Hur föreställer du dig det, mamma? protesterade Barbro. Ska jag bo två veckor med en helt främling?
Men varför en främling? Det är ju Gustav, son till min kusin Lena, vår släkting!
Kom du ihåg att du lekte med honom när du var liten? Vi var ju gäster hos dem då, påminde mamma.
Mamma, jag är snart trettio! Vilken tid är det för mig att leka barn? försökte Barbro få sin mor att förstå. Eller vill du återigen binda mig till ett äktenskap?
Tänk inte så dumt, han är ju släkt! Så vänta bara på gästen inget ont kan hända dig avslutade kvinnan bestämt och lade på.
Mamma har alltid hållit släktbanden heliga. Så när hon nu föreslog att Barbro skulle ta emot den äldre Gustav, som hade bestämt sig för att flytta till huvudstaden staden med möjligheter, Stockholm var det som om hon bara ville följa traditionen.
Ta emot honom som familj, vi har ju inget att hyra ut i Stockholm! sa hon.
Barbro, som arbetar som lärare i svenska och litteratur på gymnasiet, mindes att ordet familjärt ofta förekom i den legendariska författaren Björn Linderbergs texter, känd för sina inte särskilt snälla handlingar.
Hon föreslog därför själv att hon skulle ta hand om sin kusins son, eftersom hon alltid varit så omtänksam. Men mamma bodde med pappa Erik i en liten hyreslägenhet i en gammal byggnad från 60talet, med en pytteliten kök som knappt fick plats för en bärbar spis. Att ta in Gustav i den lilla lägenheten verkade alltså inte så realistiskt.
Barbros humör sjönk. Hon hade länge levt ensam ett kortvarigt äktenskap hade inte räknats. Det hade bara varat sex månader, och inget barn hade kunnat komma på vägen. Hon hade inga barn från första maken, den som visade sig vara en riktig missöde.
Barbros ålder närmade sig trettio, men hon hade fortfarande ingen man. Hon hade dock en fin tvåa från sin mormor, fullt av gamla möbler som fortfarande fungerade: tvättmaskin, kyl, TV allt som behövdes.
Hon hade en bra tjänst med en anständig lön, och på jobbet var hon uppskattad. Hon saknade inga vänner, och ensamheten i hemmet lindrades av kattungen Misse, som hade fått samma namn som den kända jakthunden i en klassisk bok om Mulle Meck.
När Barbro ordnade ett gästrum åt Gustav och väntade på hans ankomst, påminde hon sig själv om mammans ord: han kommer att gilla dig!
Gustav kom faktiskt, och gick strukturerat runt i lägenheten, kollade alla gemensamma utrymmen, precis som man brukade säga.
Vad söker du här, får jag fråga? Guld och diamanter? Tror du att jag har installerat en gultoalett åt din ankomst? frågade Barbro nyfiket.
Jag vill bara veta var jag ska bo, svarade han.
Och om du inte gillar någon del av lägenheten, om du inte vill bo här? fortsatte Barbro, nyfiken.
Jag stannar, men
Men vad?
Inget särskilt, bara så är det.
De satte sig för att dricka te och lära känna varandra. Gustav hade med sig en paj som Lena hade skickat, och han köpte även en liten god kaka. Hyresgästen visade sig inte vara någon opportunist.
I praktiken var mannen riktigt hjälpsam: han tog efter sig och tvättade med Barbro utan påminnelse, lagade anständiga måltider och lämnade inga vattenspill i badrummet. Han var verkligen van vid sin låda.
Tack vare tant Lena och Gustavs första fru, som ingen riktigt vet vem som var mest tacksam, var han dessutom frånskild.
Allvarligt? förvånades Barbros väninna Laila när Barbro berättade om sin nya hyresgäst. Det låter som en färdig make ta honom!
Laila visste exakt vad hon menade; hon hade just gått igenom en skilsmässa med sin egen Leif av samma anledning.
Men vi är ju släkt! Dessutom gillar jag honom inte! svarade Barbro.
Vilken släkt? Som den sjunde vattenbrygden på ett gelé? Och hur kan du säga att du inte gillar honom? Är han någon idiot?
Ja, han är väl ganska trevlig. Inte min typ, men ändå.
Barbro kände ändå att han inte var rätt för henne; deras livstider gick åt olika håll. Hon var en uggla, han en morgonfågel.
Hon föredrog ett lugnt, långsamt liv enligt ett gammalt östligt ordspråk: Skynda långsamt. Gustav var däremot alltid i rörelse, framåt, med ett brinnande motorhjärta i stället för ett hjärta. Det passade honom perfekt.
Redan första dagen tog han med Barbro till en teater, hade köpt biljetterna i förväg på nätet. Barbro ville inte skicka bort honom på första dagen, så hon gick med honom, även om hon egentligen inte gillar teater.
Ja, sådana människor finns, och de är fler än många tror man bara sällan erkänner det.
Barbro gillade bara gamla föreställningar hon sett på nätet. Moderna tolkningar av klassiker fängslade henne inte. Hon ogillade avsaknaden av ridå, de moderna kostymerna och den otydliga dialogen. Pjäsen handlade inte ens om vår tid, men regissören såg det så. Tack ändå för att de inte visade någon organik på scenen!
Gustav var i extas, och på vägen hem försökte han bevisa att Barbro hade fel, argumenterade hett.
Han lyckades dock bara irritera henne; för första gången på länge fick hon någon försöka påtvinga sin åsikt, och hon hade sin egen.
Du förstår väl inte, det här är nytt, progressivt! protesterade Gustav.
Varför ska jag ha det nya? svarade Barbro lugnt. Det gamla fungerar för mig!
Men ändå, det är framsteg! svarade han förvånat. Det är rörelsen framåt!
Han började prata om framsteg och om stadens möjligheter Stockholm! och om sina stora framtidsplaner, som var enorma.
Barbro hade sin katt Misse som gömde sig under sängen, som den alltid gjorde när något störde den. Så även Gustav verkade inte göra ett bra intryck på katten.
Den trettiårige gästen blev också aktiv i familjens vardag, inte bara i hushållet. På den andra dagen köpte han en ny matta och kastade bort den gamla som låg på trappsteg. Barbro accepterade förändringen utan protest, eftersom den skedde tyst.
Sen kom en ny gryta till köket, den gamla hade gjort att gröten fastnade i botten. Gustav köpte den för sig själv, eftersom han föredrog rejäl frukost, inte bara en skiva bröd. Barbro reagerade inte.
Gustav erbjöd sig också att betala för el och vatten. Jag ska ju använda er vatten och ljus! sa han. Barbro avböjde, eftersom hon såg det som ett intrång i hennes utrymme.
När ska du betala för vår lägenhet? Om du redan har använt vår el, menar du att du ska betala för vårt hus? svarade hon.
Gustav svarade att han hade skickat ut massor av CV:n och gått på många intervjuer något ljuset i slutändan.
När tvåveckorsperioden närmade sig sitt slut drabbade Gustav en märklig förkylning: näsborrar rinnade, nysning och utslag på ansiktet. Det hände precis när hans vistelse skulle avslutas.
Ingen ville gå någon annanstans, men Gustav började till och med ropa åt Barbro: Varför gick du in i köket med kängorna på? Det är svårt att ta av dem! Eller varför köpte du det där tvättmedlet? Du kan inte skölja ur det ur tvätten!
Barbro kände sig som en dålig värdinna, och att det var Gustav som bestämde, inte henne. Katten Misse ignorerade fortfarande Gustav och kom bara fram när han var borta.
På den artonde dagen ringde någon och sa att Gustav hade fått ett jobb i Stockholm. Det var den bästa nyheten för honom. Han var glad, men tystade om när han skulle flytta ut.
Barbro, som hade hållit sig till sin egen stolthet, bestämde sig för att konfrontera den uppblossade släktingen: Har du tröttnat på mig, kära man?
De bestämde att prata nästa dag, men Gustav hade en medicinsk undersökning samma dag utan den kunde han inte börja på jobbet.
När Barbro kom hem från jobbet nästa morgon fann hon ett festligt dukat bord.
Är det ett avskedsbord? Tack, Gud, så slipper jag ha ett svårt samtal! tänkte hon och hennes humör lyfte.
Gustav var alltid på gott humör, så stämningen var festlig. Mannen hällde vin i glasen och började prata.
Plötsligt avbröt han: Jag vill faktiskt fråga dig om något! Ja, inte ett affärsärende utan ett förslag om äktenskap! Trots att vi är släkt
Jag tror vi skulle kunna bli ett bra par! sade han med ett leende. Jag är inte mot dig, du är också fin! I vår ålder måste man tänka efter innan man gifter sig!
Vi har redan ett hem och bra jobb! Kärleken är en bonus, men respekt är grunden. Vi respekterar varandra!
Barbro lyssnade, gapade med munnen, och då hoppade Misse upp från under sängen. Kattens närvaro verkade få Gustav att tappa balansen.
Så du har en katt? frågade han förvånat.
Ja, så är det, svarade Barbro. Är det första gången du ser den?
Första gången! Usch, jag är allergisk mot kattpäls! De sa på min läkarundersökning att jag har allergi! Hur kunde det bli så?
Har du sett kattlådan? Du märker ju allt omkring dig!
Du har helt missat det! Men du, Barbro, du måste göra nåt åt det!
Läkaren skrev ett recept, men du måste behandla själva orsaken, inte bara symptomen, sa han.
Vad menar du med att “ta bort orsaken”? frågade Barbro.
Jag kan inte bo i samma lägenhet som en katt!
Vem tvingar dig? Flytta ut!
Så du menar att jag ska flytta? Eller gifta mig?
Vilken giftermål pratar du om, Gustav? Har din allergi smugit sig in i ditt huvud?
Vår! svarade han bestämt. Katten skulle förstöra det!
Du föreslår att jag ska döda den! utbrast Barbro ilsket.
Det är ett alternativ. Jag kan till och med betala för det! sade han.
Jag skulle hellre döda dig! svarade Barbro efter ett kort tystnad. Ja, dig! Sluta stirra på mig, gå bort! Det är jag som säger det, inte Misse!
Gustav tog ett glas vin, gick från bordet och ropade när han lämnade: Jag trodde inte du var så primitiv!
Hej då! svarade Barbro med lättnad.
När han gick försvann försvann också den nya grytan. Den köpta mattan låg kvar, så den hade tydligen ingen mening att bära med sig.
Mamma ringde och frågade: Hur kunde du sparka ut honom? Han har redan klagat!
Han ville att jag skulle gifta mig med honom! Om du är så snäll, ta det själv! Jag tycker han är äcklig! svarade Barbro och lade på.
Ingen ringde tillbaka. Kanske var frågan klar.
Och så var det rättvist: nästa gång någon släktning får allergi mot henne, kan det bli ännu värre. Det finns fall där en man blir allergisk mot hustruns mjäll, och det slutar aldrig bra.
Så, mamma, nästa gång du vill hjälpa till, låt släktingarna bo hos dig. Den som hittar på det får också bära ansvaret. Barbro och Misse klarar sig dock fint själva.
