– Vi borde ha varit bättre förberedda inför barnets födelse! – Min hemkomst från sjukhuset var speciell. Min man jobbade och hämtade mig direkt från kontoret. Jag bad honom ta ledigt eller vara hemma, men chefen tillät det inte. Jag bad honom att förbereda allt inför barnets ankomst, han försäkrade mig att han skulle ordna allt. Hade vi gjort det i tid hade vi tvättat, handlat och städat hemmet. Men nu…! – klagade 30-åriga Renia. – Höll han inte sitt löfte? – Jag åkte till sjukhuset oförberedd. När jag kom hem möttes jag av kaos. Jag skämdes inför familjen som kom på besök. Det var så dammigt att man kunde rita i hyllorna. Det fanns ingen barnvagn, ingen byrå och han hade inte ens köpt kläder till barnet. Som tur var fick jag blöjor av mina väninnor – fortsatte mamman sin berättelse. Renia gifte sig för sex år sedan. Nu har hon och hennes man blivit föräldrar. De väntade länge med barn för att få ordning på ekonomin. När situationen förbättrats bestämde sig Renia för att bli gravid. – Jag berättade för min chef att jag var gravid. Han avskedade mig direkt. Andra hade kanske kämpat vidare, men jag såg det som ett tecken. Jag förberedde mig lugnt för mammalivet, broderade och njöt av tiden hemma. Pengarna behövde vi inte längre, min man hade precis blivit befordrad – förklarade hon. Graviditeten gick bra. Den blivande mamman läste, tog långa promenader och valde saker till barnet i lugn takt. – Min man lät mig inte köpa något förrän efter förlossningen. Han sa att det är bättre att handla efteråt. Min syster lovade att ge oss byrå och spjälsäng. Hon hade lagt undan småsaker till oss också. Hon bad mig hämta allt i förväg, tvätta och göra i ordning. Men jag fick bara packa BB-väskan – suckade Renia. Men när det väl var dags började min man få panik för alla kostnader. Under förlossningen oroade jag mig för att jag inte ens hunnit hänga upp tvätten – den låg kvar i maskinen tills jag kom hem. – Som tur var fick jag låna kläder och blöjor av vänner så att jag hade något till barnet. Min man rusade runt i hela stan för att fixa barnprylar. Men allt han kom hem med var smutsigt, dammigt och fläckigt. Jag fick tvätta allt och vänta på att det skulle torka. Just då ville jag slå hela släkten och skilja mig – hon var nära att börja gråta. I flera dagar fick Renia städa lägenheten. Det var två månader sedan sonen föddes, men hon vill fortfarande inte bjuda hem någon på besök. – Släkten tycker att nu har det gått lång tid, så nu kan de äntligen hälsa på. Jag ska ordna en fin middag … Javisst! De har redan planerat jobb åt mig – sa hon irriterat. Reniens mamma förstår inte varför dottern inte är lycklig. Det syns att de inte förberedde lägenheten i tid. Hon borde ha tänkt på det själv! Nio månader hemma, vad gjorde hon egentligen? Hon kunde ha bett mannen att bära in möbler och städa allt. Och hon borde kunnat övertala honom att handla – allt måste man ordna själv. Vem litar egentligen på män? Vad tycker du, borde Renia vara arg på sin familj, eller är det faktiskt hennes fel? Borde hon ha förberett allt själv inför barnet? Vad tycker du? Vad skulle du ha gjort i hennes situation?

Man borde ha förberett sig bättre inför barnets ankomst!

Mitt hemkomst från sjukhuset blev verkligen något utöver det vanliga. Min man, Håkan, jobbade och hämtade mig direkt efter en lång dag på kontoret. Jag hade verkligen bett honom om att ta ledigt eller åtminstone ansöka om några dagar semester, men hans chef sa nej. Själv hade jag uppmanat honom gång på gång att ordna allt inför barnet; han lovade att sköta det. Hade det inte varit för det där, så hade vi hunnit tvätta, köpa nödvändigheter och ordna ordentligt hemma. Istället ja! Jag, 30-åriga Vendela, skriver nu av mig i min dagbok.

Höll han då inte sitt löfte?

Jag åkte till Sahlgrenska utan att vara särskilt förberedd och när jag kom hem igen möttes jag av totalt kaos. Skämdes faktiskt när släktingarna kom på besök. Det var så dammigt att det gick att rita i hyllorna. Någon barnvagn fanns inte att hitta, ingen byrå heller, och Håkan hade inte ens brytt sig om att köpa några kläder åt lille Oskar. Tur ändå att mina vänninor ställt upp med blöjor annars vet jag inte hur vi hade klarat oss, fortsätter jag i anteckningen.

För sex år sedan gifte jag mig med Håkan. Nu har vi slutligen blivit föräldrar. Vi sköt upp barn ganska länge, ville hinna säkra några år ekonomi. När livet blev stabilare och Håkan dessutom nyligen fått en löneförhöjning på sitt jobb, kändes det rätt att försöka.

Jag berättade tidigt för min chef att jag väntade barn fick direkt ett varsel. Visst, många hade säkert tagit strid för sina rättigheter, men jag tog det som ett tecken och bestämde mig för att fokusera på graviditeten. Jag broderade, njöt av långa promenader i Slottsskogen och plockade med barnartiklar i lugn och ro. Pengar behövde vi ändå inte oroa oss för, nu när Håkan gått upp i lön.

Graviditeten gick fint, och jag lade ner mycket tid på att läsa och förbereda mig. Men Håkan ville inte att vi skulle köpa något innan barnet var fött. Man vet aldrig, så det är bäst att vänta, försökte han lugna mig. Min syster Ingela lovade att vi skulle få både byrå och spjälsäng efter hennes barn. Hon bad mig hämta och tvätta allt i god tid men jag packade bara BB-väskan, resten fick jag inte göra, enligt Håkan.

Sedan kom dagen allt drog igång. Håkan fick panik när han insåg allt som behövde lösas inköp, tvätt, möbler och kläder! Jag låg där på avdelningen och oroade mig för att jag inte ens hunnit tömma tvättmaskinen innan vi åkte. Så tvätten fick ligga och lukta tills jag var hemma igen.

Som tur var ordnade väninnor med kläder och blöjor så Oskar åtminstone hade något rent på sig. Min man sprang omkring halva Göteborg för att samla saker vi behövde, men mycket var smutsigt, dammigt och fullt av gamla fläckar. Jag fick tvätta rubbet och vänta på torken. Jag hade en sådan ångest över allt, ville nästan packa väskan och lämna både Håkan och hela föräldragenerationen bakom mig.

Under några dagar städade jag oavbrutet och försökte i ordningställa hemmet. Två månader har gått sedan Oskar föddes, men jag kan verkligen inte förmå mig att bjuda hem någon än.

Nu tycker släkten att det har väl ändå gått tillräckligt lång tid, ni måste umgås! och förväntar sig en riktig söndagsmiddag. Jo, tjena! Redan börjar de bestämma över min tid, suckar jag i dagboken.

Min mamma förstår inte varför jag inte är glad. Hon menar att jag borde ha tagit tag i allt själv vad gjorde jag i nio månader, egentligen? Jag kunde väl ha bett Håkan bära in möblerna och själv sett till att det blev rent. Det är inte svårt att övertala en man om man verkligen försöker, menar hon. Man får ta tag i saker själv det går inte att lita på någon annan.

Så, nu när dammet lagt sig bokstavligen och bildligt, undrar jag: borde jag vara arg på min familj eller är det egentligen mitt eget ansvar? Borde jag ha förberett allt själv? Idag tänker jag att jag ändå måste ta ansvar för det viktigaste i mitt liv. Om något är avgörande för mig, får jag se till att det blir gjort för man kan aldrig räkna med att någon annan gör det åt en.