Min tante Barbro lämnade mig sitt lilla hus i en hörna av Lund, men mina föräldrar var inte alls nöjda. De ville att jag skulle sälja huset, ge dem pengarna och behålla min andel. Alla var ense om att jag inte hade någon rätt till egendomen.
Ibland är de närmaste människorna också de farligaste.
Det låter kanske lite dramatiskt, men mina föräldrar verkar nästan ogilla mig. Jag har ofta känslan av att de inte riktigt är min familj. Min yngre syster Alva är en helt annan historia vi ser inte lika ut på någonting och jag har ingen lust att bli som henne. Hon är envis, snackar med en ton som får folk att rycka på axlarna och bryr sig knappt om någon annan än sig själv. Trots det har våra föräldrar alltid framställt henne som föredöme.
Alva är först i åttonde klass och har redan lärt sig att vara oartig mot äldre och att glömma att ta hand om sig själv. Jag vet knappt vem jag ska ta efter. Trots att jag var den äldsta i familjen köpte Alva nya kläder medan jag fick gå i begagnade plagg som hon kastade bort. Ingen trodde att vi var systrar jag var prydlig och artig, hon var löjligt högljudd och vild. Den enda som verkligen älskade mig var min moster Barbro, min fars syster. Hon hade inga egna barn, så hon tog hand om mig som om jag vore hennes egen, och ärligt talat kände jag mig närmare henne än någon annan i familjen. Vi tillbringade mycket tid tillsammans och hon lärde mig allt jag kan idag. Jag trivdes så bra hos Barbro att jag knappt ville gå hem igen.
Idag kan jag säga att Barbro uppfostrade mig. Hon var skräddare och förde vidare sin kärlek till sömnaden till mig. Barbro var allvarligt sjuk och hade ingen brådska att skaffa en egen familj. När jag tog studenten gick hon bort och lämnade mig sitt lilla hus.
Det lindrade inte sorgen över att ha förlorat någon så kär. Arvet kändes som ett slumpmässigt lyckokast äntligen en chans att slita mig ur den där slanga av familjeintriger och leva ett lugnt liv. Det enda som störde var att min pappa såg sig själv som den naturliga arvtagaren till huset. Jag började ana en stor skandal.
Mina farhågor blev verklighet när föräldrarna och Alva fick nys om allt. De ville att jag skulle sälja huset, ge dem pengarna och behålla en liten del åt mig själv. Alla var överens om att jag inte hade någon rätt till det.
När de såg att deras argument inte nådde mig började de spela på medlidande och påminde mig om att vi var en familj. Det var som att de plötsligt kom ihåg de där gamla familjebanden från förr.
Min ståndpunkt är enkel: Ja, jag säljer huset, men bara för att köpa ett nytt boende så långt bort från dem som möjligt. Och även om jag hade en pistol i handen skulle jag inte avslöja min nya adress. Jag förtjänar ett lyckligt liv utan dem.
Jag vill bara få allt överstökat så snabbt som möjligt och börja ett nytt liv.
