Älskade lilla vän. Novell Marina får veta att hon vuxit upp i en fosterfamilj. Hon har fortfarande svårt att tro på det. Men det fanns ingen kvar att diskutera det med. Hennes fosterföräldrar hade gått bort, nästan efter varandra. Först gav hennes pappa upp. Låg sjuk och återhämtade sig aldrig. Sen gick även mamma bort. Marina satt vid sin mammas säng, höll hennes svaga, livlösa hand. Mamma var riktigt dålig. Plötsligt såg Marina att mamma öppnade ögonen lite: – Maruschka, älskling, vi klarade aldrig av att säga det till dig. Vi vågade inte … vi hittade dig. Ja, vi hittade dig i skogen, du grät, hade gått vilse. Vi väntade på att någon skulle leta efter dig. Anmälde till polisen. Men ingen sökte dig. Vad som hänt vet vi inte. Och vi fick ta hand om dig och adoptera dig. Hemma i byrån, där mina papper ligger. Där finns lite dokument … brevväxling, du kan läsa. Förlåt oss, älskling. Mamma är trött, och slöt sina ögon. – Men snälla mamma, – visste inte vad hon skulle säga, Marina tryckte mammans hand mot sin kind, – min älskade lilla mamma, jag älskar dig och hoppas du blir frisk. Men inget mirakel inträffade. Några dagar senare dog mamma. Det hade varit bättre om mamma inte sagt något till Marina. Hon berättade aldrig något för sin man och sina barn om mormors sista ord. Det var som om hon själv glömt bort det, förpassade det till minnets bakgård. Barnen älskade både mormor och morfar. Marina ville inte oroa någon med en onödig sanning. Men en dag, styrd av en svårgripbar känsla, öppnade hon ändå pärmen som mamman nämnt. Utdrag från tidningen, förfrågningar, svar. Marina började läsa och kunde inte sluta. Kära, älskade föräldrar! De hittade henne, lilla Marina, ett och ett halvt år gammal, i skogen. Föräldrarna var själva över fyrtio. Hade inga barn. Och plötsligt–en liten flicka sträcker armarna mot dem och gråter. Landsbygdens polis skakade bara på huvudet – ingen hade anmält att ett barn saknades. De adopterade Marina. Men mamma fortsatte leta efter hennes biologiska familj. Verkade som att det inte längre handlade om att hitta dem, utan om att vara säker på att ingen skulle kräva deras älskade dotter tillbaka. Marina slog igen pärmen och gömde den i bokhyllan. Vem behövde den sanningen? En vecka senare blev Marina kallad till personalavdelningen: – Här, Marina Persson, de från ditt gamla jobb har hört av sig. Bredvid personalchefen satt en kvinna i Marinas ålder: – Hej, jag heter Elisabet. Jag måste prata med dig, – hon sneglade på personalchefen, – det gäller efterlysningar från Ingrid Johansson. Du är väl hennes dotter? – Men de sa från gamla jobbet, – blev personalchefen irriterad, – sådant här får man sköta på fritiden! – Elisabet, vi går ut och pratar, – föreslog Marina. De gick ut under personalchefens menande blick. – Ursäkta, det är en konstig historia, men jag lovade, – började Elisabet nervöst: – Tre år sedan mötte jag min första lärarinna. I Västersund, i lågstadiet hade jag henne. Sedan flyttade hon. Blev gammal och ensam. Hon bjöd hem mig på fika och bad om hjälp. Hennes dotter försvann för många år sen, var liten. Och hon hade brevväxlat med din mamma. – Förlåt, Elisabet, min mamma är död och jag tänker inte på det där, – svarade Marina avvisande och vände sig bort. – Ursäkta Marina, jag förstår. Men vet du, lärarinnan, Vera Andersson, är svårt sjuk. Cancer. Säger att hon inte har långt kvar. Och hon vill så gärna träffa sin dotter. Hon gav mig till och med en hårlock för DNA-test, tänk dig! Marina tänkte avsluta samtalet, men något hejdade henne: – Du säger att hon är svårt sjuk? Elisabet nickade. Marina tog emot påsen med hårlocken och bestämde att de skulle höras av. En vecka senare åkte de tillsammans till Vera på sjukhuset. De gick in och Vera kisade mot dem: – Oj, Elisabet, är det du! Tack, snälla du, – hon log tacksamt mot Marina: – Vera Andersson, jag har hittat henne. Det är Marina, hon ville själv följa med, – och Elisabet räckte över ett kuvert. – Vad är det? Jag ser knappt ens med glasögon, – hennes ögon såg skyddslöst på dem. – Det är svaret på testet, – Elisabet tog fram papperet, – här står att ni är släkt. Marina är din dotter. Vera Anderssons ansikte förändrades, lyste upp. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna: – Min lilla älskling! Vilken lycka. Hittat dig. Du är vacker, lik mig när jag var ung. Mitt barn, hela livet har jag vaknat av att det känns som du gråter och ropar. Ingen förlåtelse finns för mig. Du lever, du lever. Nu är jag lugn. Senare gick Elisabet och Marina tysta från Vera Andersson. Hon var kraftlös och slumrade in. – Tack, Marina, tack. Du gjorde henne så lycklig. Några dagar senare gick Vera Andersson bort. Marina rev sönder alla papper från mammans pärm. Hon ville inte att någon skulle veta den onödiga sanningen. För egentligen fanns det ingen annan mamma än hennes. Och Vera Andersson? Det blev en helig, vit lögn. Gjorde hon rätt? Hon tycker det var det bästa. Men vi svarar alla inför Gud för det vi gör här i livet.