Hur min svärmor blev utan bostad
Jag är helt säker på att vi inte alls har någon skyldighet att försörja min svåger och hans familj, och absolut inte hyra en lägenhet åt dem. Låt mig redan nu förklara att jag äger en trea i Stockholm, där vi bor en lägenhet jag köpte i fruktansvärt skick långt innan vi gifte oss. Tänk dig, ytterdörren stod bara lutad mot karmen! Men priset gjorde mig nöjd, och resten fixade jag med tiden. Men det var inte det jag ville prata om.
När jag träffade min make hade jag redan renoverat två av rummen och släpat in några möbler. Allt som allt började det faktiskt bli riktigt hyggligt att bo där.
Min man, stilig och trygg, hyrde ett rum i Sundbyberg när vi möttes. Bara några månader efter att vi hade lärt känna varandra flyttade han in hos mig. Efter bröllopet gjorde vi om ett rum till barnkammare och så småningom föddes först en pojke, sedan en flicka.
Allt var harmoniskt tills min svärmor störde vår frid en kylig höstnatt. Då kom hon vandrande till oss med resväskor och tårfyllda ögon.
Skulle jag kunna bo här ett tag? Min yngste son har släpat hem en flicka till min lägenhet. Jag hoppas de hittar lyckan i livet tillsammans, kanske gifter sig och bildar familj… Jag lovar att inte stanna länge, jag hjälper dig gärna med barnen, hämtar dem på förskolan, lagar mat. Jag har ju ingen annan än dig!
Vi lät henne förstås bo hos oss och gav henne vårt största rum. Hon var ju pensionär och höll alla löften om att hjälpa till med barnen. Sitt gamla hem visade hon sig knappt i, för där höll den yngste sonen på att skapa ett nytt liv. Han bodde nu i svärmors etta ute i Årsta med sin nya fru och hennes två barn ett var deras gemensamma, det andra hade hustrun sedan tidigare.
För många år sedan gifte sig min svåger direkt efter gymnasiet med en klasskamrat. Då sålde svärföräldrarna sitt fina hus i Västerås och köpte istället en etta till sig själva och en tvåa till sonen för pengarna. Kort därefter blev svärfar sjuk och gick bort.
Min svåger och hans första fru fick två barn, men skilde sig sedan. Sonen lämnade tvåan till sin före detta och hennes nya man, som nu bodde där med hennes tre barn.
När skilsmässan var över flyttade svågern tillbaka till sin mamma.
Mamma, jag bor hos dig nu. Jag är fri och nya drömmar väntar! Jag löser någonstans att bo så småningom, lovade han. Men ingenting gick som han tänkt, och efter bara några månader kom han dragande med en ny flickvän.
Varje helg släpade svärmor med sig barnen från hans första äktenskap plus de nya barnen till oss. Det var fullständigt vansinne.
Efter ett år sade vi till svärmor att hon måste hitta en lösning på sitt boende. Då grät hon ännu mer, nästan panikslagen.
Till slut tog jag samtalet med svågern, och förklarade att det var dags att flytta ut från hans mammas lägenhet. Men han vägrade. Han sa att han hade barn, dålig lön och helt enkelt inte hade råd att hyra något. Vad skulle jag göra?
På senare tid hade mitt förhållande till svärmor blivit ansträngt. Jag längtade inte hem från jobbet längre. Till slut bad jag min man att han måste reda ut bostadsfrågan för sin mamma annars skulle jag ansöka om skilsmässa.
Han blev bestört. Inte för att han inte höll med, utan för att han helt enkelt inte hade någon plats att skicka sin mor. Vart skulle hon ta vägen?
Jag sa att hon ändå kunde hyra en liten lägenhet. Vi hade ju pengar till det. Men svärmor vägrade. Istället krävde hon att vi skulle hyra en tvåa åt min svågers familj, så att hon själv kunde återvända hem.
Det var den sortens fräckhet jag inte kunde förstå mig på. Så jag sa bestämt att om hon inte flyttade ut inom en vecka, skulle hennes saker stå ute i trapphuset. Vilka andra val hade jag?
Vi är faktiskt inte skyldiga att försörja min svågers familj. Allra minst ska vi ordna boende åt dem!
