Min svärmor bestämde sig för att flytta in i min lägenhet, och ge sin egen till sin dotter.
Min man växte upp i en stor syskonskara. Min svärmor fortsatte att få barn tills hon till slut fick en dotter. Egentligen en märklig strategi, men vem är jag att döma?
När jag gifte mig trodde jag att jag hade dragit vinstlotten. Karl-Johan verkade ansvarsfull, modig, och stark. Han visste vad familj betydde, men det fanns aldrig på kartan att klippa navelsträngen till sin mor och lillasyster. Hans mamma brydde sig inte särskilt om sönerna, men dotterns bästa var alltid i fokus.
Majken var bara tio år när vi lärde känna varandra. Från början störde hon mig inte, men efter några år började det gnaga. Hon ville inte plugga, umgicks med märkliga pojkar nere på gården, och det slutade nästan alltid med att min man fick rycka in. Min svägerska kunde ringa honom mitt i natten och kräva hjälp.
Jag hoppades att Majken skulle växa upp, gifta sig och allt skulle få ro. Men nej! När hon till slut gifte sig beordrade svärmor sönerna att lägga ihop pengar till bröllopet, för hon hade inte en krona själv. Svärsonen var fattig, drog in knappt något alls, så de nygifta fick bo kvar hos svärmor.
Ett barn, två barn Svärmor insåg sedan att boendet började gå åt skogen. Då kläckte hon den perfekta planen att själv flytta in hos oss och ge sin lägenhet till dottern. Men hur skulle det kännas rätt? Jag hade köpt min tvåa i Malmö för mina egna pengar, min man hade inte lagt en enda krona. Ändå sitter han nöjd och säger: “Min mamma kommer hjälpa dig.”
Vi har en tvåa. Jag är inte beredd att ge upp mitt privatliv och dela på utrymmet med någon annan. Svärmor är fullkomligt övertygad om att vi måste ta emot henne, eftersom min man är äldste sonen som förväntas ta hand om sin mamma.
Jag älskar min man. Skilsmässa är inte ett alternativ. Men hur får jag honom att förstå? Hur förklarar man att bo med svärmor förvandlar hemmet till ett kaos? Kanske kan någon vis svensk själ ge mig ett råd.
