Du kan bara inte hitta rätt sätt att nå honom – Jag tänker inte göra det! Och försök inte bestämma här! Du är ingen för mig! Daniel slängde tallriken i diskhon så att vattnet stänkte över hela köksbänken. Anna tappade andan för ett ögonblick. Den femtonårige pojken såg på henne med sådan ilska, som om det var hon som förstört hela hans liv. – Jag bad dig bara hjälpa till med disken, – försökte Anna svara lugnt. – Det är en vanlig begäran. – Min mamma tvingade mig aldrig att diska! Jag är ingen tjej! Och vem är du egentligen att tala om vad jag ska göra? Daniel vände på klacken och gick ut ur köket. Sekunder senare dundrade musik från hans rum. Anna lutade sig mot kylskåpet och slöt ögonen. För ett år sedan såg allt helt annorlunda ut… Max dök upp i hennes liv av en slump. Han arbetade som ingenjör på avdelningen bredvid på ett stort byggbolag. De sprang ofta på varandra vid möten. Först kaffe på lunchrasten, sedan middagar efter jobbet, långa telefonsamtal till midnatt. – Jag har en son, – erkände Max på tredje dejten, medan han fingrade på servetten. – Daniel är femton. Vi skilde oss för två år sen, hans mamma och jag, och han… han har det svårt. – Jag förstår, – Anna lade sin hand försiktigt på hans. – Det är alltid tufft för barn när föräldrarna skiljer sig. Det är helt normalt. – Är du verkligen redo att ta oss båda? I det ögonblicket trodde Anna på det. Hon var trettiotvå, hade ett misslyckat första äktenskap bakom sig utan barn, och drömde om en riktig familj. Max verkade vara precis den mannen hon kunde bygga något stabilt med. Efter ett halvår friade han – lite tafatt och generad, gömde ringen i en ask med hennes favoritkakor. Anna skrattade och svarade ja, utan att blinka. Bröllopet var enkelt: båda släkterna, några närmaste vänner, enkelt restaurangbord. Daniel satt hela kvällen med mobilen, inte en enda gång slängde han en blick på brudparet. – Han vänjer sig, – viskade Max, när han såg Annas förvirring. – Låt honom få tid. Anna flyttade in i Max rymliga trea dagen efter bröllopet. Lägenheten var fin – ljus, med stort kök och balkong mot gården. Men redan första minuterna kände Anna sig som en gäst i någon annans hem… Daniel såg på henne som om hon var en möbel – förbi, igenom, utan att lägga märke. När Anna kom in i rummet satte han demonstrativt på sig hörlurar. När hon ställde frågor svarade han kortfattat, utan att möta hennes blick. De två första veckorna skyllde Anna på omställningen. Pojken behövde tid. Det var svårt att acceptera att pappa har en ny fru. Det ordnar sig. Det gjorde det inte. – Daniel, snälla, ät inte på rummet. Vi får kackerlackor annars. – Pappa lät mig göra det. – Daniel, har du gjort dina läxor? – Det angår inte dig. – Daniel, kan du plocka undan efter dig? – Gör det själv. Har du inget bättre för dig? Anna försökte prata med Max. Försiktigt, med omsorg om att inte låta som en elak styvmor från sagorna. – Jag tycker att vi borde sätta några grundläggande regler, – sa hon en kväll när Daniel gått till sitt. – Inte äta på rummet, plocka undan, göra läxorna före ett visst klockslag… – Anna, han har redan det svårt. – Max masserade näsroten. – Skilsmässan, en ny person i hemmet… vi pressar honom inte. – Jag pressar inte. Jag vill bara ha lite ordning hemma. – Han är fortfarande ett barn. – Han är femton, Max. Vid den åldern kan man åtminstone lära sig att diska sin egen kopp. Men Max suckade bara och satte på tv:n, vilket signalerade att samtalet var avslutat. Situationen blev värre för varje dag. När Anna bad Daniel ta ut soporna såg han på henne med rent förakt. – Du är inte min mamma. Och kommer aldrig bli det. Du har ingen rätt att bestämma här. – Jag bestämmer inte. Jag ber dig bara hjälpa till i hemmet vi alla bor i. – Det här är inte ditt hem. Det är pappas hem. Och mitt. Anna gick till maken igen. Han lyssnade, nickade, lovade att prata med sonen. Men det ledde ingenvart – eller så skedde ingen pratstund alls, Anna visste knappt längre. Daniel började komma hem efter midnatt, utan att säga till. Anna låg vaken och lyssnade efter varje ljud i trapphuset. Max snarkade lugnt bredvid. – Kan du åtminstone be honom skicka sms om var han är? – bad Anna på morgonen. – Man vet aldrig vad som kan hända. – Han är vuxen nu, Anna. Vi kan inte kontrollera honom. – Han är femton! – Jag var ute sent när jag var i hans ålder också. – Men kan du inte prata med honom? Förklara att vi är oroliga? Max ryckte på axlarna och gick till jobbet… Varje försök att sätta gränser ledde till bråk. Daniel skrek, smällde i dörrar, anklagade Anna för att splittra familjen. Och Max ställde sig alltid på sonens sida. – Han har det jobbigt efter skilsmässan, – upprepade han som ett mantra. – Du måste förstå. – Och jag då? – brast Anna till slut. – Jag bor i ett hem där jag blir öppet föraktad och min man låtsas som att allt är bra! – Du överdriver. – Överdriver?! Din son har sagt till mig att jag är ingen och betyder ingenting här. Ordagrant. – Han är tonåring. De är sådana. Anna ringde sin mamma, som alltid hade rätt ord. – Min lilla, – moderns röst var orolig. – Du är olycklig. Jag hör det på varje ord. – Mamma, jag vet inte vad jag ska göra. Max vägrar erkänna att det är ett problem. – För att det inte är ett problem för honom. Han är nöjd som det är. Det är bara du som lider. Svetlana tänkte efter, sedan sa hon tyst: – Du förtjänar bättre, Anna. Fundera på det. Daniel, som kände sig helt ostraffad, spårade ur helt. Musik dånade på nätterna till tre. Smutsig disk dök upp överallt, på soffbordet, på fönsterbrädan i sovrummet, till och med i badrummet. Strumpor låg i hallen, skolböcker på köksbordet. Anna städade, för hon stod inte ut med röran. Städade och grät av uppgivenhet. Till slut hälsade Daniel henne inte längre. Anna existerade bara när han behövde vara spydig eller otrevlig. – Du kan inte hitta sättet att nå barnet, – sa Max en dag. – Kanske är det dig det är fel på? – Nå sättet? – Anna skrattade bittert. – Jag har kämpat i ett halvt år. Och han kallar mig “hon” framför dig. – Du gör en grej av det här. Det sista försöket att få kontakt kostade Anna en hel dag. Hon hittade ett recept på Daniels favoritmat – kyckling i honungssås med ugnsrostad potatis. Hon köpte de finaste råvarorna och stod i köket i fyra timmar. – Daniel, det är middag! – ropade hon, när hon dukat. Tonåringen klev in, tittade på tallriken och rynkade på näsan. – Jag tänker inte äta det där. – Varför? – För att det är du som lagat det. Han vände och gick. En minut senare slogs dörren – Daniel stack till kompisarna. Max kom hem, såg den kallnade maten och den ledsna hustrun. – Vad har hänt? Anna berättade. Max suckade. – Men Anna… Bli inte ledsen på barnet. Han menar inget illa. – Menar inget illa?! – Anna höll inte längre ihop det. – Han förnedrar mig medvetet! Varje dag! – Du tar det för hårt. En vecka senare tog Daniel hem ett gäng kompisar från klassen. Kvar i köket blev rester av all mat – överallt. – Nu får ni gå hem! – sa Anna bestämt i vardagsrummet, där grabbarna slängde sig på soffan. – Klockan är elva! Daniel bemödade sig inte att vända sig mot henne. – Det här är mitt hem. Jag gör som jag vill. – Det är vårt gemensamma hem. Och här gäller regler. – Vilka regler? – en av Daniels vänner fnittrade. – Daniel, vem är det där? – Äsch, ingen. Bry dig inte. Anna gick tillbaka till sovrummet och ringde Max. Han kom hem efter en timme, när killarna redan gått. Han såg på röran i lägenheten, på sin utmattade fru. – Anna, varför blir du så hysterisk? Grabbarna var bara här en stund. – En stund?! – Du förstorar alltid allt. För övrigt, – Max rynkade ögonbrynen, – jag börjar undra om du försöker vända mig mot min son. Anna såg på sin man och kände inte längre igen honom. – Max, vi måste prata, – sa hon nästa dag. – Om oss. Om vår framtid. Maken blev spänd, men satte sig. – Jag orkar inte längre, – Anna talade långsamt, vägde varje ord. – Ett halvt år har jag stått ut med brist på respekt. Från Daniel – otrevligheter. Från dig – fullständig likgiltighet inför mina känslor. – Anna, jag … – Låt mig tala klart. Jag har verkligen försökt att bli en del av den här familjen. Men det finns ingen familj. Bara du, din son och så jag – en främmande kvinna man står ut med för att hon lagar mat och städar. – Du är orättvis. – Orättvis? När sa din son senast ett snällt ord till mig? När stod du senast på min sida? Max teg. – Jag älskar dig, – sa han till sist lågt. – Men Daniel är min son. Han kommer alltid först för mig. – Först, före mig? – Framför alla förhållanden. Anna nickade. Kylan hade spridit sig inuti. – Tack för din ärlighet. Bägaren rann över två dagar senare. Anna hittade sin favoritblus – födelsedagspresent från mamma – klippt i bitar. Blusen låg på hennes kudde; det var uppenbart vem som var ansvarig. – Daniel! – Anna kom ut med tygbitarna i handen. – Vad är det här?! Tonåringen ryckte på axlarna utan att släppa blicken från mobilen. – Ingen aning. – Det där är mitt! – Och? – Max! – Anna ringde sin man. – Kom hem, nu. Max kom, såg på blusen, på sonen och på Anna. – Daniel, var det du? – Nej. – Ser du? – Max slog ut med händerna. – Han säger att det inte var han. – Vem då?! Katten?! Vi har ingen katt! – Kanske hände det av misstag… – Max! Anna såg på sin man och förstod att det var meningslöst att prata mer. Han kommer aldrig att ändra sig. Han kommer aldrig att ta hennes parti. För honom finns bara en person – hans son. Och hon… hon är bara praktisk att ha i huset. – Daniel har det svårt utan sin mamma, – upprepade Max för hundrade gången. – Du måste förstå. – Jag förstår, – sa Anna mycket lugnt. – Jag förstår allt. På kvällen packade hon sina väskor. – Vad gör du? – Max stod i sovrumsdörren. – Jag packar. Jag flyttar. – Anna, vänta! Kan vi prata? – Vi har pratat i ett halvt år. Ingenting förändras, – Anna vek försiktigt ner sina klänningar i väskan. – Jag förtjänar också att vara lycklig, Max. – Jag lovar, jag ska ändra mig! Jag pratar med Daniel! – Det är för sent. Hon såg på sin make – en vacker, vuxen man som aldrig lärde sig vara make. Bara pappa. Och en sådan pappa som förstör barnet med sin blinda kärlek. – Jag skickar in skilsmässopapperen nästa vecka, – sa Anna och drog igen dragkedjan på resväskan. – Anna! – Hej då, Max. Hon lämnade lägenheten utan att se sig om. I hallen syntes Daniels ansikte – för första gången på all tid läste Anna något annat än förakt i hans ögon. Osäkerhet? Rädsla? Det spelade ingen roll längre. Den lilla hyrestvåan var liten men trivsam – ettor i ett lugnt bostadsområde, med fönster mot en tyst gård. Anna packade upp, bryggde te och satte sig på fönsterbrädan. För första gången på ett halvt år kände hon ro. …Skilsmässan gick igenom efter två månader. Max försökte några gånger ringa, bad om en chans till. Anna svarade vänligt men bestämt: nej. Hon bröt inte ihop. Blev inte bitter. Hon förstod bara att lycka inte är tålamod och ändlösa uppoffringar. Lycka är när man blir respekterad och uppskattad. Och en dag kommer hon att hitta det. Men inte med den här mannen.