Kära dagbok,
När jag var inne i min andra graviditet hördes plötsligt en knackning på dörren i vår lilla tvåa i Södermalm. En ung kvinna stod där med ett spädbarn i famnen och såg omkring sig som om hon sökte någon trygg hamn. Jag släppte undan min egen oro och släppte in henne. Hon var knappt tjugo år gammal, hette Alva och hade precis fött en son två veckor tidigare. Det visade sig att hon var min makes (Adam) andra partner.
Jag har känt Adam sedan jag var femton; han var då sjutton. Vi gifte oss fem år senare och inom ett år var jag gravid. När vår dotter, lilla Elise, föddes, var Adam överlycklig. Han gav henne all sin uppmärksamhet och började arbeta ännu mer för att ge oss ett gott liv. Han köpte en rymlig tvårumslägenhet i Solna, och för honom var Elise det viktigaste. Han körde henne till förskolan, till simtimmarna och tog med henne på promenader i Vasaparken. På helgerna såg vi tecknade filmer tillsammans. Familjen verkade perfekt tills allt förändrades på en dag.
När Alva knackade på vår dörr med sitt nyfödda barn, bad jag henne gå in. Hon berättade att hon och Adam hade levt tillsammans i två år och att hon inte tänkte ge upp. Jag ringde genast till Adam och bad honom komma. Hans svar fick mig att tappa hakan:
Kära, vi har klarat oss så bra tidigare. Vi fortsätter så här. Jag tänker inte skiljas, men jag lämnar inte heller Alva.
Jag kunde inte acceptera det. Med tårar i ögonen tog jag hans resväska och kastade den mot dörren. Adam ropade efter mig:
Älskling, du kommer ångra dig. Lägenheten står på mitt namn, så du och barnen får flytta till en gammal lägenhet på förorten. Räkna inte med underhållsstöd min lön är knappt någon. Fundera på hur du ska klara dig.
Det var svårt att tro att dessa ord kom från mannen jag älskade. Jag insåg då att jag inte ville att mina barn skulle växa upp nära honom. Adam lämnade med Alva, och jag packade ihop våra tillhörigheter och flyttade till en liten hyreslägenhet i Enskede med Elise och mitt barn på väg.
Jag hade ingen tid för vemod. Adam gick snabbt vidare med skilsmässan, och jag använde de sista kronorna jag hade på en duktig advokat. Juristen såg till att lägenheten blev vår, och jag ansökte inte ens om underhåll.
Sju år senare gifte jag om mig, den här gången med Johan Andersson, en man helt annorlunda än Adam. Johan är omtänksam och pålitlig. Jag har förstått att Alva bara var ute efter pengar från min före detta, och när Adam stod utan bostad kastade hon ut honom. Han försökte återvända till mig, men efter allt han sagt och gjort hade jag inget kvar att ge honom.
Nu sitter jag här, med Elise som går i första klass och min son, lilla Nils, som leker i trädgården. Livet har tagit oväntade vändningar, men jag känner mig starkare än någonsin.
Karin Svensson.
