Onsdag, 6 mars
Imorgon fyller min svärmor år.
Min dotter är nu fyra och en halv månad gammal. Först föreslog svärmor att vi skulle komma och fira hos henne, och vi hade bestämt att min egen mamma skulle sitta barnvakt under tiden. Men sen ändrade svärmor sig och ville istället, tillsammans med min svärfar och min bonusdotter, komma till oss och fira här hemma. Jag har inte råd att ta ut alla på restaurang, min fru håller med, och familjen är ändå inte intresserad. De är enklare människor, nöjda med det lilla.
Jag har svårt att förstå varför min svärmor valde att fira sin födelsedag hemma hos oss. Ville hon bara reta mig, sätta mig på prov som värd, samla familjen runt samma bord… eller försöker hon faktiskt närma sig efter alla år av kylig stämning mellan oss? Vår relation har alltid varit spänd, och sedan lillan föddes har det blivit värre. Jag tror att hon kanske försöker släta över gamla konflikter, men det här sättet känns fel. Hon har aldrig varit direkt elak i ord, men hennes handlingar har sårat mig. De sista resterna av något varmt inom mig för henne är borta. Det spelar ingen roll hur hon ler mot mig, jag vet nu vad hon verkligen ser mig som.
Jag hindrar henne inte från att träffa barnbarnet. Hon verkar ändå inte särskilt intresserad. Inför varje helg frågar jag min fru om farmor vill träffa sitt barnbarn jag har verkligen inget emot det. Själv har jag dock inget behov av att ses. Varje gång vi möts blir det stelt. Hon tänker säkert tillbaka på saker hon sagt, och det gör jag också.
Det är sant, min bakgrund är inget att skryta med både min pappa och min syster dricker. Men betyder det att jag inte har samma värde som andra? Hon behöver inte respektera mitt behov av att sova lite längre på helgen, om nu lillan tillåter det. Helgerna är min fristad; jag vill inte behöva gå upp kl. 6.30 för att laga frukost till min fru om jag äntligen får sova ut. Ibland säger svärmor att de ska komma, ibland ändras det i sista minuten. Varje gång jag hör nyckeln i låset vill jag bara försvinna härifrån…
Och så nämner hon ständigt att det faktiskt är hennes lägenhet och hennes regler. Visst, det var hennes, och jag är tacksam för att vi får bo här men nu bor vi faktiskt här, och det är vår vardag. Ska jag behöva vara rädd för att gå omkring i t-shirt och mysbyxor hemma? Man förväntar sig ändå lite hyfs. Ingen hyresvärd kliver bara in i sitt uthyrda boende utan att knacka först är det så här det ska gå till? För mig känns det som en tydlig påminnelse om vem som egentligen bestämmer.
Vår relation har varit spänd ända från början. När hennes son friade till mig ville hon inte ens träffa mig. Hon ringde flera gånger och trodde knappt på att vi varit på stadshuset. Hon ville varken se mig hemma eller ute på café. Hon vet inte om att jag aldrig haft någon innan hennes son.
Första gången vi möttes då hade jag och min fru varit ihop i fem månader var ett riktigt magplask. Hon visade ingen värme och var direkt otrevlig när vi hälsade på. Svärfar har jag bara träffat en enda gång, på vårt bröllop. Kanske är det därför jag känner denna motvilja, eller kanske är det alltihop tillsammans.
Jag är usel på att låtsas, även om jag klarar av det när det behövs. Men i det här fallet vill jag inte ens försöka. Jag vill inte ge sken av att vi har någon speciell relation. Lägenheten har hon överlåtit till sin son, och det är vi som bor här nu. Andra dagen efter att vi kommit från BB var hon riktigt elak: hon tryckte ner mig om min bakgrund och sa att jag är en belastning för hennes son och ja, kanske är jag det ibland, men sånt säger man bara inte. Hur kan en 55-årig kvinna, som jag personligen aldrig gjort något ont emot förutom det faktum att jag nu lever med hennes son, behandla sin svärdotter så, särskilt efter en förlossning?
Jag har inget emot besök, men just nu vill jag inte vara värdinna. Istället hjälps vi åt och det blir jag som får springa mellan barn och bord, och vänta in att gästerna vill gå hem. Nåja, jag har i alla fall köpt en present till henne.
Det jag lär mig av det här är nog att jag får jobba på att sätta gränser och försöka göra det bästa av situationen. Kanske leder hennes födelsedagsfirande åtminstone till lite mer förståelse eller så får jag helt enkelt öva på tålamod och självrespekt.
