Du skämtar väl nu, Olof? Snälla, säg att det bara är ett dåligt skämt. Eller så hörde jag fel för att vattnet stod och rann?
Johanna stängde av kranen, torkade händerna på kökshandduken och vände sig långsamt mot sin man. I köket spred sig doften av kokta rotfrukter, färsk dill och clementiner hela luften fylld av känslan inför ett stundande nyår. Bara sex timmar kvar till tolvslaget. På köksbänken trängdes skålar med skurna ingredienser till gubbröra, i ugnen stod redan en anka och gosade till sig med äpplen, och i kylen stelnade den hemgjorda sillsalladen som hon stått och pysslat med halva natten.
Olof stod i dörröppningen och växlade vikt mellan fötterna, petade på en knapp i sin rutiga hemmaskjorta ett säkert tecken på att han själv insåg hur märkligt det var, men ändå inte hade tänkt att backa.
Snälla, Johanna, börja inte nu, hans röst lät nästan bedjande, lite urskuldande. Malin har fått vattenläcka. Eller nja, vattnet är avstängt, och värmen också. Kan du tänka dig, sitta där på nyårsafton med barnen och frysa? Jag kunde inte säga nej. Det är ju ändå mina pojkar.
Barnen är dina, ja, Johanna försökte låta lugn fast det sved inombords. Men Malin då? Är hon ditt barn också eller? Kan hon inte åka hem till sina föräldrar eller vänner istället? Hon får ändå underhåll, det borde räcka till ett hotellrum med frukostbuffé till och med!
Hennes mamma är på landet och alla vänner är bortresta, Olof såg ner på golvet. Det är ju ändå ett familjefirande. Grabbarna vill såklart fira med pappa. Vi äter middag, kollar på fyrverkerier, inget konstigt. Det är gott om plats här hemma.
Johanna lät blicken svepa över köket. Ja, lägenheten var stor, men det var deras gemensamma hem, hennes och Olofs. Hon hade städat som en tok en hel vecka, pyntat granen, letat servetter som matchade gardinerna, köpt den där fina parfymen Olof önskat sig. Hon hade sett framför sig en kväll med bara dem, tända ljus, glittrande ljusslingor, lugn musik, första nyåret på tre år bara de två. Och nu rasade idyllen ihop som ett korthus.
Vi sa ju, viskade hon. Vi sa att vi skulle ha kvällen för oss själva. Du vet att jag tycker om dina pojkar, det har jag aldrig klagat på. Men att bjuda hit Malin din exfru förstår du hur det ser ut?
Du överdriver, Olof försökte låta självsäker men lät mest nervös. Vi är vuxna människor. Malin är bara mamma till barnen. Var inte självisk, Johanna. Man kan väl inte vara så hård, särskilt inte på nyår? De kommer om en timme.
Han vände sig om och skyndade ut ur köket, som om han väntade sig att få något kastat efter sig. Johanna stod kvar, lutad mot diskbänken. Ankan i ugnen knastrade trevligt men hennes aptit var som bortblåst. “Var inte självisk.” Precis det gjorde mest ont. Hon hade verkligen kämpat för att vara den perfekta fru, ordnade hemmet, hade aldrig motarbetat Olofs kontakt med hans barn, till och med svarat när Malin ringt i tid och otid om att hämta Nisse hos veterinären eller laga något. Och nu, som tack för allt: det här.
Mekaniskt återgick hon till att hacka potatisen. Kanske, tänkte hon, kanske överdriver jag? Kanske blir det inte så farligt.
Men något mirakel uteblev. På minuten efter femtio ringde det på dörren. Johanna hann bara slita av sig morgonrocken, byta till en enkel klänning och dra på lite läppglans innan Olof studsade ut för att öppna glad som ett barn inför tomten.
In i hallen stormade det glada gänget. Först kastade sig pojkarna in, tioårige Tom och sjuårige Emil, utan att ta av skorna och satte smutsiga märken på det ljusa golvet. Efter dem, med värdighet som en isbrytare, kom Malin.
Hon hade rött åtsittande fodral med djup urringning, stora kassar i händerna och doftade kraftigt av parfym. Stanken av hennes tunga doft la omedelbart ett lock över johannas känsla av clementiner.
Äntligen! ropade Malin och skakade av sig snön över hela hallgolvet. Köerna var hemska, jag fick tvinga taxin att köra fortare! Olof, ta påsarna, där är barnens julklappar och lite champagne. Riktig champagne, inte det där vanliga bubblet du brukar hitta.
Johanna klistrade på sig ett vänligt leende och gick ut i hallen.
Hej Malin. Hej grabbar.
Malin granskade henne snabbt uppifrån och ner, stannade till på Johannas enkla klänning.
Hej på dig, Johanna, sa hon slarvigt. Men fy vad instängt det är här Öppna ett fönster! Och tofflorna då, Olof? Mina rosa, som jag hade kvar här sist när jag hämtade pengar?
Jag letar direkt, Malin, pep Olof och dök in i skåpet.
Malin har egna tofflor här? Johanna kände hur det snörpte åt sig i magen.
De gick in i vardagsrummet. Pojkarna drog upp ljudet på TV:n direkt och studsade på soffan. Johanna blängde på den nya, ljusa soffan som hon varit så rädd om.
Tom, Emil, ska ni ta det lite försiktigt, försökte hon vänligt.
Äh, låt dom leka, sa Malin och kastade sig i fåtöljen. Barn har spring i benen. Olof, kan jag få lite vatten, har helt snustorrt i halsen.
Följande timme kändes som en teaterpjäs. Malin var överallt; hon granskade granen (“Vilka tråkiga kulor. Förr hade vi betydligt roligare pynt!”), kommenterade dukningen (“Varför så många bestick, tror du vi bor på Grand Hôtel?”), tjatade på barnen och daltade därefter. Olof sprang efter henne och fixade saker: extra kudde, dra upp eller ner ljudet, laddare till mobilen. Han undvek Johannas blick.
Johanna gick tyst runt och dukade fram, bar tallrikar och glas kände sig mer som personal på någon annans fest.
Johanna, ropade Malin inifrån vardagsrummet, gör du gubbröran med korv? Usch, så omodernt. Olof ville alltid ha med kött. Det visste du visst inte? Vi gjorde alltid på kött.
Olof har ätit min gubbröra utan protester i tre år, svarade Johanna och slängde ner skålen lite för hårt på brickan.
Ja, han är ju bara artig då! skrattade Malin. Stackars Olof, lider men äter.
Olof såg besvärad ut men sa inget. Försvarade henne inte. Berättade aldrig att Johanna lagade toppenmat. Han var helt inriktad på att Malin skulle vara nöjd.
Första varningssignalen. Nästa kom när Johanna tog ut ankan ur ugnen. Den var perfekt. Stolt ställde hon den mitt på bordet.
Varsågoda! Anka med äpplen och katrinplommon.
Pojkarna rynkade direkt på näsan.
Blä, den är ju bränd! sa Emil. Jag vill ha pizza, pappa!
Så bränd är den inte, det är själva skinnet, försökte Johanna.
Äh, barn äter inte sånt där, sa Malin, och petade med gaffeln i köttet. Fet dessutom, och katrinplommon Vem stoppar katrinplommon i kött? Olof, beställ pizza! Jag vågar inte äta anka, min mage tål inte sånt.
Olof såg ursäktande på Johanna.
Älskling, kanske bäst? Vi måste ju fira för barnen. Det går fort, har pizza här innan tolv.
Men du skojar, Johannas röst skälvde. Jag har lagt ner timmar på den här ankan
Bli inte ledsen, Olof försökte krama om henne men hon vek undan. Vi äter både och, det blir bara mer att välja på.
Han plockade fram mobilen och frågade Malin vilken pizza hon ville ha.
Johanna satte sig vid bordet. Allt kändes absurt. Hennes hem, hennes mat, och hon satt undanträngd medan maken diskuterade pizza med exfrun som klankade ner på allt.
Olof, minns du nyåret 2014 på Dalarnas vandrarhem? När du klädde ut dig till tomte och skägget åkte av mitt i dansen! ropade Malin samtidigt som hon hällde upp champagne sig själv.
Åh, ja! skrattade Olof. Och du tappade klacken i snön!
De började dra minnen, ett efter ett, gamla resor, första bilen, Tom när han lärde sig cykla Deras egna värld, där Johanna inte fanns med. Hon blev dekor, som ett obetydligt inslag, någon som skulle servera och försvinna i mängden.
Emil råkade välta ett glas rödvin över duken, på den kritvita linneduk som Johanna stått och strukit i en evighet.
Men herregud då! sa Malin högt. Olof, varför tittar du bara? Gå och hämta salt. Natasha, har du salt? Det blir ändå inte rent på en sån vardagsduk, men man får försöka.
Johanna reste sig långsamt. Allt lät dämpat i öronen. Olof rusade iväg efter salt, lydig som en liten dräng. Ingen frågade hur Johanna mådde.
Då insåg hon: jag existerar knappt för min man just nu. Här finns bara Malin, barnen och hans dåliga samvete som han försöker tvätta bort med pizza och service. Jag är bara bekväm inredning.
Hon gick tyst mot sovrummet. Ingen märkte att hon försvann. Malin berättade om någon utflykt till sin svärmor, Olof skrattade.
Johanna gick in i sovrummet. Lugnet därinne var befriande. Hon tog fram en liten sportbag. Allt gick metodiskt och kontrollerat: jeans, stickad tröja, ombyte, smink, laddare och körkortet. Hon bytte om och satte håret i en snabb tofs.
När hon smet ut mot ytterdörren hörde hon dörrklockan: pizzan hade levererats.
Äntligen pizza! vrålade barnen.
Olof, betala du, jag har bara stora sedlar! hojtade Malin.
Johanna gick obemärkt förbi vardagsrummet när Olof stod med ryggen mot och betalade budet. Precis när han vände sig om gled hon ut genom dörren och stängde försiktigt. Det dunkade lite i låset men försvann under allt oljud inifrån.
Ute föll stora snöflingor. Hela Stockholm började pirra inför tolvslaget, små smällare och skratt hördes överallt. Johanna ringde.
Svea, sover du? sa hon när väninnan svarade.
Har du blivit knäpp? Klockan är tio nyårsafton! Vi korkar upp! Vad har hänt? Du låter
Jag drog från Olof. Kan jag komma över?
Men åh Ja, självklart! Sten, duka fram mer, Johanna är på väg! Vart är du? Jag ordnar taxi!
Fyrtio minuter senare satt Johanna i Sveas varma kök. Det doftade kanel och trygghet. Sten, Sveas man, smög ut och “skulle fixa TV:n”.
Så, vad har Olof nu gjort? Svea hällde upp het te med citron.
Johanna berättade allt. Malins vattenläcka, gubbröran, ex-fruns minnen, pizzabeställningarna, ankan ingen åt.
Egentligen är det inte gästerna i sig, sa hon, utan Olof. Han blev som en betjänt. Han glömde mig helt. Jag bara blev osynlig. Varför ska jag stanna hos en man som hellre lever i sitt gamla liv?
Äh, det är så typiskt, suckade Svea. Typen som vill vara snäll mot alla men glömmer det viktigaste. Du gjorde rätt. Om du stannat och spelat med hade han trott att det var okej alltid. Då torkar man av sig skorna på dig för någon annans skull.
Johannas mobil vibrerade först en timme efter att hon smet iväg. De hade väl märkt tömheten vid bordet.
Olof ringde. Hon svarade inte.
Han försökte igen, och igen.
Därefter kom sms efter sms.
“Johanna, var är du? Vi letade efter dig.”
“Har du handlat? Pizzan blir kall.”
“Johanna ta telefonen, nu blir det löjligt. Gästerna undrar var du är.”
“Är du arg? Stack iväg? Johanna, lägg av, kom hem, det är pinsamt inför Malin!”
Hon såg sista meddelandet och log snett. “Pinsamt inför Malin”. Inte pinsamt inför henne, frun.
Svara inte, sa Svea. Låt honom serva sin “Malin” och plocka undan själv.
Johanna stängde av mobilen.
Den nyårsnatten önskade hon sig ingenting vid tolvslaget. Hon drack bara bubbel med bästa vännen och hennes man, tittade på Sunes Jul och kände hela kroppen bli märkligt lätt. Som om den tunga ryggsäcken hon burit i tre år plötsligt bara föll av.
Nyårsdagsmorgonen var kall och klar. Johanna vaknade på Sveas soffa till doften av kaffe. Hon slog på mobilen: femtio missade samtal, tjugo sms. Tonen svängde från irriterad till panik och sen till ren ånger.
“Barnen slog sönder din vas. Förlåt.”
“Malin är sur, tyckte soffan var stenhård.”
“De har åkt nu. Totalt kaos hemma. Jag vet inte var jag ska börja.”
“Johanna, älskling, förlåt! Jag är en idiot. Snälla ring.”
Vid tolvslaget plingade det på dörren hos Svea. Olof stod där, såg ut som om han varit med i ett inbördeskrig. Håret åt alla håll, skjortan skrynklig och vinfläckig, ringar under ögonen. Ett stort fång rosor, köpt för 500 spänn, droppade på hallmattan.
Svea klappade armarna i kors och blockerade hans väg.
Nämen titta, han dök verkligen upp. Vad vill du?
Svea, släpp in mig, jag måste prata med Johanna, jag vet hon är här.
Johanna gick ut i hallen. Hon kände faktiskt ingenting när hon såg honom varken medlidande eller skadeglädje, bara tom trötthet.
Johanna! Olof rusade mot henne men stannade, såg hennes strama blick. Förlåt, Johanna. Jag har fattat nu. Så fort du gick blev kvällen ett helvete. Malin bestämde allt, barnen rev granen och sparkade i gångarna… Jag blev utskälld och Malin sa att jag förstör för barnen. Jag beställde taxi och skickade dem hem vid tre.
Han försökte möta hennes blick.
Jag har fattat hur illa jag betedde mig. Jag var feg, försökte vara alla till lags men glömde dig. Du är min familj, bara du. Förlåt. Snälla kom hem, det känns så tomt utan dig. Jag har städat nästan allt.
Hon sneglade på rosorna, vattendropparna rann på golvet.
Du sårade inte bara mig, Olof. Du visade mig exakt var du tyckte jag hörde hemma: någonstans mellan kock och möbel. Du lät Malin styra här och kritisera mig inför ögonen på dig.
Aldrig mer! lovade Olof ivrigt. Jag blockerar Malin överallt. Bara kontakt om barnen, och bara utanför hemmet. Inga gäster, inga nattliga samtal. Jag fixar allt, jag lovar.
Johanna sa inget, men såg att han menade det han var rädd och ångerfull på riktigt. Men kunde hon glömma ensamheten vid bordet?
Jag kommer inte idag, sa hon till slut. Jag behöver tid. Jag stannar hos Svea några dagar till. Och när du går hem nu får du tänka: inte på hur du ska vinna mig tillbaka utan varför du satte mig åt sidan. Varför var Malins känslor viktigare än mina?
Jag väntar, sa Olof lågt. Hur länge som helst. Jag älskar dig, Johanna. Det gör jag verkligen.
Han satte ner rosorna och gick, hopkrupen och tyst.
Johanna återvände till köket. Svea dukade fram mer te.
Ska du förlåta honom? frågade Svea.
Jag vet faktiskt inte, sa Johanna. Kanske, med tiden. Han är en bra människa som gått vilse men kommer jag tillbaka, så är det på nya villkor. Jag tänker aldrig mer låta mig hamna i bakgrunden.
Hon gick fram till fönstret. Stockholm doftade snö, luften var klar som ett oskrivet blad. Livet fortsatte, och Johanna visste nu: pennan som skriver hennes familjehistoria, den håller hon själv inte någon skugga ur dåtiden.
