– Du stjäl från min son, han har inte ens råd att köpa en glödlampa. En söndagsmorgon låg jag under en filt på soffan. Min make hade åkt till sin mamma för att byta glödlampor. Men den verkliga anledningen till att hon kallat hem sin son var förstås en annan: – Har du glömt bort att Igor fyller år idag, min son? Min man är verkligen slösaktig. Hans lön räcker bara några dagar. Tur att han lämnar över pengar till mig för räkningar och matinköp. Resten lägger han på nya datorspel och allt möjligt som hör till. Jag bryr mig inte om det – jag tycker man ska låta sin kille ha kul, bättre än om han satt i garaget och drack eller sprang på nattklubb. Jag har dessutom läst nånstans att de första fyrtio åren av barndomen är de svåraste för alla. Jag berättar inte detta för att få medlidande, utan för att förklara varför min make alltid har tomma fickor. Jag själv har inte de problemen – jag lyckas till och med spara pengar ibland. Jag brukar låna honom pengar när det verkligen krisar. Men jag vägrar alltid om det gäller hans mamma, systerdotter eller syster. Naturligtvis kom jag ihåg Igors födelsedag, så jag köpte en present till honom förra veckan. Innan min make åkte till familjen gav jag honom paketet och satte mig för att titta på film. Jag följde inte med – det råder ömsesidig ovilja mellan mig och svärföräldrarna. De tycker att jag inte älskar honom, eftersom jag vägrar att han ger dem pengar eller passar hans systers barn. En gång gick jag med på att vara barnvakt åt svägerskans barn i en timme, men de hämtade dem först efter halva dagen – jag kom inte i tid till jobbet. Jag hade mage att uttrycka mitt missnöje och hans mamma och syster kallade mig fräck och ohyfsad. Efter det har jag vägrat varje gång de bett om hjälp med barnpassning. Det störde mig dock aldrig att min make lekte med systerbarnen – jag gillar själv också barn. Inte långt efter att min make åkt, kom han hem tillsammans med hela sin familj, inklusive syskonbarn. Hans mamma stegade in i ytterkläderna och deklarerade: – Vi har bestämt att Igor ska få en surfplatta i födelsedagspresent, precis den han valt själv, för två tusen kronor. Du är skyldig mig tusen för presenten – så ge mig! Jag skulle absolut kunnat köpa Igor en surfplatta – men givetvis inte för så mycket pengar. Naturligtvis gav jag inga pengar. Just då började min make anklaga mig för girighet. Jag slog på datorn och ropade på Igor. På fem minuter köpte han och jag en pryl han verkligen ville ha. Pojken rusade glatt ut till sin mamma ute i hallen. Min svägerska är en sån där typ som alltid får lite för mycket med sig hem, om du förstår. Men svärmor uppskattade inte min gest – tvärtom blev hon förbannad. – Ingen bad dig att köpa något! Du skulle bara ge pengar! Lever du med min son och han är alltid som en fattiglapp som inte ens kan köpa en glödlampa. Ge mig genast tusen kronor – du vet att det är min sons pengar! Då började hon rota i min väska som låg på nattduksbordet. Jag tittade på min man och väste: – Du har tre minuter på dig att få ut dem härifrån! Min man tog då sin mor och drog ut henne ur huset. Tre minuter – det var allt han behövde. Därför tycker jag det är bättre att maken bränner sin lön på dataspel nu, än att mamman snor alltihop. Bättre att han lägger sina pengar på något han tycker om än att de där parasiterna tar dem ifrån honom. Nu sitter jag här och funderar – jag borde kanske ha gift mig med en föräldralös!

Alltså, du måste höra vad som hände i helgen. Jag låg på soffan under filten och myste på söndagsmorgonen när min man, Henrik, åkte iväg till sin mamma i Sundsvall för att byta en glödlampa. Fast jag visste ju redan att själva lampbytet var bara en ursäkt, du vet hur det är.

Så fort han kommer dit säger hans mamma, Ulla:
Henrik, har du glömt att det är Edvins födelsedag idag?

Henrik alltså, han är verkligen ingen snåljåp snarare tvärtom! Hans lön försvinner på bara några dagar, det är tur att han ändå brukar ge mig till räkningar och mat. Resten bränner han på nya tv-spel och allt möjligt skoj han inte kan leva utan. Men jag låter honom hållas, bättre att han roar sig hemma än att han hänger i garage med fulöl eller drar ut på klubbar varenda helg. Jag läste någonstans att de första fyrtio åren av barndomen är tuffast för oss alla, haha!

Jag berättar inte det här för att jag tycker synd om mig själv, utan bara för att du ska förstå varför han alltid går omkring med tomma fickor. Jag själv har inga sådana problem, lyckas till och med spara lite ibland. Ofta lånar jag ut pengar till honom om det kniper, men pengarna stannar hos oss absolut inte till hans mamma, systerdotter eller syster. Jag är bestämd där.

Just det, jag kom ju på att Edvin fyllde år så jag hade redan fixat present till honom förra veckan. Så innan Henrik åkte iväg till familjen lämnade jag över presenten och slog mig sedan ner framför en film hemma. Jag åker aldrig med till svärföräldrarna, vi har ingen vidare relation om man säger så de tycker att jag är hjärtlös för att jag inte låter Henrik spendera våra pengar på dem eller sitter barnvakt åt hans systers ungar.

En gång gick jag med på att passa barnen i en timme och det blev, såklart, över halva dagen. Gissa vem som kom för sent till jobbet? När jag sa ifrån var det världens drama, Ulla och svägerskan, Karin, kallade mig både fräck och respektlös. Efter den gången fick de alltid ett nej av mig när de frågade om barnvakt igen. Jag har dock aldrig haft något emot att Henrik leker med barnen, han gillar ju det.

Men nu till det värsta efter att Henrik kommit hem från hennes så stormar hela hans familj in till oss här i Umeå: morsan, svägerskan och ungarna. Ulla struttar rakt innanför dörren i ytterkläderna och säger bara pang på rödbetan:

Vi har beslutat att Edvin får en surfplatta i födelsedagspresent, den har han själv valt och den kostar 4 000 kronor. Så ge mig 2 000 nu, det är din del!

Alltså, jag hade absolut kunnat köpa en surfplatta till Edvin, men inte för de pengarna. Jag sa förstås nej. Henrik börjar då också gnälla och tycker att jag är snål. Så jag log, satte på datorn och ropade på Edvin. På fem minuter hjälpte jag honom köpa ett grymt spel online han blev skitglad och sprang genast till sin mamma.

Men inte fick jag någon uppskattning för det, nej! Karin (du vet, hon som alltid ska ha med sig allt möjligt härifrån) blängde bara och Ulla utbrast:

Det var ingen som bad dig köpa något! Du skulle ge mig pengarna. Så länge du är med min son så går han omkring som en tiggare kan inte ens köpa en glödlampa! Ge mig 2 000 spänn nu, du vet att det är Henriks pengar!

Och så ska hon börja rota i min väska, som ligger på nattduksbordet. Jag vände mig mot Henrik och morrade:

Du har tre minuter på dig att få ut dina föräldrar härifrån!

Henrik tog faktiskt sitt förnuft till fånga och släpade ut Ulla ut genom dörren på stört. Det tog inte ens tre minuter.

Så alltså, helt ärligt, jag föredrar att Henrik köper sina spel och nördprylar istället för att hans mamma snor hela lönen direkt den trillar in på kontot. Låt honom ha lite kul, hellre det än att de där blodiglarna plockar honom ren. Ibland tänker jag att, fan, nästa gång ska jag gifta mig med en föräldralös!