Tack för alla fina kommentarer, gillningar, värmen och stöttningen ni ger till mina berättelser, och ett stort tack från mig och mina fem katter för alla swish! Blir superglad om ni delar vidare de berättelser ni gillar i era sociala medier det betyder faktiskt mer än ni tror för en skribent.
Efter sjukhusvistelsen började Emma må bättre och tänkte att imorgon tar jag tag i de vanliga sysslorna igen.
Men när hon vaknade kände hon plötsligt att nej, inte idag. Kroppen protesterade inifrån på ett sätt hon inte alls var beredd på.
Hennes make Anders hade redan satt igång med sina knäböj och armlyft där i vardagsrummet. Han är gammal gymnast, och rutinen har han minsann hållit fast vid pensionen till trots. Varenda morgon i tio år har han kört samma program mot värkande leder.
Emma brukade annars snabbt tassa ut i köket där deras katt Selma jamade och väntade på rensning av kattlådan. Sedan fick Selma sin favoritmat och deras lilla hund Ludde fick frukost, innan Emma röjde upp i hallen och köket efter nattens tassande fyrbeningar. Sen skulle Ludde rastas, för det låg på henne att hinna med innan dagen drog igång.
På eftermiddagen och kvällen promenerade de längre, då slöt Anders upp, och de njöt av lugnet bland träden i Slottsskogen eller runt Stora Delsjön. Men på morgonen, när Anders pysslade med sitt, fick Emma köra sitt eget race.
Hon rusade alltid hem från Luddes morgonrunda för att hinna fixa deras något så när traditionella svenska frukost: färsk kvarg med honung och torkad frukt, ibland pannkakor eller äggmackor det gick lite på rutin.
Emma brukade se det som sin egen sorts gymnastik hushållets stressgympa men på sjukhuset hade läkarna – vänligt men bestämt – sagt ifrån. “På riktigt nu, Emma du måste träna, hushållsarbete räcker inte!”
Anders, när han var klar med sina övningar, bäddade sängen och muttrade ofta “det här är väl inget karlar behöver hålla på med”, och klagade sedan på att det var så mycket hushållsjobb på hans lott. Han tvättade någon gång i veckan, körde dammsugaren, och gillade att påpeka när Emma “återigen inte hunnit med det viktigaste”.
Efter frukosten tog Anders gärna disken väldigt noga med att han hjälpt till medan Emma började tänka på lunch och sedan satte sig vid datorn. Hon småjobbade lite, ville inte räkna ören varje månad. Anders tyckte det där lilla extra-jobbet bara var löjligt och shopping överflödigt, “vi har ju redan propfullt med kläder!” Så Emma lät det mesta vara, för hon brydde sig inte så mycket om nya kläder ändå. Och när Anders ville lägga hennes “löjliga extratimmar” på ännu en borrmaskin eller trädgårdsprylar, slog hon inte bakut.
Men när hon blev sjuk, då blev det plötsligt annorlunda. Hon blev själv överraskad av hur mycket som förändrades i henne.
Hon svimmade på väg in till Willys i Kungsbacka och hämtades av ambulansen. På akuten såg läkaren på hennes prover och skakade på huvudet “att du orkat gå hit själv är otroligt”.
Till och med Anders blev rädd när han såg Emma, kritblek och uppkopplad under droppet, och han hade nog fasat för hur mycket han hade att ta hand om hemma. Plötsligt märkte han hur mycket Emma faktiskt gjorde varje dag.
Klart att Anders längtade hem sin fru han älskar henne, innerligt, och visst oroade han sig på riktigt.
De första dagarna hemma vilade Emma, precis som doktorn sagt. Anders passade upp, och stack in huvudet då och då,
Hur är det idag, Emma? Lite bättre va? Inte helt på benen än, men du ser ändå piggare ut.
Och så skrattade han lite självironiskt,
Du får inte bli liggandes för länge, gumman. Det är inte bra att bli för bekväm, kom igen nu, tillbaka till rutinerna!
Emma höll med om vissa saker, men inte om allt. Idag när hon vaknade, fanns ingen lust att kasta sig in i hushållets hjul igen.
Hon gluttade på Anders där han högtidligt skötte sina ledövningar och förväntade sig att Emma givetvis skulle börja “på sitt”. Men Emma såg för första gången på länge inte den omtänksamma maken utan en man som utan att tänka på det lastade över för mycket på henne.
En djupt rotad protest växte i henne!
Hon hörde fortfarande läkarens allvarliga röst ringa i huvudet:
Du tänker aldrig på dig själv, och du har vant din man vid det också. Han tror det är så lätt för dig, att du aldrig blir trött, för du gör allt med ett leende. Men kom igen! Du låg här med svår blodbrist, fick blodtransfusion fem gånger, vill du leva eller inte?
På sjukhuset fick hon blod från fem olika givare och hon låg där, stirrade på den genomskinliga slangen i armen och tänkte:
Tänk om något främmande liksom vandrat in i mig nu? Är det det som gör att jag känner mig så annorlunda?
Kanske var det ingen slump att den tanken kom…
Hemkommen insåg Emma att hon inte längre tänkte låta all sin kraft gå till att hålla alla andra flytande. Hon älskade Anders, det gjorde hon, och han var faktiskt bättre på många vardagsgrejer än andra män i deras bekantskapskrets. Men han var ibland också snabb att förminska allt Emma gjorde, medan han överdrev värdet av sina egna insatser.
Förr hade hon bara ryckt på axlarna, hon var ju så snäll. Men nu… Ja, nu ville hon ge tid till sig själv igen och sina gamla intressen pianot som stod dammigt och mest ivägen, kanske börja måla, pyssla, eller något annat ännu oklart.
Hon ställde sig bredvid Anders och började göra armrörelser, sakta men bestämt. Han stannade till, förbryllad:
“Har de gett dig för stark medicin, Emma? Ska du bli gymtjej nu när du är pensionär? Du ser ju redan jättefräsch ut, du kan väl mata djuren och fixa frukost istället, jag är hungrig!”
“Läkaren sa att jag måste”, svarade Emma, och något nytt och nästan ovant stramt hördes i hennes röst: “Han sa att annars dör jag i förtid. Vill du det?”
Anders bara stirrade. Det var som om luften gick ur honom. Men kanske tänkte han att den där bestämdheten snart blåste förbi, för han muttrade inget när Emma plötsligt bestämde,
Så, nu matar jag Selma och Ludde, sedan går du ut med Ludde. Så fixar jag frukost samtidigt. Smidigare så!
Hon blev själv paff över att han så snabbt bara accepterade. Inom sig kände hon ett pirr, som om en ny slags kraft tagit plats. Eller fem, snarare, tänkte hon plötsligt fem olika viljor som drev henne, påminde henne om att hon visst får kasta bort trasiga kläder och unna sig nya, för dem har hon faktiskt själv jobbat ihop till.
Hon kände också att hon förtjänade ett friskare liv och riktig fysisk styrka och kanske pianospel! Plötsligt såg hon tydligt fem beslut ett för var och en av blodgivarna. Det var konstigt, men ändå självklart.
Det sägs ju att folk med nya organ ofta får nya vanor eller förmågor liksom lånar något från donatorn. Tänk om det här var något sånt?
När Emma nu såg på Anders, fanns ingen överseende snällhet där längre, utan säkerhet. Inte bara läkarorden som stärkte henne, utan ett påtagligt rus av energi.
Hon såg att Anders försökte förstå vad som höll på att hända, att världen där Emma alltid var lite tyst och foglig höll på att förändras.
“Du vet, Anders”, sa hon, “jag tror det är dags att du förstår vad jag gör här hemma. Du har aldrig sett riktigt hur mycket jag slitit för att du ska ha det bra. Men nu kommer du märka, för nu tänker jag också göra saker för mig själv.”
“Jag slänger ut mina gamla kjolar och köper nya och vet du vad, jag vill spela piano! Du har ju alltid skojat om att jag bara kan ‘Hundvalsen’ och ‘Svenska polskan’. Lyssna nu då”
Hon öppnade locket på pianot, fingrarna hittade tangenterna, och plötsligt spelade hon något vackert och glädjefyllt som hon knappt mindes.
Anders stirrade, nästan trollbunden och viskade:
“Emma, vad hände med dig? Du är ju annorlunda nu.”
Han såg både förvånad ut och kanske lite rädd. Det var som om hon blivit en annan starkare, modigare. Det var nästan magiskt på ett sätt.
Emma log. Nu var det inte en ursäktande liten gest, utan ett varmt, glatt leende, full av aptit på livet.
Hon kände verkligen hur det brann inom henne, att de där fem nya gnistorna tände en eld och lovade henne att det var dags att LEVA, på riktigt.
Att leva så livet var något för henne själv också önskningar, intressen, och kanske till och med en ny, sundare kärlek till Anders, byggd på ömsesidig respekt istället för att hon alltid satte sig själv sist.
Hon visste ingenting om de där fem som gett henne sitt blod, men nog måste de varit starka människor För de räddade inte bara hennes liv, de gav det också färg och mening.
Anders bara satt där och stirrade på sin Emma.
Man ska inte fråga varför vissa sjukdomar eller svårigheter drabbar en ibland. Det viktigaste är att förstå till vad, och kanske att man ska få chansen att verkligen se hur vackert livet kan vara.
För visst är både vår, vinter, regn och rusk, varenda mörk eftermiddag och första solstråle, något att vara glad för.
Och nära och kära, deras skratt och svagheter vi är ju alla bara människor.
Och nog kan det vara bra att säga ifrån ibland, när maken glömmer bort att han är karl och börjar låta som surgubbe!
Så länge vi kan, ska vi leva på riktigt och ta tillvara allt vi får. Det finns liksom inget bättre sätt.
