Barnbarnets bön. Novell – Farmor, jag har en sak att be dig om, jag behöver verkligen pengar. Mycket. Barnbarnet kom till henne på kvällen. Det syntes att han var nervös. Vanligtvis brukade han titta förbi hos Lill-Britt ett par gånger i veckan. Hjälpte till att handla, ta ut soporna. Han hade till och med lagat hennes soffa en gång, den håller än. Och han var alltid så lugn och trygg. Men nu var han helt på helspänn. Lill-Britt har alltid varit lite orolig – det händer ju så mycket runt omkring. – Dennis, får jag fråga vad du ska ha pengarna till? Och hur mycket är ”mycket”? sa Lill-Britt och kände samtidigt hur oron växte inom henne. Dennis var hennes äldsta barnbarn. En fin och snäll kille. Tog studenten förra året. Jobbar och pluggar på distans. Föräldrarna hade aldrig haft något dåligt att säga om honom. Men varför behövde han så mycket pengar? – Jag kan inte säga det just nu, men jag lovar att betala tillbaka, fast det blir nog i omgångar, sa Dennis och såg ner. – Du vet ju att jag bara har min pension, Lill-Britt visste inte hur hon skulle göra. – Så, hur mycket handlar det om? – Hundratusen. – Varför vill du inte fråga dina föräldrar? frågade Lill-Britt nästan automatiskt, fast hon redan visste vad Dennis skulle svara. Hans pappa, Niklas – Lill-Britts svärson – hade alltid varit väldigt sträng. Han tyckte att barn skulle lära sig lösa sina egna problem. Efter ålder och mognad. Och inte blanda in föräldrarna i allt. – De skulle aldrig ge mig, bekräftade Dennis. Tänk om han hamnat i något trubbel? Och om hon ger honom pengarna, blir det kanske värre? Men tänk om det tvärtom, om han får problem om hon inte ger? Lill-Britt såg frågande på sitt barnbarn. – Farmor, du ska inte tro något dumt, sa Dennis snabbt, – jag lovar att betala tillbaka på tre månader! Tror du mig inte? Kanske borde hon ändå låna ut pengarna. Även om han inte betalar tillbaka. Det måste väl finnas någon i världen han kan lita på. Man får inte tappa tron på folk. Och de där sparade pengarna var ju ändå till en nödsituation. Kanske var det detta som var nödsituationen. Dennis kom ändå till henne. Tankarna på sin egen begravning kändes långt borta – de i livet måste man bry sig om. Och lita på sina nära! De säger ju att lånar man ut pengar, ska man räkna med att man aldrig ser dem igen. Ungdomar idag är inte alltid lätta att förstå. Men å andra sidan, Dennis hade aldrig svikit henne! – Okej, jag hjälper dig. På tre månader, som du säger. Men tror du inte det vore bättre om dina föräldrar fick veta? – Farmor, du vet att jag älskar dig och alltid håller mina löften. Men om du inte kan, tar jag ett lån – jag har ju jobb. Nästa morgon gick Lill-Britt till banken, tog ut pengarna och gav dem till Dennis. Dennis lyste upp, pussade henne och sa tack: – Tack, farmor, du är den närmaste jag har. Jag lovar att betala tillbaka – och så sprang han iväg. Lill-Britt gick hem, satte på te och blev sittande i tankar. Hur många gånger i hennes liv hade hon inte själv varit i desperat behov av pengar? Och det hade alltid funnits någon som hjälpt henne. Nu var tiderna annorlunda, alla tänkte mest på sig själva. Tuffa tider! En vecka senare tittade Dennis in, på strålande humör: – Farmor, här är en del av pengarna, fick en förskottslön. Kan jag kika förbi imorgon, men inte själv? – Så klart, jag bakar din favoritpaj med vallmo, log Lill-Britt och tänkte att det var bra om han kom. Då kanske allt klarnade. Hon ville försäkra sig om att allt stod rätt till med Dennis. Dennis kom på kvällen, med sällskap. Bredvid honom stod en spenslig tjej: – Farmor, det här är Lisa. Lisa, det här är min älskade farmor, Lill-Britt. Lisa log blygt: – Hej, Lill-Britt, och tack så jättemycket! – Välkomna in, så trevligt! Lill-Britt kände sig lättad, hon gillade Lisa från första stund. Alla satt och fikade med paj. – Jag kunde inte berätta tidigare, sa Dennis. Lisa var så nervös, hennes mamma blev plötsligt sjuk, och de hade ingen som kunde hjälpa till. Och Lisa är lite skrockfull, hon ville inte att vi berättade varför vi behövde pengarna. Men nu är det bra, hennes mamma har opererats. Prognosen ser fin ut, sa Dennis mjukt och tog Lisas hand. – Tack, du är så godhjärtad, jag är dig evigt tacksam, sa Lisa och snörvlade till. – Ingen fara, nu är det över, lilla vän, sa Dennis och reste sig, – farmor, vi måste gå, det är sent. – Ta det lugnt unge herrar, sov gott, låt allt gå väl, sa Lill-Britt och gjorde korstecknet över dem. Barnbarnet har vuxit upp. En bra kille. Bra att jag trodde på honom. Det handlar ju inte bara om pengar. Nu står vi varandra närmare. Två månader senare hade Dennis betalat tillbaka allt och berättade för Lill-Britt: – Kan du tänka dig, läkaren sa att vi hann i tid. Hade du inte hjälpt, kunde det slutat illa. Tack, farmor. Du vet, jag visste inte hur jag kunde hjälpa Lisa, men nu tror jag att det alltid finns någon som hjälper när nöden är som störst. Jag gör vad som helst för dig, du är bäst! Lill-Britt strök Dennis över håret, som när han var liten: – Spring nu iväg. Ta gärna med Lisa hit igen, jag blir glad! – Självklart, farmor! svarade Dennis och kramade henne. Lill-Britt stängde dörren och mindes vad hennes egen mormor brukade säga: ”Man ska alltid hjälpa sina nära. Så har vi alltid gjort i Sverige. Den som visar sitt ansikte mot släkten, mot honom vänder de sig inte med ryggen! Glöm aldrig det.”