Jag har fött dig en son, men vi behöver ingenting av dig, löd rösten i telefonen.
Robert såg på Ellinor med blicken av en slagen hund.
Du hörde rätt, Elli. För ett halvår sen hade jag en annan. Bara några gånger, inget allvarligt, mest för spänningens skull. Hon har fått en son nu. Helt nyligen
Det susade för öronen på Ellinor. Vilken chock.
Hennes trogne, kärleksfulle make hade fått barn med någon annan!
Orden ekade i tystnaden, som om de måste slå sig fram genom lager av förnekelse innan hon kunde greppa.
Det gick flera minuter innan hon förstod vad Robert just sagt.
Robert satt på andra sidan köksbordet, axlarna slutna, händerna nervöst knäppta mellan knäna.
Han såg mindre ut än vanligt, som om all kraft runnit ur honom.
En son alltså, upprepade Ellinor. Gifte män brukar få barn med sin fru. Men inte i det här fallet. Alltså inte med mig
Elli, jag visste inget. Jag svär på allt.
Visste inte hur barn blir till? Du är fyrtio, Robert.
Jag visste bara inte att hon skulle behålla det. Hon gick tillbaka till sin man. Jag trodde allt var över.
Igår ringde hon: Du har fått en son. Tre tvåhundra, frisk. Sen la hon bara på.
Ellinor reste sig. Benen skakade, knäna mjuka som bomull efter ett maraton.
Utanför kastade höstvinden gula löv över gräsmattan.
För några sekunder fastnade hennes blick vid parkens färgprakt så vackert ändå.
Och nu då? sa Ellinor utan att vända sig om.
Jag vet inte.
Ett svar man förväntar sig av en riktig man. Familjens huvud. Jag vet inte.
Hon snodde runt och såg på honom.
Ska du åka dit? Se på honom?
Robert såg skamsen upp på henne.
Elli Hon skickade adressen till Sahlgrenska. Hon skrivs ut i övermorgon. Hon sa bara: Vill du komma så gör det. Vill du inte, strunt samma. Jag behöver inget.
Stolt, alltså
Behöver inget av mig
Behöver inget, upprepade Ellinor kallt. Visst.
I hallen slog ytterdörren igen de äldre var hemma.
Ellinor satte genast på sig sitt vältränade leende åren som egenföretagare hade gett henne stålkontroll över ansiktet i alla lägen.
Den äldste stack in huvudet, tjugo år gammal, lång och muskulös.
Tjena morsan, farsan! Vad sura ni ser ut. Mamma, finns det nåt till middag? Vi är hungriga som björnar efter träningen.
Det finns palt i kylen, värm själva, sa Ellinor snabbt.
Pappa, du lovade kolla på förgasaren på min gamla Volvo, den yngre sonen daskade pappan på axeln.
Ellinor såg på dem och det högg till så i bröstet att det skar i andningen.
De kallade honom pappa. Deras biologiske far var sedan länge ur bilden alimåner och ett och annat födelsedagskort, inget mer.
Robert hade uppfostrat dem. Lärt dem cykla, plåstrat deras knän, suttit på föräldramöten, bråkat med skolledning varit deras far. Den riktige.
Robert försökte sig på ett leende:
Jag kollar, Jocke. Men senare, låt mig prata med mamma först.
Killarna drog sig tillbaka med klirrande tallrikar.
De älskar dig, viskade Ellinor. Och du
Elli, snälla sluta. Jag älskar dem också. De är mina grabbar. Jag stannar här. Jag svär.
Jag har sagt det det var en dårskap, ett misstag. Ingen betydelse.
Det var bara en flört!
Bara en flört som får dig att byta blöjor nu
Då rusade lilla Tindra, sex år, in i köket. Där sprack Ellinors fasad en aning. Dottern kastade sig upp i pappas knä.
Pappa! Varför är du ledsen? Har mamma skällt på dig?
Robert höll henne hårt, gömde näsan i hennes ljusa hår.
För henne levde han. Han skulle slita itu världen för Tindras skull det visste Ellinor. Den där vansinniga pappakärleken.
Nej, prinsessan. Vi pratar bara om vuxensaker. Sätt på dig en film, jag kommer strax.
När Tindra försvann blev det tyst igen.
Du förstår att allt förändras nu? sa Ellinor tyst.
Hon satte sig vid bordet igen.
Jag går ingenstans, Elli. Jag älskar dig, barnen Jag klarar inte mig utan er
Lika bra att vara ärlig, Robert. Men faktum kvarstår. Du har en son där ute nu. Han kommer också behöva en pappa.
Den där kvinnan nu säger hon inget behövs.
Det är antingen hormoner, lycka, eller en slug plan.
Om en månad eller ett halvår börjar barnet bli sjukt, växa, behöva saker. Då ringer hon igen. Robert, vi behöver vinteroverall. Eller Robert, han måste till doktorn.
Och du åker. Sådan är du. Snäll. Samvetsgrann.
Robert teg.
Och pengarna då, Robert? Ellinor sänkte rösten. Varifrån?
Han ryckte till, som om hon slagit honom det var känsligt.
Hans företag hade gått under två år tidigare, hans lån var betalda med hennes pengar.
Han jobbade nu, slet, men inkomsterna räckte knappt till jämfört med vad hon bidrog med.
Hus, bilar, semester, barnens skolgång allt hennes ansvar.
Inte ens ett riktigt eget bankkort hade han längre; allt var spärrat med betalningsanmärkningar, han använde kontanter eller hennes extrakort.
Jag ordnar det, mumlade han.
Så du tänker börja köra taxi om nätterna, eller bara ta från mitt nattduksbord åt den där nya familjen?
Jag ska alltså försörja oss och du ska försörja din älskarinna och hennes unge på mina pengar?
Hon är inte någon älskarinna! röt Robert. Det tog slut för över ett halvår sedan!
Men ett barn binder mer än en vigselring.
Ska du åka på BB?
Frågan hängde i luften. Robert pressade ansiktet i händerna.
Jag vet inte, Elli. Egentligen borde jag. Barnet förtjänar det ju.
Som medmänniska, ja, flinade Ellinor. Men som man mot mig, mot Tindra, mot killarna?
Åker du dit och håller det lilla knytet, då är du fast. Jag känner dig, du är sentimental.
Du kommer börja åka dit. Först en gång i veckan. Sen två. Sen varje helg.
Och så ljuger du om att du är kvar på jobbet, medan vi sitter här och väntar.
Ellinor gick till kranen, lät vattnet rinna, stängde av.
Hon är åtta år yngre än mig, Robert. Hon är trettiotvå. Hon har fött dig en son din biologiske son.
Mina söner är inte dina, även om du uppfostrat dem. Men det där ditt kött och blod.
Tror du inte det spelar roll?
Dumheter! Mina killar är mina pojkar, jag har fostrat dem.
Sluta, Robert. Män vill alltid ha en arvinge. En riktig.
Vi har ju Tindra!
Tindra är flicka
Robert reste sig häftigt.
Nu räcker det! Jag har sagt att jag stannar. Men jag kan inte förneka att där ute finns en levande människa. Min, ja.
Jag är skyldig dig allt, Elli. Jag vet. Vill du att jag flyttar, så packar jag väskan direkt. Jag flyttar in hos mamma eller i någon usel etta men utpressa mig inte!
Ellinor stelnade. Skräck ilade genom henne.
Om hon sa gå, då skulle han också gå. Stolt. Dum, men stolt. Utan pengar, utan hem, och då skulle han till slut hamna hos henne, den andra.
Där skulle han bli hjälte. Fattig, men hennes och hennes barns pappa.
Då skulle Ellinor förlora honom för alltid.
Och hon ville inte det. Trots smärtan, trots förnedringen, älskade hon honom fortfarande. Och barnen älskade honom.
Bryta gick snabbt. Ett enda ord och han skulle vara borta. Men vem vill bo ensam i ett tyst hus där varje rum minner om det som varit?
Sätt dig, sa hon lågt. Ingen vill jaga ut dig.
Robert stod kvar och svalde, andades tungt. Han satte sig.
Elli, förlåt. Jag är en idiot
Ja, men du är vår idiot.
Kvällen gick som i dimma.
Ellinor hjälpte Tindra med läxorna, jobbade med rapporter, men hennes tankar var långt borta.
Hon försökte föreställa sig kvinnan. Ung, vacker förstås.
Kanske satt hon nu och såg på barnet, säker på att ha vunnit.
Inget behövs! Visst. Den äldsta tricken kräv inget, var stolt och stark. Det slår an hela hjälteinstinkten hos män.
Robert snurrade oroligt i sängen, sov ryckigt. Ellinor låg vaken och stirrade ut i mörkret.
Fyrtiofem. Snygg, driftig, men åldern jagar.
Där ute ungdom, framtid
***
Nästa morgon mådde Ellinor sämre än dagen innan. Hon var som paralyserad.
Killarna åt snabbt och sprang iväg, men Tindra fick ett utbrott.
Pappa, fläta mitt hår! Mamma gör det alltid så snett.
Robert tog borsten. Hans stora händer, vana att greppa både ratt och skiftnyckel, rörde sig tyst och försiktigt genom hennes ljusa hår.
Han flätade noggrant, koncentrerat, med tungan ut genom mungipan.
Ellinor drack kaffe och såg på dem.
Där är han, hennes man varm och trygg. Och där ute ett annat barn som också har rätt till honom.
Hur kan det vara så här?
Robert, sa hon, när Tindra sprungit för att klä på sig. Vi måste bestämma oss nu.
Han la ner borsten.
Jag har tänkt hela natten.
Och?
Jag åker inte till BB.
Något vreds i Ellinor, men hon visade inget.
Varför inte?
För åker jag, ger jag henne, barnet och mig själv falska förhoppningar.
Jag kan inte vara pappa på två håll. Jag vill inte, Elli! Jag vill inte ljuga, inte stjäla tid från dig, Tindra och killarna.
Jag valde för elva år sedan. Du är min fru, det är här min familj är.
Och pojken där ute? Det förvånade henne själv att hon frågade.
Jag hjälper ekonomiskt. Officiellt, genom underhåll eller via konto.
Men åka dit Nej. Bättre han växer upp utan att känna någon pappa, än att han väntar förgäves varje söndag.
Det är ärligare.
Ellinor teg. Hon snurrade ringfingrets släta guldring.
Är du säker? Kommer du inte ångra dig sen?
Det kommer jag, sa Robert ärligt. Jag kommer säkert undra. Men åker jag dit, tappar jag er.
Jag känner det. Du kommer aldrig acceptera det. Du är stark, Elli, men ingen maskin.
Du skulle börja hata mig och det vill jag inte.
Gud vad jag förklarar dåligt
Han kom fram, la händerna lätt på hennes axlar.
Elliot, jag vill inte leva något annat liv. Jag har dig, barnen. Det andra är priset för min dumhet.
Jag är beredd att betala med pengar bara inte tid, inte närhet.
Jag klarar inte att ge något av det till någon annan.
Hon lade handen över hans.
Pengar, alltså? Hon log snett.
Jag fixar det. Om jag så jobbar dygnet runt, så löser jag det själv. Jag ber aldrig dig om en krona till för mitt misstag.
Det är mitt ansvar.
Ellinor slappnade av.
Han hade kanske inte gjort henne rätt, men just de här orden behövde hon.
Hon tänkte inte dela sin man inte för all världens pengar. Hon brydde sig inte ett dugg om vad den andra kvinnan kände.
Hon har valt själv att få barn med en gift man.
***
Robert reste aldrig till BB.
Hans före detta ringde och skrek, hotade, undrade varför han inte kommit.
Han sa som det var: Han kunde bidra ekonomiskt, men några möten blev det inte.
Efter det slängde hon på luren. Under de sex månader som gått sedan dess har inget hörts från henne. Telefonen är avstängd.
Och Ellinor det passar henne alldeles utmärkt.
