9 februari
Det har nu gått ett decennium sedan jag och min fru gifte oss. Vi bor i en tvåa på Södermalm, och betalar fortfarande av på vårt bolån. Vi har inte riktigt vågat skaffa barn än. Vi vill först känna att vi står stadigt, bygga upp något tillsammans, innan vi tar det steget.
Min lillebror, Jens, är också gift. Han bor i en liten etta med sin fru Lovisa. Jens sliter ont, han jobbar dubbla heltidsjobb och tar ibland extraknäck på kvällarna. Lovisa arbetar inte överhuvudtaget. Hon är gravid mest hela tiden, känns det som. Redan har de tre barn, och fjärde är på väg. Häromveckan hörde jag dessutom att de planerar ännu en till.
Trots det tar de lån till hushållsmaskiner och lite allt möjligt. Jag och min fru Maja har ofta fått rycka in ibland med pengar, ibland med matkassar. Ibland är det ren fräckhet från Lovisas sida; hon kräver snarare än frågar när hon behöver något.
När vi sätter gränser får jag och Maja ofta en sur reaktion tillbaka. De kan vara arga i några veckor men snart kommer de alltid tillbaka med en ny önskan.
Förra veckan gick Lovisa för långt. Hon satt med magen i vädret vid vårt köksbord, såg mig rakt i ögonen och sa:
Eftersom ni inte har några barn, och vi snart har fyra, borde ni ge oss er lägenhet.
Jag trodde hon skämtade, men hon såg allvarlig ut.
Och vart ska vi ta vägen, tycker du? Ska vi flytta in i er lilla etta?
Nej, sa hon. Ni kan hyra nåt, så hyr vi ut ettan till någon annan. När flyttar ni ut?
Jag blev så ställd att jag knappt visste vad jag skulle säga.
Vet du vad, Lovisa, du borde kanske kolla in på S:t Görans och prata med nån, sa jag och visade henne ut ur lägenheten.
Då vände hon sig om i dörröppningen och sa:
Då kan det ju hända att jag förlorar barnet, och då är det ditt fel, och smällde igen dörren.
Sen hörde jag inget mer. Förutom på kvällen mitt i natten, klockan två, knackade Jens på som en dåre. Han skrek och gormade och skyllde alltsammans på mig. Maja fick honom lugn nog att sätta sig och berätta vad som hänt. Jag förklarade lugnt för honom vad Lovisa sagt; han hade fortfarande svårt att smälta det. Min fru hällde ett glas iskallt vatten över huvudet på honom (gammalt trick från hennes mormor på Gotland) och jag följde ut honom i trapphuset.
Vi har inte hörts sen dess. Min bror är borta ur mitt liv nu.
Vad har jag lärt mig av det här? Jo: Man måste stå upp för sin egen familj och sätta gränser, även om det gör ont. Blodsband betyder inte att man får trampa på varandra hur mycket som helst.
