Rör inte mina glasögon! skrek den före detta väninnan. Se efter ditt eget synfält! Tror du inte jag ser vem du slänger blickar på?
Jaså, är du avundsjuk nu? undrade Tamara Bergqvist. Vem har du fått ögonen på nu då! Jag vet precis vad du ska få i julklapp en läppstängningsmaskin!
Behåll den själv, vettja! kontrade Ludmila. Eller får ingen maskin i världen dina läppar att hålla tyst längre? Tror du jag inte fattar?
Tant Tova klev ner från sin gamla säng och gick fram till byrån där hon tände ljuset framför mammas broderade tavla och mumlade sin morgonbön.
Någon djupt troende var hon inte, men någonstans där ute fanns det väl ändå någonting någon som styrde upp allt. Vem det egentligen var förblev en öppen fråga.
Den där kraften hölls för både ödet, universum, eller förstås Gud! Ja, en vänlig gubbe med vitt skägg och gloria, sittandes där uppe bland molnen och tänkandes på allt folk här nere.
Tant Tova hade ju passerat de sjuttio sedan länge. Och i den åldern bråkade man inte i onödan med högre makter: fanns det inget behövde man inte ångra något. Men fanns det, då förlorade icketroende allt.
Hon avslutade sitt morgonritual med några ord från hjärtat såklart! Ritualen var klar, själen lättare nu kunde dagen börja.
Tova Bergqvists liv hade två stora bekymmer. Nej, inte vägarna och paketpriser hos Systembolaget, som folk brukar klaga på! Det största var grannen Ludmila Ludde och Tovas egna barnbarn.
Barnbarnen, det var som det var med dem: den uppväxande generationen ville aldrig hjälpa till. Men de hade i alla fall sina föräldrar, så de fick de ta hand om själva!
Men Ludde då hur gör man när man har en granne som sliter på nerverna på klassiskt vis?
I tv ser det väl charmigt ut när två gamla primadonnor fäktas med ord, men i verkliga livet usch, så tröttsamt! Speciellt när de klagar på allt och inget.
Tant Tova hade i alla fall en vän Per-Erik, smeknamn Moppe-Perra. Fullständigt: Per-Erik Eklund. Namnet, ja det sa allt.
Att smeknamnet kom från ungdomens vilda år var lätt att gissa den där Pärra for runt som en furie på sin moppe, skrattande åt allt. Sen var det bara Moppe-Perra kort och gott!
Numera stod moppen dammig i boden, men smeknamnet satt som berget sådan är landsbygden.
Förr var de vänner alla fyra: Moppe-Perra och hans fru Inga, Tova och hennes Lars. Maken hennes och Per-Eriks fru låg numera på byns kyrkogård.
Tova fortsatte vänskapen med Perra de hade känt varandra sen folkskolan, och vän var han alltid.
De gick i samma klass: Tova, Perra och Ludde det funkade bra. Bara vänskap, aldrig något flörtande.
De gick alltid tre i bredd: Perra i mitten, med damerna i varsitt stadigt tag under armen som en stabil kaffekopp med två rejäla öron! Inte risk att spilla!
Åren gick. Vänskapen förändrades blev till isande kyla från Ludmilas sida. Sen ren och skär ilska, närmast hat.
Precis som i barnprogrammen: plötsligt kändes det som om Ludde blivit någon annan.
Det hände efter hennes makes död tidigare hade det ändå varit rätt okej.
Men åren tärde. Den snåle blev snålare, den pratsamma blev babblig, och den avundsjuke blev nästan galen av sin avund.
Och visst fanns det att avundas.
För det första var Tova fortfarande smal och rörlig trots åldern. Ludde själv hade fått en rund midja ingen synlig figur längre. Det sved.
Sen var det Perra, klasskamraten, som plötsligt ägnade Tamara mer och mer uppmärksamhet de satt och fnissade över egna skämt, deras grå huvuden nästan ihop.
Med Ludde blev det bara torra ordväxlingar, inga skratt.
Per-Erik sprang på besök till Tova ofta, medan Ludde fick locka och bjuda utan att han dök upp.
Kanske var hon inte lika smart som irriterande Tova. Inte lika skojig heller! För Perra hade alltid glimten i ögat och gillade tokiga upptåg.
På svenska har vi ordet snicksnacka och det var just det Ludde nu höll på med, tjafsade om minsta lilla.
Först klagade hon på att Tovas dasstunna stod fel, och att den minsann luktade fruktansvärt.
Din toa luktar! fräste Ludde.
Va, den har stått där i evigheter märkte du det först nu? Tova rynkade på näsan. Aha, du fick dina glasögon gratis genom landstinget! Och sådant är aldrig av fetaste kvalitet!
Rör inte mina glasögon! skrek Ludde. Se efter dina egna ögon! Tror du jag inte ser vem du spanar på?
Är du svartsjuk nu, eller? flinade Tova Bergqvist. Jag kan ge dig en läppstängningsmaskin i julklapp!
Behåll den för dig själv! svarade Ludde snabbt. Dina läppar, de är för stora för någon apparat nu, va? Du tror jag inte märker?
Du märker ju allt, din gamla kråka! Det var inte första gången.
Per-Erik, som Tova grät ut hos, föreslog att hon skulle fylla igen gamla utedasset och fixa en riktig toalett i huset.
Sagt och gjort sonen och dottern hjälpte till att skramla ihop pengar, och Per-Erik skottade igen gropen på nolltid. Såja, Ludde nu kan du klaga på nåt nytt!
Självklart, det dröjde inte länge: nu hade Luddes päronträd grenar som stack in över Tovas tomt, och barnbarnen hade plockat allt!
De trodde väl det var vårt! försvarade sig Tova, även om hon visste att frukten satt kvar.
Dina hönor sprätter i min odling hela dagarna! försökte hon.
En höna är en höna säger du broiler eller värphöna? Det är skillnad! Ludde blev hetsig. Men du borde fostra dina barnbarn, istället för att fnissa med dina gubbar hela dagarna!
Ja, och så var det Petter igen… Barnbarnen fick sina bannor, och päronsäsongen tog slut. Ludde fick roa sig med annat.
Men inte då! Plötsligt var det någon som slitit av grenar! Visa, bad Tova inga grenar var trasiga, det svor hon på.
Här, precis där! sa Ludde, pekade med sina knutna fingrar. Tovas händer raka, fina fingrar var mycket snyggare.
Och en kvinnas händer de säger mycket! Visst, landsbygd, men utseendet har man ändå.
Då föreslog Moppe-Perra att de skulle såga av grenarna. Står de på din tomt? Såga, du får göra vad du vill!
Hon kommer bara skrika! sa Tova oroligt.
Skrika? Inte en chans jag står bredvid! lovade Per-Erik.
Och visst, Ludde såg när Per-Erik sågade. Men den här gången sa hon inte ett ord.
Med päronträdet ur världen var det Tovas tur att klaga på Luddes nya hönsras, som grävde upp varenda liten odling i landet.
En höna är inte smart, muttrade Ludde och vägrade hålla dem instängda. Tova hotade att steka nästa som kom lös, men hon hade för snällt hjärta.
Så Moppe-Perra hittade en idé på nätet: lägg ut ägg på åkern på natten och samla ihop dem på morgonen som om hönorna faktiskt la dem där.
Internet hade funnits länge i byn, och nu kom det till nytta!
Det funkade. Ludde stod förbluffad och såg på när Tova gick runt med äggkorgen. Sen höll hennes höns sig noggrannt borta.
Nu då? Kunde det bli fred? Ludde, hörru, nu har vi väl inget att bråka om längre?
Jo, visst! Nu blev det rök och matos som irriterade Ludde Tova lagade middag hela hösten i sitt lilla utekök.
Igår störde det ingen, men idag! Jag kanske avskyr doften av kött, har du tänkt på det? Kanske jag blivit vegetarian! Och riksdagen ska rösta om grillar också, du!
Har du ens sett en grill här? försökte Tova. Torka av glasögonen, vännen lilla!
Tant Tova, annars tålig och hövlig, kände hur tålamodet rann ut. Ludde var verkligen hopplös man kunde säga att hon blivit enveten som en gnet, och det hjälpte ingenting.
Skulle man inte kunna använda henne till något slags experiment? suckade Tova, när hon drack te med Per-Erik. Snart tuggar hon i sig mig levande!
Tova hade magrat rejält av alla grannfejder.
Hon skulle sätta i halsen! Och det skulle jag ändå aldrig tillåta, svarade vännen. Jag har kommit på en plan!
Några dagar senare, en klar vårmorgon, hörde Tova ett rop: Tova, Tova kom ut nu!
Per-Erik stod vid dörren, lycklig, på sin nyreparerade gamla moppe Moppe-Perra tillbaka på banan!
Vet du varför jag sett så nere ut? sa Per-Erik. För att moppen inte funkade! Nu kör vi, raring dags att ta en tur! Kom, vi minns ungdomen!
Så Tova hoppade upp för nu hade riksdagen avskaffat ålderdomen: alla var aktiva pensionärer 65+!
Och det blev en tur, i dubbel bemärkelse, rakt in i det nya livet.
Kort därefter blev hon Fru Eklund Per-Erik friade!
Allt föll på plats, Tova flyttade hem till maken. Och Ludde? Hon blev kvar: ensam, butter, avundsjuk och alltmer bitter.
Nu fanns ingen att sprida sin ilska på all den där galla blev kvar i henne själv. Det behövde ut på nåt vis
Så håll i dig, Tova och gå inte ut för ofta! Ja, vad trodde ni? Ett riktigt dundspektakel men livet på landet, det är banne mig en sång.
Och tänk så onödigt det var att göra sånt väsen om den gamla toanMen så en kväll, när syrsorna spelade mellan slumrande äppellundar och byn låg tyst under stjärnglans, hördes plötsligt ljud lågmälda steg på grusgången. Tova kikade försiktigt ut och såg Ludde stå där, stel och grå som aska, famlande med den lilla blomkrukan i famnen.
Hör du började Ludde, och rösten darrade som vinden runt torpet. Din din hönsoppa luktade gott. Det slog mig att kanske kunde du lära mig laga den där sorten. Kanske, alltså. Och kanske har du några päron kvar till en gammal vän?
Tova log, värmen dansade i bröstet. Klart vi har, Ludde. Kom in du. Moppen har plats för fler än man tror, och i vårt kök finns alltid en stol ledig.
I köket satte de sig alla tre Tova, Per-Erik och Ludde. Utanför föll tystnaden mjuk över byn. I det dunkla ljuset från fotogenlampan gnistrade skrattet åter mellan väggarna, just som förr under de goda åren. Och mitt i allting upptäckte Tant Tova, till sin förvåning, att ibland kan även de bångstyrigaste relationer hitta hem igen precis som pärongrenen som svagt böjde sig mot hennes fönster.
Så på landet flöt livet vidare som det alltid gjort: med gräl, med skratt och ibland försoning och när någon slutligen öppnade sitt hjärta, kanske även ålderdomen blev en ny vår.
