Jag minns hur mina släktingar alltid väntade på att jag en dag skulle lämna den här världen. De talade tyst om att ta över min lägenhet, men jag hade redan tänkt i förväg.
Jag var sextio år gammal, bodde ensam i en liten kavel i Gamla stan. Jag hade varken barn eller make, även om jag en gång hade gift mig. Vid tjugofem års ålder gifte jag mig av kärlek med Henrik.
Äktenskapet gick omkull när Henrik var otrogen. En kväll kom han hem med sin älskarinna, och jag kunde inte låta det gå obemärkt förbi. Jag packade ihop mina få ägodelar och flyttade in hos mina föräldrar. Endast två månader efter skilsmässan fick jag veta att jag var gravid.
Jag ville inte berätta för min före detta man. Jag kontaktade honom inte och bestämde mig för att uppfostra barnet på egen hand. När sonen, Lars, föddes, gav läkaren den hemska nyheten: Barnet är mycket svagt och har en obotlig sjukdom. Chansen är stor att han bara lever till elva eller tolv år.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle vända mig. Jag ammade honom varje dag och hade bara en tanke att min son snart skulle lämna mig.
När Lars fyllde femton år dog han. En vecka senare gick min far, Karl, bort. Jag förlorade två personer jag älskade mest.
Farens bortgång lämnade mig hans rymliga hyreslägenhet mitt i centrala Stockholm. Jag hade levt ensam i årtionden, utan många män i mitt liv. Jag ville ha barn, men fruktade att historien skulle upprepa sig, så jag tog inget riskfyllt steg. Vid fyrtiofem års ålder köpte jag en laptop för att hålla kontakten med släktingen och läsa nyheterna.
När släktingarna fick reda på att jag bodde ensam började de komma på besök, en efter en, med gåvor och små presenter. De frågade ofta om jag hade gjort ett testamente, och när de fick veta att jag inte hade gjort det, klagade de på min ekonomi. Några av dem smickrade varandra för att framstå som mer värdiga inför mig. Jag visste redan vem jag skulle låta ärva min lägenhet en gammal vän, Anders, vars dotter Ylva alltid hjälpte mig utan att förvänta sig något.
Min familj ville bara ha lägenheten. Så småningom bröt jag alla kontakterna med dem, men det hindrade dem inte från att försöka nå mig. En dag ringde min kusin, Johan, och frågade kaxigt om jag fortfarande levde och vem jag tänkte ge lägenheten till. Jag blev så förolämpad att jag förbjöd alla släktingar att skriva eller ringa mig igen.
