Oinbjudna gäster i hela huset
Men kan inte de här trevliga människorna bo någon annanstans? undrar frun. Det finns ju hotell i överflöd!
De har ju kommit hit för att de har det svårt, inte för att tränga oss! De ska bara lösa sina problem och sedan åker de sin väg!
Javisst! Men varje gång någon lämnar, dyker det upp nya! Förresten, igår hörde jag att Nils Niklasson, ingen aning om vem det är, har bott här i två år redan!
Hur länge ska detta pågå egentligen! utropar Elin. Helt otroligt!
Vad är det nu? frågar Per, belåtet ihopkurad under täcket.
Kolla själv! Elin pekar energiskt mot fönstret. Volleybollturneringen sätter igång nu!
Schysst! Per stretchar och ler.
Är du seriös nu? Elin drar för gardinen. Säg inte att du också tänker gå ut!
Nej, jag ligger hellre kvar lite till, säger han skämtsamt. Gör du det med!
Elin sjunker ner på sängen.
Vem ordnar volleybollturnering utomhus i början av december, egentligen?
Varför inte, rycker Per på axlarna. Finns ingen snö, är ingen frost. Då är det väl bara att köra!
De kommer slå sönder alla fönster, muttrar Elin. Det är ju inga proffs, bollen kommer flyga överallt!
Är det någon ruta som ryker får vi väl sätta in en ny, säger Per och sträcker på sig.
Elin skakar på huvudet med skeptisk min. Hon ska just säga mer, när det från undervåningen hörs:
Älsklingar! Frukosten är klar! Jag har gjort plättar! Kom innan de kallnar, ni kan kramas sen!
Moster Märta är sig lik, ler Per brett.
Egentligen borde frukosten vara min sak, muttrar Elin.
Du kan ju fixa kaffe, skrattar Per.
Älsklingar! Kaffet blir kallt! hörs återifrån köket.
Där ser du! säger Elin och pekar mot dörren. Blev jag just utbytt även i sängen nu?
Skärp dig! skrattar Per. Din plats kommer alltid vara min sida. Kom nu innan plättarna svalnar!
Elin suckar och drar på sig morgonrocken.
På vägen till köket ser de inte en själ.
Nästan ofattbart, muttrar Elin, jag trodde aldrig vi skulle få vara ensamma i vårt eget hem!
Sådant händer, säger Per med ett snett leende. Men det är ju rätt kul med liv och rörelse ändå! Frukost, lite volleyboll, och ikväll blir det grill ute! Sven Stenström lovade grilla kött!
Lukt, rök, och nån bränner alltid nåt, muttrar Elin och tar en plätt.
Tänker du på gäststugan? säger Per leende. Det byggdes ju en ny, tre gånger större dessutom!
Ja, så vi kan ta emot ännu fler, suckar Elin. Jag minns inte ens namnen längre!
Man borde hänga namnbrickor på dem! Och släktträdet, så att man ens fattar vem som är vem!
Äsch, vi blandar ändå ihop allting. Släkttråden sträcker sig nog från ja, min brors frus morbror? Resten är en härva!
Elin räknar i huvudet.
Innan man är klar med det har man blivit snurrig!
Sedan blev det tyst plättarna var för goda för att diskutera! Men när de blivit på lite bättre humör frågar Elin:
Per, hur länge ska detta hålla på?
Vad menar du? Per vet mycket väl, men låtsas.
Alla dessa aldrig sinande gäster, säger Elin. Det är väl klart man ska vara gästvänlig, men nån måtta får det vara!
Jag försökte räkna dem igår. Gav upp vid 28! Och det var bara de jag såg!
Trettio personer gästar vårt hem och ingen verkar ha en tanke på att lämna!
Det var ju inte så här jag föreställde mig familjelivet!
Men nu är det så här! Och de här människorna är ju också lite av en familj, ändå! säger Per.
Ja, genom min broders svågers granne, eller nåt sånt! muttrar Elin. Inte ens din pappa är släkt med hälften. Bara via hans fru!
Om man rotar i släktleden så finns det nog namn även för de här relationerna. Jag kan dem bara inte! säger Per. Men trevliga människor är det!
Men kan inte de här trevliga människorna bo någon annanstans? frågar Elin igen. Det finns ju hotell överallt!
De kom ju hit för att de behövde hjälp! De stannar en stund, sen åker de.
Men hela tiden fylls det på med nya. Nils Niklasson har tydligen bott här i två år! Och så har han börjat jobba i matbutiken i byn som revisor! Och moster Märta, vars plättar vi just åt, städar tre grannhus, som städerska!
Ja, de klarar sig fint, ler Per.
Om det här fortsätter så flyttar jag tillbaka till stan! Min lägenhet finns kvar! Vi kan bo där, hellre bara vi två än med det här kaoset!
—
När Elin började med Per var det ett risktagande. Han var tio år äldre, och hon var inte heller någon tonåring längre tjugofem när de möttes.
Direkt kom frågan:
Varför hade Per aldrig gift sig? Vad är det för fel på honom?
Men samma fråga kunde ställas om Elin:
Hur kan hon vara tjugofem och ogift? Vad är det för fel på henne?
Men Elin visste med sig själv. Utbildad arkitekt, insåg hon snabbt att ett diplom inte betalar hyran. Hon ville arbeta sig upp och skaffa både erfarenhet och rykte.
Drömmen var att kunna försörja sig själv, så att hon kunde välja partner på egna villkor.
Hon började på en kommunal arkitektbyrå men gick sedan vidare till ett privat företag som tog större uppdrag. Mer spännande och mycket bättre betalt. Men att ha direktkontakt med beställare var tufft vissa var omöjliga. Ändå: jobb är jobb.
Med ett sådant jobb blev det inte mycket tid för relationer.
Relationen till Per visade sig ganska lik. Hans bror Anders hade grundat ett företag direkt efter ingenjörsutbildningen, gift sig och sen anställt Per. Det mesta hamnade på Pers axlar, han som precis gjort lumpen och nu skulle studera och driva företag parallellt.
Man måste beundra Per, för han klarade det. Privatlivet glömdes dock bort. När Anders fick barn, jobbade Per så mycket att han knappt var hemma.
Ska du aldrig jobba, Anders? sa Per en dag.
Jag vill syssla med händerna, erkände Anders. Jobba skift och komma hem till fru och barn varje kväll!
Tror du det funkar ekonomiskt? frågade Per.
Vi flyttar till Jämtland, sade Anders och visade upp papper. Jag har skrivit över bolaget på dig. Du klarar det bättre än jag. Du kan ta hand om allt nu!
Skicka kontouppgift, så får du procent på vinsten. Jag tar det från och med nu, sa Per och försökte smälta nyheten.
Efter det blev livet enklare för Per.
Vid trettiofem insåg han att nu var det dags att tänka på familj.
Tycke uppstod direkt mellan Per och Elin. När flaggorna rödslagna kändes utredda blev det kärlek. Efter ett halvår gifte de sig.
De bodde i Elins lägenhet.
Jag älskar dig, men det är bara så mycket smidigare här fem minuter till kontoret till fots! Och jag är hopplös att vakna på morgnar!
Funkar för mig, sa Per. Jag har aldrig skaffat bostadsrätt. Ville ha frihet. Du väljer, vi köper var du vill!
Jag drömde om hus på landet, erkände Elin. Men jobbet tillåter nog inte distans.
Kräv det! Annars får du nytt jobb eller så startar vi eget! skrattade Per.
Jag provar att fråga först, ler Elin.
Jag har faktiskt redan ett hus utanför stan, sa Per. Dock…
Det enda Per lovat sin bror Anders inför flytten vara:
Per, min fru släkt kan dyka upp ibland. Om de behöver någonstans att bo i väntan på lägenhet eller något annat, säg inte nej! De är snälla, men låt dem inte ta över stället!
Var ska jag göra av dem? Skicka på hotell? frågade Per förbryllat.
Just ja! Jag köpte ju ett hus förra året, men vi hann aldrig bo där. Det står också på dig nu, sa Anders och vinkade glatt, innan han for till Jämtland.
Där bor just nu några av min frus släktingar, men huset är stort och det finns en gäststuga till. Det blir inte så trångt!
När Elin flyttade in i Pers hus ute på landet anade hon inte mängden gäster. De tog emot henne som en helt egen välkomstkommitté.
Alla var glada, bjöd på hjälp och engagemang i allt möjligt.
På en månad hörde Elin fler sorgliga livshistorier än någonsin.
Någon hade skilt sig, någon hade flytt från en usel relation, någons barn hade sparkat ut dem, någon hade själva gått, någon blivit lurad på bostaden, någon väntade på renovering, och någon pluggade på distans.
Gästerna var i alla åldrar och från alla yrken. Det fanns till och med en professor, som en student lämnat och nu väntade på byte av bostad.
Hemma var stämningen ändå vänlig.
Men Elin hade jobb att sköta. När en jobbig kund krånglade hörde Erik Valdemarsson, en äldre herre, på samtalet, föste bort Elin från laptopen och sade i kameran:
Med all respekt, dina synpunkter visar en brist på insikt! Tjejen har gjort ett suveränt jobb. Du kommer bli nöjd, tro mig.
Om du insisterar på ditt, och huset rasar ihop, skyll dig själv!
Kunden gav sig, och efteråt frågade Elin hur Erik kunde veta så mycket.
Jag har varit arkitekt i trettiosex år, min vän, log han. Om du vill ha tips, kom förbi!
Eriks råd var ovärderliga för Elin.
Trots hjälpsamheten blev Elin ibland stressad av alla människor och den aldrig sinande rörelsen. Det var ju inte så här hon förestält sig landsbygdsliv med man.
Det var som en enda stor röra!
—
Du, vi kan flytta tillbaka till stan om du vill, säger Per, men du har nog inte förstått hela bilden av våra gäster.
Vad missar jag? frågar Elin.
Gästhuset brann som sagt ner, men vet du vem som byggde upp nya? ler Per. Kostade nästan ingenting.
Säkert dyrt, säger Elin osäkert.
Noll! Per visar en ring med fingrarna. Gästerna både betalade och byggde det själva.
Elins ögon blir stora.
El, de betalar också för all el, vatten, och mat, både för oss och dem. De köper det de äter och fixar allt själva!
De lagar mat, städar, och om något går sönder fixar de det! Vi bor i princip gratis!
Flera jobbar eller extraknäcker här. Dessutom får vi expertråd av allt från ekonomer, jurister, ingenjörer, elektriker, snickare ja, till och med professor i biologi.
Och arkitekter, skrattar Elin och minns Erik Valdemarsson.
Han lärde henne flera smarta saker hon har nytta av på jobbet.
Jag har dubblat företagets vinst efter samtal med våra gäster, säger Per. Skulle kunna anställa dem alla!
Och vet du vad det bästa är? De begär aldrig något tillbaka. De bor bara här, i vår konstiga men härliga stora familj!
Just då krossas ett fönster och en boll studsar in. Strax rusar Tomas in:
Vicke har redan dragit till stan för nytt glas! Ingen fara! Om två timmar är det fixat, lovar han och springer ut med bollen.
Så där är det här, säger Per och ler.
Jag vänjer mig nog, säger Elin, lite förvånat.
Och faktiskt efter en månad ser hon dem alla inte längre som gäster, utan som en del av en enda stor svensk familj.
