Min mamma, Ingrid Andersson, stod alltid på min styvpappa Lars Bergs sida. En dag hade jag fått nog och bestämde mig för att sätta punkt för allt.
Länge bodde jag tillsammans med mamma och min yngsta syster Majken. Morfarsgården i närheten var ofta platsen där vår mormor Karin kom på besök. Jag minns inte min egen far längre, men min systers far finns fortfarande i mitt minne.
Till en början var Lars snäll mot mig, men så snart jag var där glömde han och mamma min existens. Han höjde ofta handen mot mig, och jag grät i tysthet utan att våga säga något åt mamma. Det ändrades först när hon med egna ögon såg hur han behandlade mig.
Det följde en hetsig konversation mellan mamma och Lars, och han försvann för gott från våra liv. Därefter levde vi tre i vårt lilla hus, lyckliga som en solig sommardag. Karin tog ofta hand om Majken när vi behövde det. Efter studentexamen i Stockholm valde jag att studera i staden, trots att jag länge drömt om att studera utomlands. Jag kunde helt enkelt inte lämna familjen.
En dag föreslog mamma att vi skulle sälja våra två lägenheter vår och Karins och i stället köpa en trerumslägenhet i Uppsala. Då fick vi plats för alla under samma tak. Vi gick med på det, och snart flyttade vi in. Jag fick mitt eget rum, Majken bodde hos mormor på övervåningen, och mamma intog det tredje rummet. Alla var nöjda och kände sig lagom.
Det var där mamma också lärde känna vår granne, en äldre man vid namn Anders Nilsson, som var lika gammal som mamma och redan skild. Från den stunden började han ge mamma lite extra uppmärksamhet, och hon började blomstra som en vårblomma.
Senare hämtade mamma min farbror Robert Lundqvist till vårt hem. Han bestämde sig för att hyra ut sin lägenhet. Allt verkade gå bra, eller så trodde jag. Men snart började han förolämpa oss, särskilt mig. Vi hade ofta meningsskiljaktigheter, men mamma stod alltid på hans sida.
Det gjorde mig djupt obekväm. Jag bestämde mig för att flytta till en annan stad för studier. Mamma verkade inte bry sig; jag såg hur lättad hon var när hon inte längre behövde välja mellan mig och farbror Robert. Trots hennes lättnad kände jag ingen tröst. Hur kan en mor byta bort sitt eget barn för en annan man? Jag minns fortfarande hur den känslan hängde kvar, som en kall vind i ett annars varmt minne.
