Min mans faster har lämnat honom en liten lägenhet i centrala Stockholm som arv. Den är så pass liten att man knappt får in ett piano men visst, det är centralt. Jag och min man har tre barn: vår äldsta dotter, som heter Tindra, är nitton och pluggar just nu. Vår äldste son, Olof, är tolv, och lille Knut är fem. Vi bor faktiskt rätt rymligt med våra tre rum och kök alla har eget krypin och lite bonusyta för lego och läxböcker.
Häromveckan bråkade jag och min man om vad vi egentligen ska göra med den där lilla lägenheten i stan. Jag föreslog att Tindra kunde få bo där på egen hand hon är ju vuxen nu, och med tanke på hur snabbt det går här i livet, kanske hon snart står med sambo och flyttlådor. Min man tycker dock att det vore orättvist mot Olof och Knut. Han har fått för sig att vi borde sälja lyan och dela pengarna lika mellan alla tre. Jag tycker, uppriktigt sagt, det är lite galet ungarna skulle ändå inte få ut mycket av pengarna. Att köpa en bostad för några tusenlappar är ju ren fantasi knappt så man får ett gammalt Volvomonster för dom pengarna!
Skulle vi ändå göra enligt min mans idé så hamnar slanten på sparkonton tills pojkarna är vuxna, och Tindra skulle på sin höjd ha råd med en begagnad bil. Själv tycker jag man ska ta tillvara på den möjlighet som finns nu bättre en fågel i handen än tio i skogen! Vi kan ju i alla fall ge ett barn bostad nu, och när pojkarna blir äldre hittar vi säkert en lösning även för dem. Det är lång tid kvar tills Olof och Knut behöver flytta hemifrån barn har faktiskt annat att tänka på än kvadratmeterpriser.
Men min kära make är övertygad om att om vi låter Tindra ta lägenheten, så kommer det skapa osämja mellan syskonen. Han målar upp framtiden i dystra färger, med evigt gnabb och bittra släktträffar. Jag tror dock att kidsen klarar sig fint grabbarna förstår ju ändå inte hela grejen ännu, så vi har tid att fundera på deras framtid.
Vi har inte berättat något för barnen än, för ärligt talat vet vi inte själva. Lägenheten är i ett skick som får Skansen att rodna kräver renovering från topp till tå, och för tillfället har vi knappt råd med en ny gardinstång, än mindre ett stambyte.
Så nu sitter jag här och funderar: är det jag som är rimlig, eller min make? Ska jag stå på mig, eller är det läge att böja sig? Eller finns det måhända någon tredje, ytterst svensk, lagom väg som vi två har missat? Någon som har en lösning lika smidig som ett par snabba tofflor på parketten?
