En dag såg jag min nöjda syster gå hand i hand med en stilig man i en butik i centrala Uppsala. De hade släta guldringar på fingrarna och såg riktigt lyckliga ut.
Ellinor hade en tvillingsyster som hette Sigrid. Sedan födseln var de oskiljaktiga bästa vänner. De lekte ihop, delade hemligheter och fick till och med skäll tillsammans när de gjort hyss. Om någon försökte vara elak brukade de stå upp för varandra. Kläderna var ofta identiska. Även när de blev äldre och fick välja själva höll de fast vid stilen. De gillade att se likadana ut, stolta över att vara tvillingar.
Tjejerna växte upp i ett vanligt svenssonhem i Uppsala, med det mesta lagom. När Ellinor började läsa på universitetet i Lund, ville Sigrid följa efter, men det gick inte. Hon blev besviken. Likaså föräldrarna. De betalade fortfarande terminsavgiften för båda för att ge dem en rejäl chans. Sigrid skämdes, för det var svårt med pengar och mycket låg på henne. Hon rodnade av skam men lyckades ändå inte få studiebidraget att räcka. Hur hon än försökte, gick det inte ihop.
En kväll under en middag när farmor hade fått i sig lite för mycket snaps pratade hon på om gamla tider och släppte ifrån sig en gammal hemlighet. När föräldrarna fick tvillingflickor hade de funderat på om de skulle ge bort den yngsta. Rädslan var att de inte skulle klara av två samtidigt. Den yngsta var Sigrid.
Sigrid blev förstås rasande och chockad över orättvisan. Ingen kunde lugna henne. Hon kände sig mindre älskad än Ellinor, och för att trotsa föräldrarna gick hon till universitetet och hämtade ut sina papper.
All irritation vändes mot Ellinor i hennes frånvaro trodde Sigrid att hon skulle vara föräldrarnas ögonsten om systern försvann. Mest älskad, mest sedd, bara henne skulle de bry sig om. Från den dagen förändrades hela familjen. Systerns band klipptes och tvillingarna började leva helt åtskilda.
Ellinor gifte sig, blev mamma till en son och levde sitt liv. Sigrid såg aldrig sin syster, förutom en gång hemma hos föräldrarna. Sigrid var stel, snäsig och elak kritiserade Ellinors utseende inför alla.
Det största sammanträffandet skedde på Gränby Centrum. Sigrid var elegant och gick bredvid en äldre, välklädd man en man av status. Jag trodde det var hennes make.
När Ellinor försökte hälsa, tog Sigrid ett steg bak och låtsades som hon inte kände igen henne. Ellinor blev ställd och stod kvar medan hennes syster gick rakt ut till en ny BMW och åkte därifrån.
En annan gång, hemma hos föräldrarna, gick Sigrid till angrepp igen: Ellinor, du ser verkligen inte representabel ut, sa hon, det är pinsamt. Hon menade nog håret, de osminkade ögonen, Ellinors enkla kläder. Sigrid själv hade fixat hår, bar linser och kunde lägga pengar på dyra behandlingar.
Ellinor tog illa vid sig. Hur kunde systern säga så? Hon hade ju familj, make och barn, och var knappast mindre värd än Sigrid. Hon klagade hos sin mamma och längtade efter närhet, men förstod inte varför Sigrid blivit så kall.
Mamman bad bara Ellinor att inte ta åt sig. Låt Sigrid vara lycklig, sa hon. Håll dig borta förstör inte för henne mer nu.
Efter det fick Ellinor bara hälsa på om hon ringt innan eller blivit inbjuden. Så, på grund av ett enda ord, förändrades vår familj för alltid.
Jag förstår nu att familjeband är starka, men lika bräckliga. Ett ord yttrat i fel stund kan förändra allt. Jag har lärt mig att förlåtelse, även när det känns omöjligt, kan vara det svåraste men viktigaste av allt.
