20251217
Kära dagbok,
Min tant Birgitta lämnade mig huset i Västerås, men mina föräldrar var inte alls med på det. De insisterade på att jag skulle sälja fastigheten, ge dem intäkterna och bara behålla den del som tillhörde mig. De enades om att jag saknade någon rätt till huset.
Det är märkligt hur de närmaste ibland kan bli de farligaste fienderna. Jag har insett att mina föräldrar egentligen inte bara är oense med mig de avskyr mig. Ibland känns det som om de aldrig riktigt varit min familj. Det är en annan historia med min yngre syster, Ebba. Vi är helt olika, och jag kan knappt stå ut med hennes sätt. Trots allt har mina föräldrar alltid hållit henne som föredöme.
Ebba är bara i åttonde klass, men hon är oförskämd mot äldre och bryr sig knappt om sig själv. Jag vet knappt vem jag ska ta efter. Jag var den äldsta barnet, men medan jag bar begagnade kläder som hon inte längre ville ha, köpte hon alltid nya plagg. Ingen trodde någonstans att vi var systrar. Jag var ordnad och artig, medan hon var skrikig och gränslös. Den enda som verkligen älskade mig var min tant Birgitta, min fars syster. Hon hade inga egna barn och tog hand om mig på ett sätt som mina föräldrar och Ebba aldrig kunde. Tillsammans med henne fick jag lära mig allt jag kan idag. Jag kände mig så hemma hos Birgitta att jag nästan inte ville gå hem igen.
När jag gick ut gymnasiet blev Birgitta sjuk på allvar. Hon var sömmerska och hade fört min kärlek till hantverk vidare till mig. Hon avled kort efter att jag tagit studenten och lämnade efter sig sitt lilla hus. Även om arvet skulle vara en tröst, lindrade det inte sorgen över att ha förlorat någon så viktig. Det kändes som ett öde gåva äntligen en chans att lämna den här snåriga familjekonstruktionen och få ett lugnt liv. Det enda som oroade mig var att min far såg sig själv som den rättmätige arvtagaren av huset. Jag förberedde mig på ett stort gräl.
Mina farhågor blev verklighet så snart mina föräldrar och Ebba fick reda på allt. De krävde att jag skulle sälja huset, ge dem pengarna och behålla en liten del åt mig själv. De var enhälliga när de sa att jag inte hade någon rätt till fastigheten.
När de såg att deras argument inte nådde mig, började de spela på medlidande och påminde mig om att vi fortfarande är en familj. De höjde då rösten om familjebanden och om hur vi alla hör ihop.
Jag har bestämt mig: Jag säljer huset, men bara för att kunna köpa ett eget hem så långt bort som möjligt från dem. Även om de hotar med allt från påtryckningar till att ta till sista utväg, kommer jag inte avslöja min nya adress. Jag förtjänar ett lyckligt liv utan deras giftiga närvaro.
Jag vill avsluta detta så snart som möjligt och börja ett nytt kapitel. Det är dags att gå vidare.
