Ingen att prata med. Dagboksanteckning
Mamma, vad säger du nu för något? Hur kan du säga att du inte har någon att prata med? Jag ringer dig ju två gånger om dagen, sa min dotter trött.
Nej, Linnea, inte på det sättet, suckade jag och kände en tung sorg i bröstet. Jag menar bara att jag inte har några gamla vänner kvar. Inte från min tid.
Men mamma, sluta! Du har ju din skolkompis Ingalill. Och du är så modern, du ser mycket yngre ut än du är. Nej, mamma, vad har du för dig egentligen? svarade Linnea irriterat men oroligt.
Du vet ju själv, Ingalill har ju sin astma, hon kan inte prata i telefon utan att börja hosta. Och hon bor så långt bort, ute i Biskopsgården. Vi var tre i vårt lilla gäng, du minns väl att jag berättat om det? Men Malin gick bort för flera år sen. Igår tittade Gun från trappuppgången in. Jag bjöd henne på te, hon är en bra kvinna, hälsar på ofta. Hon hämtade hemgjorda bullar och berättade om barn och barnbarn. Hon har också barnbarn, fast hon är femton år yngre än mig. Men hennes barndomsminnen, skolan allt är så annorlunda.
Det är just det att prata med någon jämnårig, någon från mitt eget årtionde, det är det jag längtar efter, försökte jag förklara för Linnea, väl medveten om att hon inte riktigt förstår. Hon har ju sin tid ännu, det är nuet, där utanför fönstret. Hon är fortfarande inte dragen till nostalgin. Linnea är underbar och omtänksam, det handlar verkligen inte om henne.
Mamma, jag har fått biljetter till romanser på Konserthuset på tisdag. Du sa ju att du ville gå! Kom igen nu, ta på dig din vinröda klänning, du är så vacker i den!
Visst, Linnea, jag mår bra. Det var bara något som slog mig. Vi pratar imorgon. Sov gott nu, försök lägga dig tidigt, du är alltid så uppe sent, sa jag och gled över till vardagliga mammabekymmer.
Okej, mamma, sov gott, och samtalet bröts.
Tysta kvällsljuset från Göteborg glittrade utanför fönstret. Så många känslor.
Tionde klass också på våren. Så mycket framtid, så många planer. Det känns som igår. Ingalill var förälskad i Christer Malm från vår klass, men Christer gillade mig. Han ringde ofta på den fasta telefonen, ville ta en promenad. Men för mig var han bara en vän, jag ville inte ge honom förhoppningar.
Sedan ryckte Christer in i lumpen. Han kom tillbaka, gifte sig. Han bodde länge i Ingalills gamla hus. Hans nummer plötsligt mindes jag det. Fingrarna slog in numret, och det gick ett par signaler innan någon svarade. Först ett svagt brus, sedan ett stillsamt mansröst:
Hallå, det är Christer, vem är det?
Sent? Varför ringde jag egentligen? Tänk om han inte ens minns mig?
God kväll, försökte jag, rösten darrig av oro.
Det bröts upp igen, ett lock, ett vibrato av minnen, och så hörde jag förvånade ord:
Nina? Är det verkligen du? Självklart är det du din röst känner jag igen, den glömmer jag aldrig. Hur hittade du mig? Jag är bara här av en slump…
Christer, du känner igen mig! Jag blev förvånad och varm inuti. Ingen har kallat mig Nina på länge, bara mamma, mormor eller fru Sjöberg. Jo, möjligen Ingalill ibland.
Att bara få vara Nina igen var en så ungdomlig känsla, som om åren inte hade passerat.
Nina, hur har du haft det alla dessa år? Vad roligt att höra din röst du låter glad. Barn, barnbarn antar jag? Och skriver du ännu dikter? Jag minns, verkligen! Smälta i nattens mörker, återfödas med gryningen! Så mycket livskraft!
Du har alltid varit som solen, Nina! Vid din sida värmer själen, man fryser aldrig. Där är dina närmaste lyckligt lottade. En sådan mamma och mormor är en verklig skatt.
Men Christer, nu överdriver du! Min tid har varit…
Han avbröt:
Sluta, du sprider sådan energi genom luren att den nästan blir het! Skämt åsido, men jag tror inte för ett ögonblick att du tappat lusten för livet. Ditt kapitel är långtifrån över. Nina, lev nu och gläds! Solen lyser för dig, vinden driver molnen över himlen för dig, fåglarna sjunger för dig!
Du är lika poetisk som alltid, Christer. Men du då? Jag pratar bara om mig själv, men samtalet bröts plötsligt med ett klick.
Jag satt kvar med telefonen i handen, tänkte ringa upp, men lät bli det var sent. En annan dag.
Det var ett så gott samtal, så mycket återuppväckt Plötsligt ringde mobilen igen. Det var mitt barnbarn.
Hej Alva, nej, jag har inte somnat. Vad säger din mamma? Jodå, jag är på fin maskin. Jag och mamma ska på konsert. Kommer du imorgon? Bra, då ses vi.
Jag låg sen och formade verser i huvudet, planer växte. Kunde inte sluta le.
På morgonen bestämde jag mig för att hälsa på Ingalill. Det är bara några hållplatser med spårvagnen jag är väl ingen gammal skata än!
Ingalill öppnade lättad när jag ringde på.
Äntligen, det var inte igår! Oj, har du med dig prinsesstårta? Min favorit. Så, berätta nu, hon hostade, men viftade bort det.
Allt är bättre, fått en ny inhalator. Men Nina, du ser yngre ut än på länge. Vad har hänt?
Vet inte, kanske femte ungdomen? skar jag upp tårtan. Igår ringde jag Christer Malm. Du minns din stora kärlek i nian? Han bara minns och minns, allt som var. Men varför blir du så tyst, Ingalill? Är det astman?
Hennes ansikte blev blekt, och hon såg allvarligt på mig. Så viskade hon:
Nina, visste du inte? Christer är borta sedan ett år tillbaka. Han bodde i ett annat område på slutet du kan omöjligt ha fått tag på honom.
Vad säger du, Ingalill? Men det var han, han mindes allt om oss. Jag hade varit så nere innan, men sedan vi pratade, kändes livet ljust igen Hur är det möjligt?
Jag vet inte, Nina. Men det där låter som han. Det var ju hans sätt att vara Han tyckte verkligen om dig. Kanske ville han ge dig lite styrka från där han nu är. Och det lyckades ju. Jag har inte sett dig så här glad på åratal.
En dag kanske någon lagar ihop ditt slitna hjärta, bit för bit. Och då kanske du minns att du faktiskt är lycklig.
