Att förbli människa
Det var mitten av december i Eskilstuna, och kylan hade inga planer på att ge med sig. Snön täckte knappt marken och vinden pressade sig in genom varje liten springa. Bussterminalen, ständigt dragig och med sin envetna lukt av kaffe från serveringen, rengöringsmedel och något odefinierbart gammalt, kändes som tidens sista utpost. De automatiska dörrarna slog igen med ett smällande ljud varje gång någon frusen resenär tryckte sig in från gatan.
Jag ställde ifrån mig min resväska och såg upp mot klockan över informationsdisken. Resan till Västerås hade dragit ut mindre på tiden än väntat, och nu hade jag tre timmar att fördriva här innan min buss söderut skulle gå. Den här terminalen var första, och utan tvekan den mest tröstlösa, av de två byten jag hade framför mig.
Mina biljetter var till kvällsbussen. Tiden kröp långsamt fram, och hela platsen smittade av sig ett slags rå, tärande tristess som sänkte sig in under skinnet. Skulle någon sett på mig nu hade de lätt kunnat känna igen en besökare. För över tio år sedan bodde jag i en småstad liknande denna, men nu kändes allt här krympt, färglöst och fullständigt avlägset från mitt nuvarande liv i Stockholm.
Mina välputsade stövlar ekade mot klinkergolvet. Ljus sandfärgad yllekappa, hår i klar struktur, dyrare skinnväska över axeln jag stack ut. I vänthallen betraktade jag människor: kiosktanten, gäspande över mobilen; ett äldre par som tyst delade en kanelbulle; en man i sliten vindjacka, blickande ut i intet.
Blickar vändes mot mig inte elaka, bara konstaterande: “hon är inte härifrån”. Jag kände själv att jag inte hörde hit. Det gällde bara att uthärda detta ingenmansland, detta tidevarv, för redan i morgon bitti skulle jag vara hemma i min varma, ljusa, bekväma Stockholmslägenhet, utan minsta spår av denna förlamande svenska småstadsmelankoli.
Just då, när jag famlade efter en plats att slå mig ner, stod plötsligt en människa i min väg.
En man. Kanske var han mellan sextio och sextiofem, med väderbitet ansikte sådan man lätt glömmer, men med ett slags ursprunglig värdighet. Han hade en väl använd, noggrant lagad höstjacka och höll en avlagd stickad mössa i handen. Han hindrade mig inte direkt. Han bara stod där, som om han vuxit fram ur draget och det bleka ljuset.
Ursäkta Fröken Vet ni var man kan få lite vatten här?
Hans fråga hängde i luften, lika tafatt som situationen själv. Mitt svar kom reflektoriskt, rent mekaniskt, nästan utan att titta på honom, och jag nickade bort mot kiosken med flaskorna stående i glasmontern.
Där borta, kiosken, sa jag och började gå förbi. Ett stänk av irritation letade sig fram. “Få dricka.” Och “fröken.” Sådana ord hörde man i princip inte längre, och vatten var ju knappast svårt att hitta flaskorna syntes ju tydligt.
Han nickade svagt. Tack så mycket men blev stående, som om stegen till kiosken var honom övermäktiga. Den plötsliga tvekan, hans hand som krampaktigt kramade mössan, drog till sig min blick. Jag höll nästan på att passera honom när jag såg.
Det var inte ålder eller kläder jag såg. Det var dropparna på tinningarna, fastän rummet var kyligt. Fingrarna som kröktes och släppte tyg. Läpparna, så bleka, och en blick som stirrade neråt, men liksom inte såg.
Något inom mig smalt snabbt bort: rastlöshet, irritationen, den där känslan av överlägsenhet det föll undan, som om hela min värld fick sprickor. Instinkten från tidiga år tog över, och det var inte plats för tankar.
Mår ni inte bra? frågade jag, och min egen röst lät oväntat mjuk. Jag gick fram till honom i stället för att gå förbi.
Han såg upp på mig, skamset och förvirrat.
Yrsel Trycket, kanske viskade han, och ögonlocken fladdrade.
Utan att tänka tog jag honom under armen, varsamt men bestämt.
Ni ska inte stå. Kom, vi sätter oss här, sa jag, och förde honom till en ledig bänk.
Jag satte mig själv på huk mitt emot honom. Sitt kvar nu. Luta er mot ryggstödet. Andas lugnt.
Jag ställde mig snabbt upp och gick mot kiosken. Kom tillbaka med en flaska vatten och en plastmugg.
Varsågod. Små klunkar.
Ur kappfickan tog jag fram en näsduk och torkade hans panna. Nu hela min uppmärksamhet på hans oregelbundna andning och svaga puls, min hand kring hans avkylda fingrar.
Hjälp, någon! ropade jag, tydligt och utan panik. En man mår dåligt! Kan någon ringa ambulans?
Terminalen vaknade. Den äldre damen ur paret var först framme, och räckte fram en tablett nitroglycerin. Mannen borta i hörnet ringde ett samtal, redan med ambulansens nummer på snabbval. Kiosktanten kom ut och snart anslöt fler. Alla de där gråbleka människorna jag knappt sett blev nu en gemenskap, samlade i ett oväntat ögonblick av oro.
Jag fortsatte tala lugnt med mannen och tryckte hans hand, satt kvar medan tiden töjdes ut och folk runt oss fylldes av ljud och förslag på hjälp. Nu var jag inte någon anonym tjänsteman från storstan, inte “magistern” med kontorsdräkt. Jag var bara någon som råkade vara där. Och det, insåg jag, räckte gott.
Till slut hördes sirenen utifrån. Två ambulanssjuksköterskor kom snabbt genom entrén, och när de efter några frågor tagit över fylldes jag av lättnad och trötthet, i stället för min tidigare stela röst.
Det började plötsligt, sa jag. Yrsel, svaghet, kraftiga svettningar, högt blodtryck tror han. Vi gav vatten och nitroglycerin. Han är stabil nu.
Medan den ena sjuksköterskan pratade med honom, tog den andra blodtryck och kollade hans pupiller. Mannen piggnade till något och lyckades svara.
Bra agerat, nickade sjuksköterskan mot mig, och hjälpte honom upp. Vi tar er till akuten, ser över er och ni får dropp.
Mannen reste sig svagt, stödde sig mot ambulanspersonalen, men stannade och sökte mig med blicken i den lilla, samlade människoflocken.
Tack, snälla du sa han, rösten raspig och ögonen blanka. Du kanske räddade livet på mig.
Jag kunde bara nicka. Kände mig tom och utmattad. De förde ut honom, ut i kylan, mot ambulansen. Dörren slog igen bakom dem, någon muttrade: “Stäng dörren, det drar!”
Sirenen tystnade i fjärran. Terminalen började återvända till sin trötta väntan, folk ställde sig i kö till kaffeautomaten, följde med i sina egna tankar.
Jag stod kvar. På min ena hand syntes märkena av väskan jag hållit. Min perfekta frisyr var förstörd, kappan rynkig, nertill smutsig efter hukandet på golvet.
Jag gick till toaletten. Det kalla vattnet stack mot huden. Jag såg på min spegelbild: Sminket rann, ögon röda av trötthet, håret i oreda. Ett ansikte jag inte sett på länge. Utan filter, bara ett ansikte med oro, medmänsklighet och trötthet.
Jag torkade bort mascaran, slängde pappret och gick ut i vänthallen. Mer än en timme kvar till min buss.
I kiosken köpte jag en flaska vatten för egen del nu. Tog en klunk. Och just då, i den stunden, kändes vattnet som det viktigaste som fanns. Inte för att det släckte törsten, utan för att det rörde vid något en kontaktpunkt mellan människor, en tyst bekräftelse på något gemensamt.
De andra runtom kiosktanten som bjöd te till den gamla kvinnan med käppen, mannen som hjälpte en ung mamma in med barnvagnen små, diskreta handlingar som bildade ett annat mönster än tristess; en lågmäld, enkel omsorg om varandra.
Jag tog upp mobilen. Ett sms från jobbet, om någon felaktig rapport. Tidigare skulle jag gått direkt in i åtgärdsläge. Men nu skrev jag bara: “Vi tar det imorgon.” Stängde av ljudet.
Den här dagen påminde mig om något uråldrigt och självklart, men numera nästan bortglömt. Masker behövs i vardagen professionalitet, fasader, bestämda roller. Men risken är att man till sist tror att huden under dem glömt hur det känns att andas.
Min mask krackelerade där på den dragiga terminalen. Och genom sprickan kom det verkliga fram: förmågan att bli rädd för någon annan. Förmågan att sjunka ner på ett smutsigt golv, inte tänka på ytan. Förmågan att vara den där “tjejen” som hjälper, inte bara “chefen Jansson”.
Att vara människa är inte att gå utan masker men att komma ihåg vad som finns under dem. Och ibland, som idag, våga släppa ut det levande, sårbara, äkta ljuset dit det behövs. Om så bara för att sträcka fram en hand.
