Slump finns inte
Det hade gått ungefär fyra år sedan Agnethas mamma gick bort, men smaken av sorg och olidlig saknad satt fortfarande kvar. Särskilt kvällen efter begravningen. Pappa satt som förstenad, förkrossad av sorg och Agnetha var trött på att gråta. Det var tyst i deras stora, gedigna villa i utkanten av Uppsala en tryckande tystnad.
Agnetha var sexton år då, fullt medveten om hur svårt och smärtsamt det var för både henne och hennes pappa de hade ju varit så lyckliga tillsammans, allihop. Bengt, hennes pappa, lade armen om hennes axlar och sa med en suck:
Vi får försöka leva vidare, gumman, vi måste vänja oss vid det här…
Tiden gick. Agnetha utbildade sig till undersköterska och började nyligen jobba på vårdcentralen i sin lilla Uppland-bosättning. Hon bodde själv i huset eftersom hennes pappa för ett år sedan gift om sig och nu bodde i grannbyn med sin nya fru. Agnetha var varken arg eller besviken sånt är livet, folk går vidare och hon skulle också gifta sig så småningom. Dessutom var ju pappa fortfarande hyfsat ung.
En vacker junidag hoppade Agnetha av bussen, klädd i sin finaste klänning och nya pumps idag fyllde hennes pappa år.
Hej pappsen! utbrast Agnetha med ett leende och de omfamnade varandra varmt ute på gården där han mötte henne. Hon räckte över paketet. Grattis på födelsedagen!
Hej min lilla snäppa, kom in, vi har redan dukat upp, sa Bengt och ledde henne mot huset.
Agnetha, du äntligen! ropade Kicki från köket numera hennes styvmor. Barnen är redan hungriga, vet du!
Bengt hade nu bott ett år med nya familjen. Kicki hade en dotter, Tindra, tretton år, värre än en sur citron, och en son som var tio. Agnetha tittade sällan förbi, det var bara andra gången i år och hon försökte ignorera Tindras otrevliga kommentarer än så länge lät Kicki henne hållas.
Efter tårta och kallprat började Kicki ställa närgångna frågor:
Har du kille då?
Jodå, jag har väl det, mumlade Agnetha.
Och när planerar ni bröllop då?
Agnetha rodnade och undvek ögonkontakt.
Eh… vi får se, det finns ingen stress, liksom.
Kicki log stelt:
Det är så här, Agnetha, vi har bestämt Bengt och jag att han inte kommer hjälpa dig ekonomiskt längre. Han har gett dig mycket pengar och nu när vi är en större familj måste han tänka på oss. Du är vuxen, har jobb nu är det dags att stå på egna ben eller gifta sig och låta någon annan försörja dig.
Kicki, nu får du väl lägga av, försökte Bengt. Jag har redan sagt att Agnetha får mindre pengar än ni…
Men Kicki avbröt honom bestämt:
Du beter dig som en bankomat för din dotter! Men vi ska inte lida för det…
Bengt satt tyst och såg besvärad ut. Agnetha tappade aptiten, reste sig plötsligt från bordet och gick ut på gården, slog sig ner på bänken för att lugna sig. Födelsedagen var förstörd. Några minuter senare dök Tindra upp och slog sig ned bredvid.
Du är snygg, vet du, sa Tindra uppnosigt. Agnetha nickade och försökte le lite. Du ska inte vara sur på min mamma, hon är bara nervös för att hon är gravid, flinade Tindra. Du har inte sett allt än, bara vänta fnittrade hon och försvann snabbt in igen.
Agnetha reste sig och gick därifrån. Hon tittade bakåt och såg sin pappa stå kvar på trappan och se efter henne. Tre dagar senare dök Bengt och Kicki oväntat upp hemma hos Agnetha.
Oj, vilken överraskning! Ska jag koka lite kaffe? frågade hon.
Kicki gick runt och spanade in huset.
Ja du, det är ett hyggligt hus. Många vill nog ha sånt här i Uppland…
Pappa byggde det ihop med grannen Ove, eller hur pappa?
Ja, jisses… det var till oss själva, sa Bengt blygsamt.
Jag hade tur som fick honom, flinade Kicki. Men nu är det så att vi måste prata om huset.
Agnetha kisade misstänksamt och sa direkt:
Jag tänker inte sälja min andel. Jag är uppvuxen här det betyder för mycket för mig, sa hon bestämt till både pappa och Kicki.
Haha, vilken vaken jänta! väste Kicki syrligt. Och vad säger du, Bengt? Hon buffade honom i sidan.
Du, det är dags att göra något. Vi är många nu, huset är för litet, snart kommer bebisen… Vi säljer, du köper något mindre, räcker det inte kan du ta lån, jag hjälper dig betala av det, pladdrade pappa utan att möta hennes blick.
Pappa, vad håller du på med? pep Agnetha förskräckt.
Din pappa har en ny familj nu! skrek Kicki. Och du tar upp plats här i onödan börja packa, ingen tänker fråga dig om lov.
Höj inte rösten åt mig, sa Agnetha och reste sig. Kan ni gå nu?
Efter besöket var Agnetha helt söndergråten. Visst, pappa hade rätt till ett nytt liv men inte på hennes bekostnad. Hon sålde inte sin del, punkt.
Något senare dök Arvid upp hennes pojkvän. När han såg Agnetha blev han chockad.
Nämen, snygging, du ser ut som nån gått över dig med bussen! Vad har hänt?
Agnetha kastade sig i Arvids famn och grät, berättade sedan allt. Arvid, polis i Uppsala, höll sig lugn och lyssnade tålmodigt.
Din pappa är en hygglig karl, han kommer inte gå emot dig. Det är Kicki som styr och ställer han har hamnat i klorna på helt fel person, men vi löser det här. Jag snackar med advokater i stan du ska absolut inte sälja din del.
När Bengt kom hem var han rastlös och orolig. Visst, första tiden med Kicki var fin, men hon hade blivit vresig, ville ha mera pengar, och nu tjatade hon om att sälja huset. Bengt började ångra sitt val. Men så kom “bomben” om graviditeten.
Han skämdes gentemot Agnetha och ville ringa för att be om ursäkt. På väg för att hämta telefonen hörde han Kicki prata högt och ilsket i mobil:
Hon vägrar fortfarande, får fixa det själva. Jag pratar mer med honom. Blir det trubbel, löser jag det… hörde han henne säga obehagligt.
När Kicki insåg att Bengt hörde henne vände hon snabbt:
Bara pratade lite med en väninna.
Ljuga behöver du inte, du snackade om huset. Vad menade du med att “lösa honom”?
Eh, det gällde… garaget! Vi ska ju sälja det med, ljög Kicki utan att blinka.
Bengt svalde lögnen och försökte tänka bort den olustiga känslan.
Agnetha hade sent pass på vårdcentralen, nu i höstrusket. Arvid hade lovat möta upp efter jobbet, men han blev utkallad till ett larm. Agnetha ville bara snabbt hem. Nästan vid huset bromsade en bil in bredvid henne. Ut klev en storvuxen snubbe, pressade snabbt in henne i baksätet och bilen gasade iväg. Agnetha blev livrädd.
Vem är ni? Vad vill ni? Ni måste ha tagit fel person! grät Agnetha.
Fel person finns inte i vårt yrke, sa mannen och flinade. Allt du behöver göra är att skriva på pappren, så händer inte dig eller din pappa nåt. Om du trilskas tja, saker kan hända.
Vad har pappa med detta att göra?
Du skriver under. Två dygn så får du pengarna i svenska kronor och ska vara ute. Köpare finns redan.
Det är olagligt! Jag skriver inget jag går direkt till polisen, jag säljer aldrig! skrek Agnetha innan hon fick ett slag över käken. Blodsmak i munnen.
Vi är inte rädda för polisen eller din kille heller, gapskrattade mannen. Skriver du inte på… så får drömkåken en ny ägare ändå.
Bilen stannade i utkanten av byn. Mannen lyste med ficklampa och viftade med papper:
Skriv på, men bloda inte ner för mycket det här ska in till notarien imorgon.
Plötsligt syntes blåljus från en polisbil i backspegeln, sen en till. Chauffören försökte snabbt gasa därifrån, men panikslagen blandade han ihop pedalerna och körde ner i ett dike.
Det visade sig att Arvid bett sin kompis Max hålla utkik efter Agnetha på kvällarna och snabbt larmat patrullen då någon forslat iväg henne. Arvid mobiliserade hela styrkan.
Senare rullades allt upp: den storvuxne mannen var Kickis älskare och han väntade barn med henne. Deras plan var att ta över huset, sälja dyrt och dela bytet. Tjyv-, rackar- och stökdottern var bara ett hinder på vägen. Bengt kunde de “lösa” i efterskott
Tiden gick och saker föll på plats. Bengt skilde sig och flyttade hem till sitt gamla hus. Idag driver han en liten firma som säljer reservdelar och trivs utmärkt. Vid köksbordet satt nu Bengt, Agnetha och Arvid och åt tillsammans. För Bengt betydde huset dubbelt så mycket nu.
Oroa dig inte, pappa, nog ska du slippa sitta ensam, skojade Agnetha glatt.
Jaha, har du planer på att gifta dig? frågade Bengt pillemariskt.
Jag har friat till Agnetha och hon sa ja! Arvid blinkade blygt mot Agnetha. Vi har redan skickat in pappren, snart blir det bröllop!
Men pappa, även om jag flyttar in hos Arvid, så kommer vi och fikar ofta! Vi bor ju ändå i närheten
Förlåt mig, dotter, för allt jag ställt till med snörvlade Bengt och sneglade på fotot av sin bortgångna fru.
Äsch, pappa. Det blir bra och det blir faktiskt ännu bättre nu.
Tack för att ni läste, för följet, för ert stöd och lycka till med livet, som man säger i Sverige!
