Man brukar ju ta hand om barn från barnhem, men jag bestämde mig för att hämta hem min farmor från äldreboendet.
Ingen av mina vänner eller grannar var överhuvudtaget med på noterna. Alla pekade finger och muttrade: Tiderna är tuffa, och du har en sån hemma! Men jag är säker, nej, jag vet detta är det rätta att göra.
Förr var vi en fyrmannafamilj: jag, mina två döttrar och min mamma. Tyvärr gick min mamma bort för åtta månader sen, och då återstod bara vi tre. Under de månaderna upptäckte döttrarna och jag att det faktiskt fanns både energi och tid över vi ville hjälpa någon. Jag har en gammal vän från gymnasiet som vid trettiofem, istället för att stadga sig och göra karriär, helt sonika söp ihjäl sig. Tragiskt nog drack han dessutom upp sin mammas pension. När hon vägrade ge honom mer slog han till han lämnade henne på ett äldreboende, tog hennes lägenhet och söp vidare.
Jag har känt den här damen sedan jag var barn, och hon känner mig minst lika väl. En gång i månaden hälsade jag och mina flickor på henne och tog med oss bullar och godis. Mina döttrar var överlyckliga när jag föreslog att vi skulle ta hem henne; den yngsta, som är fyra och ett halvt, skrek: Vi får en mormor igen!
Men du kan inte ana hur glad hon blev! Hon grät så länge av glädje att jag nästan fick hämta en klämmacka för att lugna ner henne. Nu har det gått nästan två månader sedan mormor flyttade in. Vi älskar henne, och hon älskar oss.
Men vi undrar ändå över hennes energi alltså, kvinnan är ju närmare åttio men har mer fart än en dalmas på midsommar! Hon är uppe klockan sex varje morgon och vi vaknar alltid till doften av nygräddade pannkakor eller plättar. Ingen av oss förstår riktigt hur hon bär sig åt, men vi klagar inte det är ju ändå aldrig fel på lite sockerchock från farmor på morgonkvisten!
