Jag tappade helt lusten att hjälpa min svärmor när jag fick veta vad hon hade gjort. Samtidigt kan jag ju inte bara lämna henne åt sitt öde.
Jag har två barn båda med olika pappor. Mitt äldsta barn är min dotter, Linnéa, som nu är sexton. Linnéas pappa betalar underhållsbidrag och är närvarande i hennes liv. Trots att mitt ex har gift om sig och fått två barn till, glömmer han aldrig bort Linnéa.
Min son däremot har inte haft samma tur. För två år sedan blev min andra man hastigt sjuk och avled på sjukhuset efter bara tre dagar. Det känns fortfarande overkligt, och jag väntar fortfarande ibland på att han ska kliva in genom dörren och säga “ha en bra dag” med sitt gamla leende. Då gråter jag ofta resten av dagen.
Min svärmor, Gunilla min bortgångne mans mamma stöttade mig verkligen under allt detta elände. Det drabbade ju henne lika hårt, han var hennes enda son. Vi höll ihop, ringde varandra ofta och träffades, pratade om honom, försökte ta oss igenom det tillsammans. Ibland kändes det nästan som vi var mer bästa vänner än bara svärmor och svärdotter.
Vid ett tillfälle lekte vi till och med med tanken att flytta ihop men när det väl kom till kritan backade Gunilla. Sju år har passerat utan några egentliga problem oss emellan. Våra relation har alltid varit varm och nära.
Jag minns fortfarande när jag var gravid Gunilla antydde plötsligt något om att göra ett faderskapstest. Hon hade tydligen sett någon realityserie på SVT om en man som uppfostrade någon annans barn och sen fick veta sanningen. Jag sa direkt att det var trams.
Om en man på fullaste allvar misstänker att han inte är pappan, då kommer han ändå bara vara en helgpappa, konstaterade jag ganska syrligt.
Gunilla svarade att hon visst litade på att mitt barn var hennes sons. Jag var säker på att hon skulle börja tjata om test när barnet föddes, men det var tyst från hennes håll.
I somras blev Gunilla väldigt sjuk, och hennes hälsa rasade helt. Vi kom fram till att det var bäst om hon flyttade närmare mig. Vi kontaktade en mäklare och började leta en lägenhet åt henne.
Men innan vi hunnit ordna med flytten ramlade Gunilla in på sjukhus, och vi var i behov av hennes bortgångne makes dödsbevis för pappersarbetet. Hon kunde inte fixa det själv, så jag åkte hem till henne för att leta efter dokumenten.
När jag bläddrade runt bland pappren i pärmen snubblade jag på ytterligare ett dokument. Det var ett faderskapstest, gjort när min son bara var två månader. Testet bekräftade förstås min mans faderskap.
Jag blev så paff att jag nästan trillade baklänges. Gunilla hade alltså aldrig riktigt trott på mig! Jag kunde ju inte hålla tyst om det här konfronterade henne på sjukhuset. Nu ber hon om ursäkt och säger att hon ångrar sin dumhet djupt, men jag kan verkligen inte skaka av mig känslan av förräderi. Att hon gick omkring och höll tyst om testet i alla dessa år!
Plötsligt kände jag verkligen inte för att hjälpa Gunilla mer. Samtidigt fattar jag att hon faktiskt inte har någon annan kvar. Jag vill ju heller inte frånta min son sin mormor. Så jag kommer att fortsätta hjälpa henne men det där varma, trygga bandet mellan oss det kommer nog inte tillbaka.
