Kära dagbok,
Idag minns jag hur min styvfar en gång slog mig på huvudet när jag sa något fel. Det gjorde ont i stoltheten, men inte fysiskt. Mamma skakade besviket på huvudet och sa: Du var också så liten och behövde kärlek och omsorg. Du hade ju allt det. Jag kände en liten skam, men inget mer.
Allt eftersom blev jag mer och mer som en möbel i lägenheten en gammal pall vi bara drar med oss när vi flyttar. Fram till fem års ålder levde jag ganska lyckligt, men sedan försvann pappa, mamma blev dyster och grät ibland. Jag vågade inte fråga var pappa hade tagit vägen, jag bara visste att föräldrarna hade gjort slut.
De kommande två åren jobbade mamma, Anna, hårt och var trött, log sällan och verkade olycklig. Jag ville så gärna hjälpa till men visste inte hur. Mormor sa ofta: Din största hjälp är att bete dig väl, och under andan: Låt inte någon av dina barn gå vilse. Jag försökte lyssna på både mormor och mamma, gick i skolan och var flitig.
När mamma plötsligt blev gladare, skönare och verkade yngre tänkte jag att jag hade bidragit till hennes förändring. Men jag hade fel. Anna blomstrade när hon träffade Anders Olofsson. Snart gifte de sig och Anders flyttade in i vår lägenhet.
Det här är din nya far, Karl sade mamma. Han blir din pappa.
Kom igen nu, Anna svarade den nyblivne styvpappan med ett flin. Hur kan jag vara pappa? Men visst, jag har inget emot det. Jag har bara ett problem med dig, lillebror.
Jag gillade inte den självsäkra mannen som styrde lägenheten som om den vore hans egna hus. Mamma tittade bara på honom med lyckliga ögon. Vem gillar sånt? Jag försökte göra uppror, vägrade lyda Anders, men när jag såg hur ledsen mamma blev tystnade jag. Mormor rådde mig att vara snäll: Din mamma kommer åtminstone sluta slita sig mellan två jobb. Anders kanske inte är en guldklimp, men han är arbetsam och dricker inte.
Till slut accepterade jag situationen. Vi levde förhållsvis bra tillsammans och så småningom föddes lillebror Jörgen, ett gemensamt barn till mamma och styvfar. Jag blev förbryllad av hur vuxna rusade omkring med den röda, rynkiga, pipande lilla varelsen som en kattunge.
En dag frågade jag varför de gjorde så här, och fick återigen en smäll på huvudet av styvpappan: Tänk på vad du säger! Det är din bror, du! Det var inte ont, men så förnedrande. Mamma nickade och sa: Du var också liten och behövde kärlek. Du hade ju allt. Jag skämdes lite, men mest bara tystnade.
Allt eftersom förstod jag att jag var som en gammal stol i deras hem, en sak de bara passerade förbi. Om någon snubblade på mig så noterade de mig bara i ett par sekunder. Det var svårt att bli borttagen, för jag var en stadig stol med minnen.
Jag hade en livlig fantasi och drömde om att bli psykolog, men snart fick jag hjälpa mamma med hushållet eftersom styvfar ofta var borta på jobbet. Jag hoppades att mamma skulle lägga mer märke till mig, men det blev fel. Anna var helt uppslukad av Jörgen och Anders, och tänkte på mig i sista hand. Endast mormor försökte visa mig kärlek, men hon gick bort när jag var tretton.
Då exploderade jag. Jag är ingen barnvakt eller hemhjälp! ropade jag åt dem båda. Sköt er själva med Jörgen! svarade jag. Mamma blev förvånad: Men han är din lillebror, han är bara fyra år gammal! Jag svarade: Ni har bara gjort er själva till föräldrar. Styvfadern muttrade: Ingen tacksamhet. Jag skrek: Du är ingen för mig! Mamma försökte säga att det inte får gå så här, men jag frågade: Var är min egen far? Varför talar du aldrig om honom?
Samtalet slutade i tårar från mamma och att jag inte längre ombads hjälpa till med Jörgen. Jag fick aldrig svar på farens öde. Han dök upp först när jag gick på elektrikerprogrammet på gymnasiet. En smal man med tråkigt ansikte och trötta ögon närmade sig mig när jag kom hem med kompisar.
Vi måste prata, sade han med en fast blick. Jag svarade kort, men han fortsatte: Jag heter Valter Eriksson och jag är din far. Jag trodde först att det var ett skämt. Verkligen? frågade jag sarkastiskt. Jag förstår din reaktion, men det är inte så enkelt, svarade han lugnt. Lyssna först, så kan du bestämma dig.
Jag var faktiskt glad över att få en far, men ville inte visa det. Vi satte oss på ett närliggande café och han berättade om hur han som ung hade hamnat i fängelse för ett rån, kom ut i förtid, startade ett litet företag och så småningom ville återuppbygga sitt liv. Jag ville inte komma till dig först, för jag tänkte att du kanske inte ville ha en far som har suttit bakom lås, sa han. Nu tjäna pengar, så att du inte ska skämmas för mig.
Jag svarade: Jag skäms aldrig för dig, pappa! Han svarade: Säg aldrig aldrig. Och låt inte mamman skylla på dig. Vi fortsatte prata länge och bestämde oss för att träffas regelbundet. Plötsligt flög jag som på vingar, för äntligen hade jag en närstående far som älskade mig.
Mamma märkte min glädje och frågade vad som hänt. Jag ville inte avslöja för mycket, men till slut sa jag: Jag har en far nu, så jag mår bra! Hon protesterade: Men du tog bort honom! Jag har förbjudit honom att komma. Jag svarade: Det är inte ditt beslut! Jag bryr mig inte om Jörgen längre! Vi började skrika på varandra. Till slut fick mamma ett sammanbrott, men jag kände mig mindre sårad. Jag var skyldig mig själv för att ha låtit detta gå så långt.
Till slut trädde styvfadern in och anklagade mig för grymhet, men han skällde inte ut mig. Kanske tänkte han att jag skulle gå därifrån och sluta störa. Jag tänkte gå, men far förklarade att han måste återfå föräldrarätten innan han kan bli med mig. Det krävdes tid, särskilt när jag var nästan vuxen.
När jag då tog min examen flyttade jag till en lägenhet med min far. Lyckan var kortvarig när jag var nitton år gammal dog Valter. Han hade länge varit sjuk men ville inte göra mig ledsen. I sitt testamente lämnade han en lägenhet, ett par miljoner kronor på banken och sin del i en verkstad för bilreparationer.
Jag sörjde, men livet gick vidare. Jag hade nu en stabil inkomst och ett bra jobb. En dag ringde Anna oväntat vi hade bara haft korta artighetsfraser på senaste åren: Hur går det? Hur är hälsan? Hon bad om ett personligt möte.
Jag vet att du nu är rik, började hon med en flörtig ton. Jag är ingen miljardär men jag har det fint. Jag förstod inte var hon ville med samtalet. Det är inte bra hos oss, Anders har förlorat jobbet och hittar inget nytt. Jörgen ska snart börja på universitetet och behöver läxor och pengar för studierna. Jag svarade kort: Jag har pengar från min far, som du hatade. Hon klagade: Men du växte upp med mig, så nu är du tvungen att hjälpa. Jag svarade ilsket: Du tror att du har rätt till något för att du födde mig? Hon bad mig att förstå, men jag reste mig och gick utan att tänka på hennes tårar. Jag hade inget att ge henne längre. Jag bestämde mig för att låta dem lösa sina egna problem.
Det här har lärt mig en viktig sak: ingen kan ge dig värde förrän du själv hittar det inom dig. Jag har insett att jag måste stå på egna ben och låta andra ta ansvar för sina handlingar. Jag har lärt mig att förlåtelse och egen värdighet går hand i hand.
Slutet på dagen är att jag nu vet att min egen styrka är det viktigaste som finns.
