Dagbok, 14 juni
Erik, är du säker på att vi inte glömt grillkolet? Förra året fick vi åka in till ICA i Gnesta, och där fanns bara blöta vedklabbar, sa jag, vände mig om mot min man där han körde och väjde för de gamla hålen på landsvägen mot landet.
Jag har packat både kol och tändvätska, och köttet du la i marinad igår kväll ligger i kylväskan, svarade han och log snabbt mot mig innan han fokuserade tillbaka på vägen. Slappna av, Saga. Nu ska vi ha semester två veckor utan jobb, bara fågelsång, kaffet på altanen och din älskade gräsmatta. Jag vet att du längtat hela vintern.
Jag la huvudet bak mot sätet och slöt ögonen, lät ordet gräsmatta smälta i hjärtat. Tre år sedan vi köpte stugan i Sörmland då fanns bara övergiven vildmark och brännässlor upp till knäna, byggskräp och förfall. Jag minns att jag själv bar ut trasigt tegel, slet med rötter och kvickrot. Tillsammans anlitade vi ett gäng som jämnade ut marken och rullade ut dyr, tät, frodig gräsmatta.
Med tiden blev det här min plats. Smaragdfärgat, mjukt och svalt perfekt för en roman eller yoga med morgonkaffet. Inte ens badminton i tunga kängor fick förekomma där, gräset var heligt. För mig var gräsmattan symbolen för att landet skulle vara vila, inte slit och odlingsplikt, som mamma och hennes generation alltid tyckte.
Tror du mamma kom ihåg att vattna ordentligt medan vi var borta? frågade jag halvhögt. Det har varit över 30 grader hela veckan…
Oroa dig inte, Saga. Mamma har koll, sa Erik, viftade nonchalant. Hon fick ju nycklar till huset och lovade att åka hit varannan dag. Hon vet hur mycket gräsmattan betyder för dig.
Min svärmor, Barbro Svensson, är en kvinna som formats av 50- och 60-talets Sverige van att jorden inte ska vila. För henne ska varje plätt ge skörd: potatis, morötter, helst också dill. Första åren bråkade jag försiktigt om gränserna. Hon muttrade ibland om gräs för lata stadsbor, men nöjde sig, sånär som på hennes lilla växthus i hörnet.
Nu rullade vi in på gruset och parkerade. Jag var först ut, ivrig att ta av skorna och känna daggvått gräs mellan tårna. Så snart jag slog upp grindarna slog det emot mig men inte doften av klippt gräs, utan blottad jord.
Jag tappade nästan datorväskan. Mitt landskap var förvandlat. Där min välskötta matta legat sträckte sig nu störiga, sneda fåror och svarta jordhögar överallt mellan verandan och det gamla äppelträdet. Och där, mitt i kaoset, stod Barbro, iklädd morgonrock och solhatt, stödd mot sin spade med ett brett leende.
Hej på er! Ni kom nästan medan jag ännu höll på, sade hon uppsluppet. Jag har jobbat på en överraskning!
För en sekund blev världen ljudlös. Jag gick snubblande närmare. Rester av gräsmattan låg som trasor över jordklumparna och nätet som hållit rötterna på plats var sönderskuret med spadtag.
Vad är det här? hörde jag min röst, låg som is.
Odlingsbäddar! Du skulle bara veta hur myllan gick till spillo. Här har ni bästa solläge och så lät ni bara gräs växa! Titta, här satte jag lite svensk lök, där morot och vid boden kommer squashen. Tänk så mycket egna grönsaker vi får!
Mamma… viskade Erik. Det där var kvalitetsgräs, du vet hur mycket vi lade på det åttio tusen kronor och oräkneliga timmar.
Men snälla, det var ju bara gräs! Gräs finns det gott om i skogen, och ni behöver mat. Har ni sett priset på svenska morötter nu för tiden? Där slipper ni gifter och till och med får vintermat! Jag har slitit i tre dagar för er skull medan ni roade er på Gotland.
Jag andades djupt och stirrade på det som nu såg ut som ett monument över missförstånd och brist på respekt. Jag kände ilskan frysa inombords det här var inte en förbiseelse eller missförstånd. Det var överskridna gränser, ingen respekt för min vilja eller vårt arbete.
Barbro, vi bad dig bara vattna. Vi bad dig inte odla, inte så, ingenting. Det här är vårt hem, vår tomt.
Då blev svärmors röst hårdare: Jag är mamma! Jag förstår vad ni behöver. Ni är unga, naiva. Blir det ekonomiskt kärvt i vinter, ja då tackar ni mig för syltburkarna. Och din gräsmatta… ja, den är pinsam. Alla andra har potatis, vi har golfbana! Elsa på lotten bredvid retade mig undrade varför min sonhustru inte ens har egen dill att bjuda på.
Jag bryr mig inte om Elsa och hennes skvaller, sa jag snävt. Erik, lasta av bilen.
Saga, vänta… sa han och försökte ta min hand, men jag drog bort den. Mamma, du gick för långt. Växthuset är ditt, men resten är vår viloplats. Varför saboterade du allt?
Saboterade!? Jag grävde tills jag fick ont i ryggen för att ni ska ha vitaminer till vintern! Och nu kallar ni mig otacksam?
Barbro satte sig tungt på trappan och drog efter andan i dramatisk gest.
Jag gick in. Kände doften av furu och svalka. Ute i köket hällde jag upp ett glas vatten och klunkade snabbt i mig det händerna skakade. Tårarna brände men jag visste: ett utbrott skulle bara göra henne till offer. Och hon älskade rollen.
Efter fem tysta minuter kom Erik in, såg helt vilsen och ursäktande ut.
Hon menar väl, försökte han. Hon är från en annan tid när obrukad jord var en synd…
Det handlar inte om generationer, Erik. Det handlar om respekt. Hon tror allt är hennes, inklusive oss. Jag har fått nog. Vi har försökt prata och kompromissa. Resultatet ser du där ute.
Vad ska vi göra? Köra ut henne?
Nej, men det minsta hon får göra är att ta bort allt hon förstört, sa jag bestämt. Hon grävde, hon får återställa, jämna ut och ta undan allt. Och hon får stå för nya gräset. Rullgräset får hon aldrig utrullat, men frösådd och underarbete kan hon och du göra tillsammans, annars får hon betala för hjälp från en anläggare.
Hon har knappt pension kvar…
Hon har pengar undanstoppade, Erik. Och så brukar hon ju säga: barnen först.
Det är hårt, Saga.
Nej, det som är hårt är att komma till sitt eget ställe och mötas av någon annans vilja. Jag säger det nu. Om hon vägrar så byter vi lås.
Jag gick ut. Barbro stod redan vid staketet och pratade med Elsa, ivrigt gestikulerande mot vårt hus. När hon såg mig bytte hon direkt till sorgset minspel.
Barbro, vi behöver prata, sa jag högt. Du har till söndag kväll.
Till vadå?
Till att ta bort allt du grävt och sått. Ut med löken, jämna ut och förbereda för ny gräsmatta.
Barbro stirrade som om jag pratat japanska.
Är du galen, flicka? Jag har slitit för er och nu ska jag förstöra för handen! Aldrig!
Du äger inget här. Huset är lika mycket mitt som Eriks. Om det inte är åtgärdat senast på söndag ordnar jag anläggare och du får fakturan. Ge Erik nyckeln nu.
Erik! Hörde du vad hon säger? Hon vill göra sig av med mig, sin sjukliga svärmor!
Erik kom ut, mötte min blick, såg min gräns och förstod.
Mamma, Saga har rätt. Det här är vår plats och vår vilja gäller. Du skulle bara vattna. Det här förstörde du.
Barbro blev rödflammig av ilska.
Se, nu är ni två mot mig! Jag gör aldrig om det här misstaget! Här ska ni få klara er själva!
Hon tog sin väska och gick mot grinden. Jag ropade på nyckeln. Hon kastade den i gruset.
Ta den då, ni själviska. Hoppas ni får maskrosor i hela trädgården!
Sedan smällde hon porten. Kort senare hördes ett bilmotorsurr kanske taxi, kanske bussen till Gnesta.
Jag samlade upp nyckeln, borstade av den och såg på Erik.
Hon kommer tillbaka, sa jag lugnt. Hon glömde sin växtlåda och sin kappa. Och hon ger sig inte så lätt.
Erik sparkade i en jordhög och suckade.
Ska vi själva fixa?
Nej, sa jag. Hon kommer inte långt, Elsa bor vägg i vägg. Hon går nog dit och beklagar sig strax.
Och mycket riktigt snart hördes Barbros klagan genom staketet. Hon berättade för hela tomtområdet om sin hemska svärdotter.
Jag tog upp mobilen.
Vem ringer du? frågade Erik.
Landskapsfirman i Nyköping. Ska bara få pris på återställning: bortskaffande, jorden, gräset.
Kvällen blev tyst och tung. Vi satt på verandan, teet smakade ingenting. Fältet utanför kändes som en skamfläck.
Lördag morgon kved grinden. Barbro kom tillbaka, såg lessen och avvaktande ut. Hon gick direkt till växthuset.
Jag gick ut.
God morgon Barbro, ska du hämta dina saker?
Hon tvekade.
Tänk, löken är holländsk sort, kostat mycket…
Och gräset var dyrt, sa jag. Jag har offert: 90 000 kronor för nya mattan. Eller så rensar du allt, jämnar ut och vi kan så gräsfrö betydligt billigare.
Jag har aldrig råd!, skrek hon.
Då får du börja, Barbro. Gräv upp, rensa bort, jämna ut. Du har ju redan grävt en gång.
Då kom Erik ut.
Mamma, vi gör såhär. Du får med dig löken hem, men marken ska bli jämn igen.
Barbro såg mellan oss, letade efter svagheter men fann ingen båda stod fast.
Ge mig då påsar, muttrade hon till sist.
Två dagar gick i smått absurda scener Barbro muttrade och grävde, samlade plantor och morötter medan jag satt i solstol med en bok. Erik bar jord, hjälpte till att lyfta, men arbetsbördan lät jag vara Barbros annars lärde hon sig inget.
Om du gör allt jobb, tror hon att du städar upp efter hennes övertramp varje gång, sa jag till Erik på kvällen.
Söndag kväll såg marken ut som ett slagfält: svart, tillplattad, men redo för nytt gräs.
Barbro satt, smutsig och trött, på trappan.
Nöjd nu? frågade hon tungt.
Tack, Barbro. Jag ser att du jobbat, svarade jag ärligt.
Hon såg ledsen ut.
Du är hård, Saga. Jag trodde det skulle bli lättare för Erik med dig.
Jag är inte hård, jag är tydlig. Om du frågat hade du fått odla bakom växthuset, men du förstörde det som var mitt.
Barbro reste sig, borsta av sig.
Erik kör mig väl hem med lådan?
Självklart.
Och… får jag tillbaka min nyckel?
Jag mötte Eriks blick.
Nej, mamma. Vi har nyckeln framöver. Om du vill komma ut igen får du höra av dig.
Barbro såg att det inte var lönt att protestera. Hon gick tyst.
En månad senare började gräset spira. Vi hade sått sportgräs, vattnat och vårdat. Nu glittrade det grönt.
Barbro kom bara på besök när Erik fyllde år. Hon jagade inte längre med pekpinnar, utan sa:
Visst ser det prydligt ut. Kanske är det bäst ändå.
Jag log och hällde upp kaffe.
Precis, Barbro. Grönsaker finns på torget, vilan har vi här.
Och så slöts freden, gränserna låg fast och marken kändes som min igen äntligen.
