Hittade en anledning att fria. En berättelse.
Tack så mycket för allt stöd, alla gilla-markeringar, era reaktioner, snälla ord och prenumerationer och ETT STORT TACK från mig och mina fem kattmagnater för alla fina Swish-bidrag!
Sprid gärna berättelser som du gillar på sociala medier det är alltid uppskattat av författaren!
Ville din dotter ha en rasren hund? frågade en granne till en kvinna i trapphuset.
Ville och ville, men pengar växer ju inte på träden. Vi klarar oss själva, så det finns inget över, svarade kvinnan. Men grannen bara log sitt bredaste leende, Tar du den gratis, ska vi åka?
Som på beställning råkade dottern Elvisa ha kommit hem från skolan just då, och så fort hon hörde det i dörren satte hon igång:
Mamma, vi MÅSTE åka, den är ju gratis, hallå!! Jag lovar att gå ut med den varenda dag, och jag ska bara få A i skolan, snälla mamma!!
Men alltså, Anton, vilken typ av karl är du egentligen! Sätter griller i huvudet på ungen, och så får jag ta skiten sen, suckade Marina Karlsson.
Men Marina, du borde ge mig en ärlig chans innan du blir upprörd. Jag är en bra karl, pålitlig och stadig. Har allt utom fru bara lite ensam sådär!
Sluta nu, Anton, varför ska jag ägna dig en chans? Vi har ju känt varann sen dagis, jag har ju alltid varit minst sju år äldre! Jag gick typ ut nian när du gick i trean, skärp dig, ivrade Marina ännu mer.
Men nu är ju vi nästan jämbördiga kolla, du når mig knappt till axeln, och du är svagare än jag! sa Anton och försökte halvhjärtat lägga armen om Marina.
Elvisa, ser du hur mycket längre jag är än din mamma!
Men smartare är du inte, kramas du sådär mitt framför barnet, svarade Marina och vred sig undan.
Det är ju det som saknas! En smart kvinna som du, annars hade jag varit lycklig för längesen, log Anton lite patetiskt.
Kan ni sluta snacka nu? Ska vi åka och hämta hunden eller inte?! pep Elvisa med gråten i halsen.
Just det! Tänker du hitta en sån där söt sak i butiken? Men här är den gratis, med söta prickar och hela bakhistorian ni måste se det själva, sa Anton mystiskt, och Elvisa klamrade sig genast fast i mammas arm.
Maaaamma, du looovaadee!
Anton fattade direkt att Marina vacklade och började genast plocka fram bilnycklarna.
Vad säger du, ska jag starta bilen? Det är tvärs över gatan bara, lovar, ni kommer inte ångra er!
Marina gav honom en misstänksam blick, suckade djupt och sa till dottern:
Okej, men de säger ju att den är liten! Men du, Elvisa, får du inte minst VG nu
Hela vägen till adressen ställde Elvisa tusen frågor: Är hunden glad? Vad heter den? Anton, är vi framme snaaart?
Till sist parkerade de vid ett gammalt hyreshus.
Det här var mammas gamla lägenhet, jag har hyrt ut den men det blev katastrof sist. Förlåt röran där inne, jag hann aldrig städa efter kaoset som de lämnade efter sig. Upptäckte allt först igår när jag skulle hämta hyran
Och nog var det stökigt! I berg av gamla påsar med ris, tomma kartonger från pepparkakor och tillplattade, stinkande surströmmingsburkar, där satt, axel mot axel, en grå katt med gula ögon och en lurvig liten hund.
Smutsiga, toviga men visade sig snabbt ha vägrat ge upp, trots ödet deras ägare fixat.
Så du ser! berättade Anton, lätt nervöst. Jag hade inte varit här på en månad, skulle bara hämta hyran och så hittar jag det här!
Grannarna hade redan avslöjat att de två tjejerna som hyrt lägenheten smitit för två veckor sedan, utan att betala, naturligtvis.
Katt och hund hade lämnats kvar, oönskade.
Så där satt de, övergivna, ovetande om någon skulle hitta dem eller om de skulle bli räddade.
Helt utan mat och vatten, instängda i ödsligheten.
Men hur klarade de sig? utbrast Elvisa förskräckt.
Tecken på deras kamp mot svälten syntes överallt. Allt ätbart var borta. Kex och godis slukades direkt, sedan åt de torr pasta, till och med råa havregryn. De fick på nåt mirakulöst vis upp burkar med köttbullar (med öppningsflärp) och så söt kondenserad mjölk ur tetra som de slukat. Helt otroligt.
Vattnet då? Katten, verkar det som, kunde slå på badrumskranen eller råkade öppna den. Otrolig tur att de inte vridit på för mycket då hade grannarna haft vattenfall i köket, även om de åtminstone blivit räddade fort.
Anton visste på en gång vilka man skulle ringa Elvisa slängde sig direkt ner för att pyssla om både vovve och katt, utfodra dem med det djurfoder som Anton hade tagit med sig.
Till och med Marinas ögon blev tårfyllda av medlidande
Ja du, Marina, det här visar hur snäll och god du är, viskade Anton till henne medan Elvisa klappade och matade sina nya lurviga kompisar. Så, ska vi ta hem båda två, eller? Och du Marina, vill du gifta dig med mig? Just därför har jag aldrig stadgat mig det fanns ingen som du! Ska vi slå oss ihop? Vi kan ha det bättre än alla andra. Jag har en bil, två lägenheter där kan Elvisa få bo när hon blir stor, och den andra hyr vi ut (till ordentligt folk, alltså). Gifter du dig med mig, så får vi kanske fler barn och tänk så fint vi kan ha det! Och vi har redan katt och hund som i varje respektabel svensk familj vad säger du, Marina?
Säg ja, mamma! ropade Elvisa, inte ens hon fattade helt vad grannen Anton svamlade om.
Anton skrattade till.
Ser du! ALLA är med! Kom igen nu, Marina!
Men Anton, driver du eller? Marina rodnade plötsligt.
Faktum var, att det var ju en riktigt hygglig man, snäll och snygg, som tagit hand om dessa små djur istället för att bara vifta bort dem.
Och Marina, om hon ska vara ärlig, hade aldrig trott att någon skulle fria till henne. Men när hon nu såg Anton där, ivrigt leende och med armen runt henne, slog hjärtat ett lyckligt litet dubbelslag.
Du får faktiskt ge mig lite betänketid, om du nu inte skojar alltså, din charmör! fnissade Marina, alldeles blossande röd.
Tänker du på saken så gör det! Vi är ju knappast högmodiga människor. Jag tar katten hem till mig så länge, och ni får vovven, precis som ni önskade. Och imorgon kommer jag och Misse förbi och hämtar svar! Så får Barbro (det vill säga hunden) städa undan lite först, skrattade Anton och gav hunden en klapp. Barbro svarade med ett lyckligt voff.
Och så var det klappat och klart: Anton övertalade Marina att bli hans fru.
En månad senare firade hela trappuppgången bröllop.
Förberedelserna fixades hemma hos Marina, men dukningen hölls hos Anton han hade ändå större plats i sin bachelorlya.
Misse och Barbro släppte aldrig taget om sina nya människor djur känner instinktivt vilka man måste hålla sig nära i livet.
Ett år senare fick Marina och Anton tvillingar Saga och Rasmus.
Nu har Misse och Barbro riktiga arbetsuppgifter: hålla koll på småttingarna. I en svensk storfamilj får alla något att göra.
Men viktigast av allt: I en stor och lycklig familj finns det alltid mycket glädje!
Glädje för barnen och såklart, för djuren också.
Särskilt när både katt och hund finns i huset!
