sitt förra liv? funderade Sixten för sig själv. Någon chef, byggledare eller polis kanske. Det märks ju pratar mest och låter mest. Men jag antar att han gör sitt jobb, trygg känns han ändå.
Mina älskade vad skulle jag ta mig till utan er, suckade farmor Birgitta och satte sig långsamt upp på soffan, nu ska ni få mat, sen tar vi oss ut en sväng.
Och blir det pension på kontot den här veckan, ja då får det minsann bli en kyckling till oss!
Ordet kyckling fick hela gänget att jubla. Katten började trampa ivrigt på soffan och spann högt, medan han gnuggade sitt breda huvud mot Birgittas smala, stelnade hand.
Du din busiga filur, du fattar ju allt jag säger, log farmor Birgitta rörd. Hunden skällde till och nosade henne vänligt på knäna, han ville inte vara sämre.
Det är så här det ska vara, tänkte Birgitta, levande själar omkring sig det gör hemmet varmare och hjärtat mindre ensamt.
Ja, undrar vad som händer när jag inte finns kvar. Alla säger olika saker, man blir snurrig i huvudet av försöka förstå. Om jag fick drömma, så skulle jag vilja bli katt nästa gång. Katter landar alltid på fötterna, är mjuka och älskvärda. Hund nja, det är nog för livligt för mig. Men som katt, då skulle jag hitta hem till några snälla människor.
Äsch då, mumlade Birgitta för sig själv och skakade på huvudet, vilket trams man kan hitta på i huvudet när man blivit gammal.
Hon såg inte hur Sixten drog på munnen under sina morrhår och gav Bosse en smått triumferande blick hon vill vara katt, inte hund minsann!
Han kunde faktiskt läsa tankar nu, det hade han upptäckt. Och det var inte heller så dumt.
Så där lever vi livet tar sina snurriga vägar ändå.
