När jag var på mitt andra graviditetsäventyr knackade en ung kvinna med en liten bebis på min dörr i vår lägenhet på Södermalm. Jag kunde inte föreställa mig att en så oväntad situation någonsin skulle drabba mig. Det gick snart upp för mig att jag hade levt hela mitt liv utan att riktigt veta vem jag delade hemmet med.
Jag träffade Adam Andersson när jag var femton år gammal; han var då sjutton. Fem år senare gifte vi oss och inom ett år väntade vi vårt första barn. När vår dotter föddes blev Adam överlycklig. Han ägnade hela sin uppmärksamhet åt henne och började arbeta ännu hårdare för att ge oss ett bra liv.
Min man köpte en rymlig tvåa i Vasastan, och vår dotter blev hans största prioritet. Han skötte av henne till förskolan, med hennes olika aktiviteter och vi promenerade ofta tillsammans i den närliggande parken och såg på tecknade filmer. För mig var familjen perfekt tills allt en dag vände på steken.
När jag var på mitt andra dragsresa in i graviditeten knackade någon på vår dörr. På tröskeln stod en kvinna med ett spädbarn. Jag lät henne komma in. Hon såg ut att vara tjugo år gammal. Det visade sig att hon hette Moa Nilsson och var nitton år gammal. Moa var min makes andra hustru.
Hon hade fött en son två veckor tidigare och ville nu sätta punkt på vårt förhållande. Hon berättade för mig att hon och Adam hade varit tillsammans i två år och att hon inte tänkte ge upp så lätt. Jag ringde Adam och bad honom komma. Hans svar fick mig att tappa hakan:
Älskling, vi har ju haft det bra tidigare. Låt oss fortsätta så här. Jag tänker inte gå igenom en skilsmässa, men jag lämnar inte heller dig.
Jag kunde inte acceptera det. Med tårar i ögonen tog jag hans resväska och kastade honom ut genom dörren. Han ropade efter mig:
Du kommer ångra detta, älskling. Lägenheten står på mitt namn, så du och barnen måste flytta till en skranglig hytt i förorten. Räkna inte med någon underhållsbidrag, min lön är knappt någon. Fundera på hur du ska klara dig.
Det var svårt att tro att dessa ord kom från mannen jag hade älskat så länge.
Jag insåg då att jag inte ville att våra barn skulle växa upp i Adams närvaro. Adam gick iväg med Moa, medan jag samlade ihop våra tillhörigheter och barnens grejer och flyttade till vår lilla lägenhet i Farsta.
Det fanns ingen tid för att gråta. Adam gick snabbt på att lämna in ansökan om skilsmässa, och jag spenderade mina sista pengar på en duktig advokat. Advokaten tog hand om allt, och lägenheten övergick till mig och barnen. Jag ansökte inte ens om underhåll.
Sju år senare gifte jag om mig. Min nya man, Johan Lindström, är en helt annan typ än Adam en underbar, omtänksam person. Det visade sig att Moa bara behövde pengar från min förra man, och när han stod utan tak över huvudet kastade hon ut honom. Han försökte återvända till mig, men efter allt han sagt och gjort hade jag inget kvar att ge honom.
