Jag köper fin kalkonfilé till mig själv och gör ångade biffar, medan han får rester på nedsatt pris från fläskkött som nästan gått ut.
Jag är femtiosju år gammal. Jag har varit gift i över trettio år och under hela denna tid har jag tvättat åt min man, lagat mat åt honom och sett till att familjen har haft det bekvämt. Tillsammans har vi två barn som jag själv har uppfostrat och gett utbildning. Så länge jag kan minnas har jag sprungit omkring som en liten ekorre i hjulet. Jag har alltid jobbat flera jobb samtidigt och tagit på mig alla möjliga extraarbeten, bara för att barnen skulle ha allt de behöver och vara klädda lika fint som alla andra.
Hela vårt gemensamma liv har min man aldrig ansträngt sig särskilt på jobbet och när han nådde pensionsåldern satte han sig hemma och slutade arbeta helt och hållet. Själv fortsätter jag att jobba, hjälper barnen med barnbarnen och dessutom sköter jag fortfarande allt hushållsarbete.
Jag har bett honom många gånger att ta något enklare jobb kanske som nattvakt men han bara svarar att det går bra för oss även utan ett extra deltidsjobb. Men han är inte dum när det gäller mat! Jag hinner knappt laga maten färdigt ibland; när jag kommer hem från jobbet har han redan ätit upp allt gott och lämnat bara lite soppa kvar åt mig.
En dag pratade jag med min väninna Karin om det här, och hon tipsade mig att laga separat: billigare råvaror till honom, och riktiga kvalitetsvaror till mig. Så jag kom hem och berättade för min man att doktorn hade sagt att jag måste hålla diet och att han därför inte fick ta av min mat.
Numera gömmer jag mitt goda hemma. När han går ut i garaget tar jag fram choklad och äter i smyg. Korven och osten gömmer jag längst in i kylskåpet, långt från hans blick. Det funkar eftersom vi har två kylskåp hemma: ett för vardagsmat och ett för burkar och sylter det är där jag gömmer mina egna skatter.
Ni vet hur män kan vara de ser inget som inte är mitt framför näsan på dem. Jag köper kalkonbröst av högsta kvalitet till mig själv och gör ångade biffar, medan till honom blir det fläskkött med kort datum och extra kryddor det märker han inte ens. Jag köper billigaste möjliga pasta till honom, ala lågpris på ICA, men till mig själv köper jag dyr durumvete.
Jag tycker inte jag gör något fel. Om han vill äta gott får han ta sig i kragen och skaffa ett jobb själv. Nu vid vår ålder känns det dumt med skilsmässa större delen av livet har redan gått och vi äger huset ihop, varför sälja nu och halvera pengarna i onödan?
Jag har lärt mig något av allt detta: ibland måste man tänka på sig själv också, särskilt när ingen annan gör det åt en. Att ge och ge utan gräns leder bara till tomhet. I längden är det inte själviskt att ta hand om sig själv, det är nödvändigt för att kunna orka vidare och känna lite glädje i vardagen.
