Ett föräldrahjärta. En berättelse Tack för ert stöd, för alla gillningar, ert engagemang och era kommentarer på mina berättelser, för att ni prenumererar – och ett särskilt STORT tack från mig och mina fem katter för era donationer. Dela gärna berättelserna om ni tycker om dem – det värmer författarhjärtat! – Varför är du så dyster i morse? Inte ett leende… Kom, nu äter vi frukost. Maken kom gäspande ut i köket – äntligen en ledig dag. På spisen fräste stekta ägg och bacon, och hustrun hällde upp te. Hon skyfflade över det mesta av äggen till hans tallrik och la dit bröd: – Ät nu! – Har jag gjort något fel, Anna? – frågade Per försiktigt. – Ja, vi båda har. Vi har inte lyckats uppfostra barnen, – sa Anna och satte sig, utan mycket aptit hon heller. – Vår dotter och son är vuxna nu, vi åt snålt medan de växte upp och gjorde allt för dem. Men vem tar hand om oss, om så bara med ett uppmuntrande ord? De har alltid problem: ibland är livet tråkigt, ibland saknas pengar. Både Sara och Emil klagar jämt. – Hur menar du? Per var redan klar med äggen och bredde nöjd smör och sylt på en skiva färskt bröd. – Dig berättar de inget för – de skriver till mig, mamma. Emil ville ta familjen till bowling igår, bad om pengar innan lönen. Jag blev arg och sa nej – han blev sur. Och Sara ringde före, deppig för att sångkarriären går trögt. Visst, sjunga är ju kul, men man måste ju jobba också. Men hon vill leva på att sjunga, och det funkar ju inte, det måste hon inse. Och i barndomen lekte de jämt ihop – nu pratar de knappt ens längre! Anna la undan sin kalla äggröra och drack sitt te. – Oroa dig inte så, det löser sig – vi var också unga en gång, – försökte Per trösta henne, men Anna blev bara mer upprörd. – Nej, Per, nu minns du fel. Vi levde efter våra resurser och var glada för det lilla! När Emil föddes – vilken glädje! Vagnen och sängen fick vi av min väninna, bodyn och filtar ärvdes av min syster. Allt begagnat men ändå fint – barn växer ju snabbt. Vi var lyckliga! Och när vi köpte vår begagnade Volvo – då kände vi oss rika! Men våra barn tror att livet inte är värt något om de inte varit utomlands. Varför blev det så här? – Tiderna har förändrats, Anna, frestelserna är fler och de är unga, det vänder nog – vänta bara. – Bara det inte blir för sent, i jakten på allt ska livet levas också. Jag ser mig i spegeln och undrar – redan mormor? Och du är farfar… Samtalet avbröts av att mobilen ringde – det var Emil. – Jaha, nu är det något igen, – Anna svarade, blev förvånad och for upp. – Per, klä dig – Emil har hamnat på sjukhus, det var hans rumskamrat som ringde. – Vad har hänt? – Per steg upp och började snabbt klä sig. – Fick inte riktigt klart för mig, men han skar sig i armen med vinkelslipen, försöker sy fast handen. Bara det går vägen! Kom nu, fort. De klädde sig hastigt, inte gamla men inte heller unga föräldrar och riktigt oroliga. De rusade iväg till sjukhuset, allting glömt… På vägen ringde Sara: – Mamma, jag tänkte titta över till er i eftermiddag, går det bra? – Kom förbi, gumman, vi hoppas vara hemma igen då – ropade Anna andfått till dottern och sprang ifatt Per mot bussen… På sjukhuset lugnade personalen dem direkt, handen var räddad – men ännu fick de inte hälsa på sonen. – Jag går ingenstans, jag väntar här, – sa Anna och satte sig i väntrummet, Per bredvid. Då stormade Sara in och slängde sig i deras famn: – Mamma, ni ska inte se så ledsna ut! Det gick bra, Emil jobbade extra igår, skulle laga någons bil och snittade sig på nåt. Nu är han sydd och allt funkar, sluta oroa er, ni ser ju ut som det värsta hänt! – Hur vet du? – viskade Anna bara. – Jag och Emil messar alltid, och hans fru Linda också. Vi hjälper varandra. Varför? – För vi trodde ni aldrig hördes, varför sa ni inget? – förklarade Per. – Men pappa, ni är alltid så starka och klarar allt – vi vill bara inte bekymra er. Ni ser ju fortfarande unga ut, så vi försöker ge er lite liv för er själva nu. – Hade ingen aning, jag trodde ni blivit likgiltiga, – Anna skrattade lättat. – Nej, mamma, ert generation – ni är helt otroliga. Vi försöker vara som ni, men det är inte så lätt alla gånger – fast vi gör vårt bästa! Föräldrarnas blickar var nu mycket lugnare. – Och vet ni vad – jag fick ett nytt jobb! Och nu får jag sjunga på olika evenemang också. Förskola ena dagen, äldreboende nästa. Pensionärerna applåderade, och en dam blev till och med tårögd – hennes dotter är känd sångerska men har aldrig tid att hälsa på… Fruktansvärt! Sara kastade sig om sina föräldrar: – Vi älskar er, jag och Emil, det ska ni veta… Nu kom sköterskan och släppte in dem en stund till sonen. Anna blinkade bort tårarna, men Emil sa lugnt: – Mamma, det värsta är över, oroa dig inte. Pappa, du berättade ju en gång hur du blev stungen av getingar i garaget så illa att du låg på sjukhus – livet händer. När jag är hemma igen, kom över till oss på nyår! Sara vill också presentera oss för sin kille, har hon inte hunnit berätta, va? Hem gick Anna och Per promenerande, för att samla tankarna – inte så unga längre, men inte riktigt gamla heller. Åh, detta föräldrahjärta! Alltid oroar det sig för sina barn. Det känns som att andras barn är enklare, och man vill att de egna ska vara bäst, leva rätt, lyda sina föräldrar. Men de har sin egen väg – hur den än ser ut… Och våra barn är ändå de bästa – de är ju våra barn.

Föräldrars hjärtan

Tack för ert stöd, för alla likes, ert engagemang och kommentarer på mina berättelser, för att ni följer mig och ett STORT tack för era Swish-bidrag, både från mig och mina fem katter.
Dela gärna berättelserna som ni gillar på sociala medier det gläder en författare mycket.

Varför är du så dyster redan på morgonen? Du ler inte ens. Kom, nu äter vi frukost.

Mannen gick gäspande in i köket, det var äntligen söndag. På spisen fräste bacon och ägg, och frun hällde upp te. Hon sköt över till honom större delen av äggröran och lade upp bröd, Ät nu, Erik!

Har jag gjort något fel, Ingrid? frågade Erik vänligt.

Vi har båda gjort fel. Vi har inte lyckats uppfostra barnen på rätt sätt, sade Ingrid Gustafsdotter, satte sig bredvid och började småplocka med maten, om än utan aptit.

Både dottern och sonen har vuxit upp, vi har avstått från mycket när vi uppfostrade dem, det var tuffa tider. Vi har alltid funnits där för dem, men vem stöttar oss, ens i ord? De har alltid problem, alltid något att klaga på Anna har det tråkigt med livet, och Viktor har aldrig pengar. Det är alltid gnäll, oavsett vem av dem det är.

Hur menar du det?

Erik hade redan ätit upp äggen och bredde nöjt smör på en skiva färskt tunnbröd, och ovanpå det lingonsylt.

Du har det bra, de skriver aldrig till dig, det är alltid till mig. Viktor ville ta familjen till bowlinghallen igår, bad om pengar till nästa lön, men jag blev arg och gav inget. Då blev han sårad. Och innan dess ringde Anna. Hennes sångkarriär går inget vidare, så hon var helt nere. Hon älskar visserligen att sjunga, men man måste ju jobba också! Hon vill försörja sig på sången, men det går ju inte. Alla kan inte det, det borde hon insett vid det här laget, det är dags att skaffa ett vanligt jobb! Och förr var hon och Viktor så nära, men nu verkar de knappt prata med varandra!

Ingrid Gustafsdotter puttade undan de kalla äggen och drack sitt te.

Oroa dig inte så, allt ordnar sig nog. Vi var också unga en gång, minns du? försökte Erik trösta, men det gjorde bara Ingrid mer upprörd.

Vad pratar du om, Erik. Tänk efter. Vi levde efter våra tillgångar och var glada för det vi hade! När Viktor föddes var det glädje. Vagnen och spjälsängen gav min väninna mig, och min syster skickade kläder, filtar och sparkdräkter från sin äldste son. Nästan allt var begagnat, men som nytt, barn växer ju så snabbt. Och vi var lyckliga. Och när vi köpte vår första Volvo, då var vi stolta! Parkerade i garaget vid huset, kände oss rika! Men våra barn För dem räcker det inte om man inte varit utomlands, som om livet då är meningslöst. Var det så vi lärde dem?

Tiderna har förändrats, Ingrid. Det finns fler frestelser nu, de är unga, låt dem förstå själva.

Tänk om det blir för sent, när de bara jagar rikedom och missar livet. Tiden går, Erik. Jag ser mig själv i spegeln och undrar är det verkligen jag, redan farmor. Och du farfar

Samtalet avbröts av ett telefonsamtal, det var sonen Viktor.

Nu är det väl något igen, Ingrid tog telefonen och ögonen blev stora, hon flög upp från stolen.

Erik, klä på dig snabbt, Viktor ligger på sjukhuset, det var hans granne på avdelningen som ringde.

Vad har hänt? Erik reste sig hastigt och började klä på sig.

Jag förstod inte allt, han sågade sig i handen med vinkelslip, skivan gick sönder och rev honom. De försöker sy fast handen, hoppas verkligen det ordnar sig. Om han förlorar handen Kom nu, snabbt.

De klädde på sig i hast, inte unga längre men heller inte gamla. Oroade föräldrar.

Och de sprang, glömde allt rusade mot sjukhuset till sin son…

Medan de sprang, ringde Anna Mamma, kan jag titta förbi till lunch?

Ja, kom, vi är nog hemma då, ropade Ingrid andfådd till sin dotter och sprang sedan efter Erik till busshållplatsen

På sjukhuset blev de snabbt lugnade, handen hade gått att rädda men de fick inte besöka honom ännu.

Jag går inte härifrån förrän jag får träffa honom, sade Ingrid och satte sig i väntrummet, Erik satte sig tyst bredvid.

Plötsligt kom Anna inspringande på sjukhuset, sprang fram till dem:

Mamma, ni ser så oroliga ut? Allt är okej Viktor tog ett extrajobb igår, hjälpte någon med bilen. Någonting satt fast, och han var tvungen att såga och slant, men de har redan sytt ihop handen, han har rörelse i fingrarna, mamma, ni ser alldeles skräckslagna ut, men det har ordnat sig!

Hur vet du det? Ingrid kunde knappt få fram orden.

Vi skriver alltid till varandra, jag och Viktor, och med hans fru Lena också. Vi hjälper varandra, vadå?

Vi trodde ni knappt hade kontakt, varför har ni aldrig sagt något? frågade Erik Gustafsson.

Pappa, ni är ju så starka och rättvisa, alltid klarat allt. Vi vill inte oroa er mer. Anna log, och dessutom, ni ser fortfarande unga ut. Vi vill låta er njuta av livet nu.

Jaså ni tror det, jag trodde ni inte brydde er om oss längre, log Ingrid svagt.

Men mamma, ni som är från en generation av supermänniskor! Vi försöker vara lika er, men det går ju inte alltid pappa, vi gör vårt bästa, förstår ni inte?

Föräldrarnas oro mildrades, och deras blickar blev mjukare.

Förresten, jag skulle berätta jag har fått jobb! Och nu blir jag bjuden att sjunga på olika tillställningar. I förskolan, och igår sjöng jag på ett äldreboende de klappade så mycket! En gammal dam grät till och med. Hennes dotter är en känd sångerska, men jobbar jämt borta, så mamman har hon placerat här, hemskt egentligen!

Anna slängde sig plötsligt fram och kramade sina föräldrar, Vi älskar er så mycket, ni ska inte tro annat

Då fick de äntligen besöka Viktor en stund. Ingrid var nära att börja gråta, men Viktor sade lugnt:

Mamma, ta det lugnt, det värsta är över nu. Oroa er inte så. Pappa, minns du när du hittade getingboet i garaget där bilen stod, och blev så många gånger stucken att du låg på sjukhus? Det händer saker. När jag kommer hem, firar vi nyår hos oss. Nu har det varit så stökigt, vi ses så sällan. Anna ska visst presentera oss för sin pojkvän också, det har jag inte hunnit säga

Hem gick Ingrid Gustafsdotter och Erik Gustafsson till fots, de ville ta en promenad.

Inte gamla, men inte längre unga föräldrar.

Det föräldrahjärtat, det vill aldrig sluta oro sig för sina barn. Man tror att andras barn är så välartade, och man önskar så att ens egna ska leva rätt och lyssna på sina föräldrar.

Men de har sin egen väg, hur den än ser ut Och våra barn, de är ju ändå våra barnLuften var frisk och kall om kinderna när de gick hemåt, hand i hand som förr. Träden hade släppt de sista löven, trottoarerna kantades av frostglittrande gräs. Ena foten framför den andra, tankarna fortfarande kvar hos barnen, men nu med värme och lättnad blandad i oron.

När de närmade sig huset såg de genom fönstret att någon redan tänt en lampa i köket Anna stod och diskade, hennes röst hördes svagt medan hon nynnade på en gammal visa från barndomen. Erik såg på Ingrid och log, den där speciella blicken som bara två människor med ett långt gemensamt liv kan ge varandra.

Innan de gick in stannade Ingrid upp ett ögonblick på trappan, såg upp mot den blåbleka himlen och tänkte: så mycket av livet består av väntan, oro, och längtan, men också av minnen och hopp. Hon hörde Annas skratt blandat med ljudet av porslin, och någon minut senare kom Anna ut för att möta dem, omfamnade sin mamma så hårt att det snörpte i hjärtat.

De gick in, vardagsrummets värme slog emot dem, katten jamade och strök sig mot Eriks ben. Tillsammans dukade de fram kaffe och bullar, och samtalet cirklade mellan minnen och planer: om huset, om julen, om barnbarnens upptåg och nya jobb och pojkvänner som kanske skulle stanna för gott.

Och Ingrid tänkte, medan hon såg på sin familj runt bordet, att kärleken alltid hittar tillbaka. Att föräldrars oro aldrig tar slut, men kanske är det så det ska vara. Det är just den oron, den svårflirtade, envisa hoppfullheten, som binder samman generation efter generation.

Ute föll snön, ett stilla vitt täcke, som om världen ville börja om och lova något nytt och gott. I det lilla köket, med alla lampor tända, fanns en stilla förvissning: att de nog ändå uppfostrat sina barn till det viktigaste av allt att hålla ihop. Och så rann samtalen vidare, och där i värmen och ljuset lät de oron vila för en stund, och litade på att tiden skulle bära dem vidare.