Sonen till min före detta make, från hans andra äktenskap, har fått en cancerdiagnos och han bad mig om pengar. Jag sa nej!
Jag är 37 år gammal, har varit skild i tio år. Min ex, Anders Johansson, förrådde mig och jag har aldrig kunnat förlåta honom. Idag lever han med sin nya fru, Helena Lund.
Helena blev gravid av Anders, födde deras son och de gifte sig. Jag valde att hålla mig borta och låta dem ha sin lycka. Vad som händer i deras liv vet jag inget.
Jag har en bra inkomst som projektledare på ett ITföretag i Stockholm, och jag har sparat en del. Förra veckan dök Anders upp i min trappa. Vi hade inte setts sedan skilsmässan. Jag blev förvånad, men han tog samtalet första. Lars har cancer, sa han, behandlingen kostar en hel del, och vi har knappt några kronor kvar.
Jag hade nyligen sålt den gamla familjevillan i Dalarna, som jag ärvt av min farmor. Pengarna låg på mitt konto några miljoner kronor. Anders hörde det och kom för att be om en del. Det kom i precis rätt tid, tänkte jag, men ändå var jag tveksam.
Jag hade planerat att köpa en sportbil, men jag hade ändå inte lärt mig att köra. Tiden var knapp och beloppet var stort, men jag hade inga bråttom att avyttra min förmögenhet. Jag tänkte på om jag någonsin skulle ge honom pengar om jag själv blev sjuk jag tvivlade starkt.
Har du någon aning om hur hopplösa vi är! röt Anders, som om han kunde se in i mitt hjärta. Han tänker aldrig på mina känslor, ej ens på sin egen frus. När vi skilde oss bytte han mig utan tvekan mot Helena. Vi delade våra tillgångar rakt upp, och han påstod att allt skulle gynna hans nya familj. Han krävde att jag skulle ge tillbaka den lägenhet han hade köpt före vårt bröllop men den var min från början. Det räddade mig.
Nu står han här och kräver pengar, talar om sina känslor! Han lovade att visa alla papper om sonens sjukdom, men jag behöver dem inte. Jag tänker inte ens på hans löften om återbetalning. Lars rehabilitering kostar också mycket. Jag tvivlar på att någon någonsin får tillbaka vad de lånar.
Varför lånar du inte pengar i banken? frågade jag honom.
Jag såg rakt in i hans ögon och svarade att jag hade ett eget ansvar för mina pengar. Han skrek, föreslog att jag skulle falla på knä för att be om förlåtelse, men jag vägrade. Varför skulle jag förnedra mig? Jag vill inte se honom igen. Han förrådde mig, så han får gå sin egen väg.
Han hotade att återkomma när jag lugnat ner mig och tänkt på allt. Det finns inget att tänka på.
Man kan säga att jag saknar medkänsla, men sanningen är att jag vill behålla min ekonomiska frihet. Jag ska inte låna ut till dem det blir en läxa och ett pris för deras handlingar. Efter mötet känns det lite tungt, men beslutet är fattat: ingen hjälp.
