Vår mormor, Ingrid Lundgren, är åttio år fyllda. Förra veckan bad hon min storebror Erik och hans fru att flytta ut från sin lägenhet i Vasastan, och sedan dess har hon knappt pratat med någon. Ringer jag och säger att vi tänker titta förbi, lägger hon snabbt på. Hon öppnar inte ens dörren för någon längre.
Varför min bror hamnade i en hyreslägenhet nu vill han inte berätta, men förvånad blev jag inte. Han har alltid varit ganska ansvarslös och mån om sitt eget bästa.
När mormor plötsligt blev ensam i sin lägenhet samlades släkten till ett familjeråd. Mormor deltog förstås inte själv. Vi hade bara en, men desto allvarligare fråga: Hur skulle hon klara sig själv i hennes höga ålder?
Pappas syster föreslog att hennes trettioåriga arbetslösa dotter, Linnea, kunde flytta in hos mormor som sällskap och stöd, även om alla visste att Linnea mest var bekymmerslös och likgiltig.
Den andra faster menade att mormor borde sälja sin fina trea och ta en liten etta på Södermalm det var ju billigare:
De unga behöver bostad. Hur ska hon ha råd att betala hyran för en så stor lägenhet själv?
Min farbror Arvid erbjöd sig att ta hand om mormor, så kunde hans son få bo kvar i hennes lägenhet. Det låg visst någon slags logik i det det är ju inte lätt att leva ensam när man är åttio. De unga behöver eget ansvar och eget boende. Alla förslag framfördes som om de handlade om omtanke om mormor.
Jag bryr mig så om min mor. På så vis får hon vara omgiven av omtänksamma människor! sa Arvid.
Men mormor hade redan bott med en av Arvids söner, och nu ville han alltså installera den andra. Min pappa föreslog att mormor skulle få bestämma själv hur hon ville leva, vilket fick de andra att protestera kraftigt.
Den mest pådrivande var första fastern, så familjen enades om att Linnea ändå skulle få försöka. Linnea började packa och mormor fick per telefon information om familjerådets beslut. När hon förstått vad de bestämt, slängde hon luren i örat på dem.
Linnea gav sig iväg till mormors lägenhet och hann på bussen fantisera om hur hon skulle renovera där, men det gick inte som hon hade hoppats. Mormor vägrade att öppna dörren, men hade ställt ut en burk med inlagda tomater i farstun till Linnea.
Hur ska hon klara sig ensam? suckade Linnea frustrerat. Hon säger själv: “På åttio år har jag aldrig egentligen levt mitt eget liv, men nu vill jag göra det! Men vad händer om något går snett? Ensamhet kan vara farligt, om hon blir sjuk?
Mormor tänker verkligen bara på sig själv! Hon har bott med föräldrar, make, barn och barnbarn. Nu vill hon plötsligt leva ensam och njuta av lugnet i sin stora trea. Skandal! Det är dags att lämna plats för de unga!
Bara pappa höll huvudet kallt och förstod situationen. Han ogillade idén om att pressa mormor till flytt. Så han hittade en kompromiss. Visst, det är inte tryggt att lämna en åttioåring helt ensam. Systrarna hade rätt: vad som helst kan hända. Ingen av oss hade ens nyckel längre mormor hade bytt alla lås när hon sagt adjö till Erik. Med tiden blir ju varje dag mer oförutsägbar.
Efter att ha pratat med mamma installerade pappa en liten kamera i hallen hemma hos mormor. På så vis kunde vi alla med egna ögon se att hon hade det bra svassa runt i tofflorna och vifta glatt åt kameran ibland.
Mormor sköt själv sina räkningar nu när hon bor ensam har hon ju låga kostnader. Hon tackade bestämt nej till all hjälp, bara hon fick ha sitt eget liv i fred. Alla blev lugnare och tack vare lite svensk ingenjörskonst slapp mormor ovälkomna besök.
Det slutade lyckligt, även om mormor fortfarande inte släpper in någon, inte ens på en kopp kaffe. Igår när jag gick förbi fick jag snällt plocka upp en burk hemkokt hallonsylt i trapphuset. Hon är fortfarande rädd att förlora friheten och självständigheten, men jag hoppas att hon med tiden ska känna sig trygg nog att bjuda oss in.
Vi har alla olika behov i livet, och ibland är det viktigaste att visa äkta respekt för en människas vilja. Det är aldrig för sent att börja leva på sina egna villkor.
