Kära dagbok,
Johan här. Jag och min fru Liv lever väldigt enkelt i en liten lägenhet i Uppsala. Vi har en treårig son, Albin, som vi precis har börjat i förskolan i närheten. Jag började på mitt jobb i början av året, men lönen förändrade knappt vår strama ekonomi vi har fortfarande knappt råd att gå runt på rasterna.
Förskoleavgiften är ganska hög, så vi har avstått från extra aktiviteter för att hålla kostnaderna nere. Det känns lite billigare så här.
En helg kom Livs mamma, Ingrid, på besök från Västerås. Hon stannade två veckor och tog hand om Albin, hämtade honom varje dag och gick med honom hemifrån. Efter ett tag fick vi en faktura från förskolan som var en tredjedel högre än vanlig. Jag blev förvånad! Det visade sig att Ingrid hade skrivit in Albin på flera extrakurser logoped, sport- och danslektioner.
När den månaden var slut avbröt vi alla kurser och betalade bara för den tidigare perioden. Vi började fundera över hur vi skulle samla ihop pengarna. Liv föreslog att vi lånade från hans mamma, och så gjorde vi. När vi förklarade för Ingrid varför vi lånade, sa hon att hon gärna ville betala för de extra lektionerna. Hon överförde pengar till vårt konto med en notering till Albin.
Till en början kändes det obekvämt att låta vår svärmor hjälpa oss. Jag undrade hur vi kunde anses vara ansvariga föräldrar när vi knappt klarade av att försörja vår enda son. Men efter ett tag blev jag van vid de månatliga överföringarna och insåg att det egentligen inte var något fel med det. Varför skulle en mormor inte betala för sitt barnbarns extrakurser? Det är samma sak som att ge honom leksaker eller andra presenter.
Sedan två år tillbaka har Ingrid betalat för dessa kurser utan att någonsin komma för sent med någon betalning. Vi har aldrig behövt påminna henne. Vår ekonomiska situation har dock inte förbättrats. När Albin nu närmar sig förskoleklass började frågan om betalning återigen dyka upp. Hur ska vi förbereda honom för skolan utan extra lektioner? Barnet kommer att klara sig bättre om han redan kan skriva och läsa, annars får han eftersläpning.
Jag ringde Ingrid och bad henne överväga att avbryta logopeden och i stället betala för engelskalektioner. Albin talar redan bra, så vi behövde inte logopeden. Ingrid svarade kort och bestämd att hon inte skulle betala för engelskalektionerna, men att logopeden kunde droppas.
Några dagar senare gick jag på ett manikyrbesök och Liv och Albin gick till Ingrid. När jag kom hem såg jag att Liv var upprörd. Albin hade sagt till mormor att han inte gick på de kurser hon betalat för, utan ville gå på engelska i stället. Ingrid blev rasande, anklagade oss för lögn och svek, och hotade att inte ge oss mer pengar. Hon krävde att vi skulle betala tillbaka det vi hade fått förra månaden.
Jag ringde tillbaka, ville diskutera, men Ingrid lyssnade inte. Hon hade fått nog, och nu får vi själva stå för kostnaderna.
Jag vet inte längre vad vi ska göra. Ingrid betalar inte längre, och vi har inte råd att ta över. Dessutom har Liv valt att ta sin mammas sida, vilket har gjort mig frustrerad. Jag känner mig lurad, men kanske har jag också låtit mig själv bli för beroende av hennes stöd.
Lärdom: Jag har insett att man måste planera sin ekonomi självständigt och inte förlita sig på andras välvilja. Att ta ansvar för sin familj betyder att stå på egna ben, även om det känns tungt.
Johan.
